1 januari, år 2020. Jag, Lykke och Jonas köpte indisk takeaway på vägen hem från Lidingö sent på eftermiddagen. Hjärtat fullt av förväntan, magen full av ungar. Inga särskilda överhängande orosmoln, möjligen förvirringen kring vart min nyckelknippa hade tagit vägen. Det eller Jonas tjat kring mitt slarv. Vet inte vad som var mest annoys. Tror ärligt tjatet. Worst case scenario skulle vi få byta lås, men det kunde jag leva med.
Sömnen sköljde över mig som en liten ljummen våg varje kväll efter 22: Shit, är det såhär det känns att leva lyckligt i alla sina dagar? Jag hade inte i min vildaste fantasi kunna förutspå vem jag skulle komma att bli, en bit in på år 2020. Jag hade en vision, men den visade sig vara så långt bort från sanningen man kan komma. Typiskt. Undra om man ens helt och fullt ut känner sig själv, förens man hamnar i en situation där man känner sig helt hjälplös?
År 2020 kvalar nog rakt in på toppen som det värsta året i mitt liv. Från dess att februari kom och min dystopiska hypokondriska ådra siade om framtiden, kändes min lugna stilla vibe som bortblåst, och allt jag ville göra var att regla dörren och dra ner gardinen. Nivån av panik i alla dess former år 2020. Det är något jag aldrig tidigare upplevt. Och så alla fysiska besvär till följd av min inre stress. Kommer ens 1177 svara om jag ringer en gång till, var en tanke jag ofta slogs av.
Ett tag undrade jag om jag kanske bara inbillade mig, det gjorde mig om möjligt ännu mer livrädd. Akutsnittad, smärta överallt, domningar och pirrningar i hela ansiktet och kroppen, högt blodtryck, blodproppsrisk, havandeskapsförgiftning, sprutor, mediciner, urinvägsinfektioner, kramper i kroppen, nervryckningar och så 3 barn på det och hela huset fullt av blomster och grattis kort, och snälla, varma nyfikna ögon som tittade på mig (eller vad som upplevdes som rakt igenom mig, för jag kände mig ihålig) och frågade mig: hur glad är inte du på en skala nu. Hur glad?
Såhär två dryga veckor innan årsskiftet känner jag spontant att jag är så j.ä.v.l.a klar med Corona. Corre. Covid-19. Heter man fan Covid NITTON år 2020 så har man marinerats lite väl länge. Så nu har jag bestämt, oavsett hur det blir, att fram tills nyårsafton får jag hålla på att oroa mig och vara nipprig och stissig, men sedan så orkar jag liksom inte mer. Jag måste få andas ut. Ta en paus, från mitt arbete som ständigt nervös. Det känns som jag simmat tremiljarder längder under vatten och bara väntar på att få kasta mig upp vid ytan, och andas.
När tolvslaget kommer står jag förhoppningsvis tätt omslingrad J, med några få vänner, barnen sover, fyrverkerier på himlen som ger ett lätt skimmrigt ljus över vårt mörka land. Någonstans känner folk hopp igen. Och så kommer jag nog hångla lite, för det gör man på nyår, och sedan när klockan slår 00.00, så ska jag önska mig en lång slingrande kvalmig kö, där ingen håller avstånd.
PYTON år. Akkurat som en graviditet ikke bærer med seg nok angst fra før. Men nå skal det bare gå oppover! Og forøvrig så er utsettelsesteknikker en velkjent øvelse innenfor kognitiv adferdsterapi fordi det har god effekt. Feks man får bare bekymre seg mellom 18.00-19.00. Kommer angsten før det, må man utsette den til dette tidsrommet. Ønsker lykke til!
Precis så! Tack för att du satt lite guldkant på detta år ändå med dina fantastiska texter! Kram!
Ja du jag kanner mig sa nere, less och bara..ledsen? Jag bor i England, och har har vi varit till och fran i total lockdown sedan Mars. Jag har inte traffat vanner ALLS da vi inte bor i samma stad och har har vi inte fatt resa runt landet och sova over hos andra. Jag har inte traffat mina foraldrar i Sverigen sedan December 2019, da igen vi varit i lockdown och de klassas som ’vulnerable’ sa det har varit for riskabelt. Har inte traffat mina 5 nieces sedan 2019 heller. Har jobbat hemifran 100% sedan Mars. Har tur att jag bor med min alskade man, tva hundar och tva katter sa jag har sallskap. Kan inte ens forestalla mig for alla i England som bott helt ensamma det har aret. Har skulle vi antligen fa fem dagar att spendera med tva andra hushall over julen. Jag skulle till min bror med familj som ocksa bo i England. ANTLIGEN tankte jag. Men nej. I forrgar var det press konferans. Vi slangdes in i lockdown igen och jag far inte traffa min bror med familj. Sa jul och nyar blir bara jag och min man hemma. Det ar tungt vid det har laget alltsa! Det maste ha varit sa kampigt i Sverige ocksa, men har anda varit liiiiiiiiiite avis pa att restriktionerna varit sa mycket mildare overlag (sager INTE att ni inte har haft det tufft, menar bara att ni anda har traffat familj, vanner etc.). Can’t wait for 2020 to be over….. Aven om vara politiker sa att var lockdown nog varar flera manader in i 2021.. men men.. kan ju inte bli samre an i ar??
Hej! Ville bara säga; FAN va bra du skriver! Och älskar att följa ditt ofiltriga liv! Nu hoppas vi på ett grymt 2021! Kram