2020

1 januari, år 2020. Jag, Lykke och Jonas köpte indisk takeaway på vägen hem från Lidingö sent på eftermiddagen. Hjärtat fullt av förväntan, magen full av ungar. Inga särskilda överhängande orosmoln, möjligen förvirringen kring vart min nyckelknippa hade tagit vägen. Det eller Jonas tjat kring mitt slarv. Vet inte vad som var mest annoys. Tror ärligt tjatet. Worst case scenario skulle vi få byta lås, men det kunde jag leva med.

Sömnen sköljde över mig som en liten ljummen våg varje kväll efter 22: Shit, är det såhär det känns att leva lyckligt i alla sina dagar? Jag hade inte i min vildaste fantasi kunna förutspå vem jag skulle komma att bli, en bit in på år 2020. Jag hade en vision, men den visade sig vara så långt bort från sanningen man kan komma. Typiskt. Undra om man ens helt och fullt ut känner sig själv, förens man hamnar i en situation där man känner sig helt hjälplös?

År 2020 kvalar nog rakt in på toppen som det värsta året i mitt liv.  Från dess att februari kom och min dystopiska hypokondriska ådra siade om framtiden, kändes min lugna stilla vibe som bortblåst, och allt jag ville göra var att regla dörren och dra ner gardinen. Nivån av panik i alla dess former år 2020. Det är något jag aldrig tidigare upplevt. Och så alla fysiska besvär till följd av min inre stress. Kommer ens 1177 svara om jag ringer en gång till, var en tanke jag ofta slogs av.

Ett tag undrade jag om jag kanske bara inbillade mig, det gjorde mig om möjligt ännu mer livrädd. Akutsnittad, smärta överallt, domningar och pirrningar i hela ansiktet och kroppen, högt blodtryck, blodproppsrisk, havandeskapsförgiftning, sprutor, mediciner, urinvägsinfektioner, kramper i kroppen, nervryckningar och så 3 barn på det och hela huset fullt av blomster och grattis kort, och snälla, varma nyfikna ögon som tittade på mig (eller vad som upplevdes som rakt igenom mig, för jag kände mig ihålig) och frågade mig: hur glad är inte du på en skala nu. Hur glad?

Såhär två dryga veckor innan årsskiftet känner jag spontant att jag är så j.ä.v.l.a klar med Corona. Corre. Covid-19. Heter man fan Covid NITTON år 2020 så har man marinerats lite väl länge. Så nu har jag bestämt, oavsett hur det blir, att fram tills nyårsafton får jag hålla på att oroa mig och vara nipprig och stissig, men sedan så orkar jag liksom inte mer. Jag måste få andas ut. Ta en paus, från mitt arbete som ständigt nervös. Det känns som jag simmat tremiljarder längder under vatten och bara väntar på att få kasta mig upp vid ytan, och andas.

När tolvslaget kommer står jag förhoppningsvis tätt omslingrad J, med några få vänner, barnen sover, fyrverkerier på himlen som ger ett lätt skimmrigt ljus över vårt mörka land. Någonstans känner folk hopp igen. Och så kommer jag nog hångla lite, för det gör man på nyår, och sedan när klockan slår 00.00, så ska jag önska mig en lång slingrande kvalmig kö, där ingen håller avstånd.

 

  1. PYTON år. Akkurat som en graviditet ikke bærer med seg nok angst fra før. Men nå skal det bare gå oppover! Og forøvrig så er utsettelsesteknikker en velkjent øvelse innenfor kognitiv adferdsterapi fordi det har god effekt. Feks man får bare bekymre seg mellom 18.00-19.00. Kommer angsten før det, må man utsette den til dette tidsrommet. Ønsker lykke til!

  2. Ja du jag kanner mig sa nere, less och bara..ledsen? Jag bor i England, och har har vi varit till och fran i total lockdown sedan Mars. Jag har inte traffat vanner ALLS da vi inte bor i samma stad och har har vi inte fatt resa runt landet och sova over hos andra. Jag har inte traffat mina foraldrar i Sverigen sedan December 2019, da igen vi varit i lockdown och de klassas som ’vulnerable’ sa det har varit for riskabelt. Har inte traffat mina 5 nieces sedan 2019 heller. Har jobbat hemifran 100% sedan Mars. Har tur att jag bor med min alskade man, tva hundar och tva katter sa jag har sallskap. Kan inte ens forestalla mig for alla i England som bott helt ensamma det har aret. Har skulle vi antligen fa fem dagar att spendera med tva andra hushall over julen. Jag skulle till min bror med familj som ocksa bo i England. ANTLIGEN tankte jag. Men nej. I forrgar var det press konferans. Vi slangdes in i lockdown igen och jag far inte traffa min bror med familj. Sa jul och nyar blir bara jag och min man hemma. Det ar tungt vid det har laget alltsa! Det maste ha varit sa kampigt i Sverige ocksa, men har anda varit liiiiiiiiiite avis pa att restriktionerna varit sa mycket mildare overlag (sager INTE att ni inte har haft det tufft, menar bara att ni anda har traffat familj, vanner etc.). Can’t wait for 2020 to be over….. Aven om vara politiker sa att var lockdown nog varar flera manader in i 2021.. men men.. kan ju inte bli samre an i ar??

  3. Hej! Ville bara säga; FAN va bra du skriver! Och älskar att följa ditt ofiltriga liv! Nu hoppas vi på ett grymt 2021! Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

BLOGGARE PÅ FORNI

När jag var liten ansåg jag att det stjärntecken du föddes in i, symboliserade din person. Jag är jungfru, och trodde länge att det fanns ett undervattenspalats någonstans som väntade på mig. Förutom att jag länge önskade att jag var en sjöjungfru, är jag en utbildad inköpare som sysselsätter mig med att köra dockvagnsrally med min dotter Lykke, samt att baka enäggstvillingar. Jag gillar även rödvin, nylackerade naglar och min fästman, Jonas.

Att säga Nej.

3 bokstäver, bakom ett så laddat budskap.

Att inte vilja. Att inte orka. Att inte hålla med. Att våga stå upp för sin sak, när hjärtat säger nej, även om det bränner bakom ögonen när du säger orden. Du borde kanske inte, men hela kroppen gör uppror. Som en allergisk reaktion som inte går att tysta. Det kan tyckas vara det mest simpla av åtaganden, men ändå så har det alltid vibrerat lite i halsgropen när jag behöver säga nej, till ett ansikte som bara vill att jag ska säga ja. Jag har länge funderat över det här med besvikelse, för jag tror att många uppfattar mig som beslutsam och koncis i mina tycken. Men problemet är att ju närmare man är en person, desto svårare är det att inte vilja. Det ligger någon form av skam i att först prioritera sina egna känslor. Men ju äldre jag blir, desto mer inser jag att exakt alla sätter sitt välmående i första rummet, och om inte jag ser till mitt  – vem fan ska göra det då?

En gång för säkert 15 år sen, när jag var tonåring och låg på mitt överkast i Saltis och grät över en finne som inte gick bort eller telefonen som aldrig plingade till, kom min mamma in i rummet. Jag minns inte exakt allt vad hon sa, men en mening har verkligen etsat sig fast och blivit till ett slags bokmärke i mitt bakhuvud, som jag försöker att plocka fram, när jag är ute och svajar på hal is. För trust me, skridskorna står i hallen ganska ofta. Hon sa: När man gör saker mot sin egen vilja om och om igen, och sviker sina egna löften till sig själv, blir man tillslut själsbruten. Och jag har ingen aning om varför jag mindes det så himla väl. Om det ens är ett ord. Hur det kom sig att just den dagen och den meningen skulle bli ett bokmärke i min stundtals sprängfyllda hjärnbark, men idag är det så himla tydligt. Jag ska försöka förklara.

När du blir övertalad. När du säger ja för att inte göra någon besviken. När du ständigt går med på upplägg där du tydligt alltid har nedsida. När du åsidosätter ditt eget välmående för att göra någon annan lycklig, då vill jag att du förstår det här. Ingen människa som älskar dig på det sättet du ska bli älskad, skulle vilja behandla dig så. Och rädslan över att kanske behöva vakna ensam på morgonen, går inte att jämföra med hjärtats tyngd när det är fullt av splittrade känslor. Det finns faktiskt ingen tomhet så påtaglig än den du själv skapar, för att vara andra till lags. Ensamheten är ingenting mot hålet i magen när du inte längre vet vilket typ av pålägg du själv gillar, för du bara anpassar dig efter alla andra. Idag kanske din kudde går att vrida ur till en uppsjö av salta tårar, men han eller hon är till största sannolikhet någon du ser ryggtavlan på vid ett övergångsställe om 10 år, och drar en lättnadens suck över att inte känna. Med en otvivelaktig känsla av att Philiadelphia, thats my shit you asshole.

Så, jag vill bara säga till dig att om du är i en situation där du tydligt känner vilka uppoffringar du gör fastän du kanske inte vill, och sedan stänger ytterdörren 370 kg tyngre nedtryckt i skorna, med ett dränerat flackigt sinne. Just stop. Ibland kan det vara svårt att sätta känslan i paritet till verkligheten, men då har jag ett tips. Visualisera hela scenariot framför dig, fast omvända roller. Vem det än nu kan vara: din kille, tjej, bästa vän, kollega eller någon annan. Den personen är du och tvärtom. Är scenariot helt otänkbart oavsett hur du vrider och vänder på det för att ge din kille fördel (du vet att du gör det:((() så har du ju svaret. Och nödvändigtvis behöver man inte abrupt göra slut. Hiva skiten, som julgranen i januari, om det inte är det du vill. Utan det räcker egentligen att börja med att säga: Nej. Jag vill faktiskt inte.

Jag har alltid häpnats över människor som har den makten att få andra i sin omgivning att agera emot sin vilja. Bryta av en bit av sin själ, för ett Ja. Men så inser jag ju att det är inte där problemet ligger. I deras önskan om full hängivenhet. Det kommer finnas i alla tider, i alla historieböcker, på alla kanaler. Men det kommer även innebörden av ordet Nej.

 

  1. Det krävs stor träning att lära sig säga nej. Jag fick öva på det i många år och gav mig många onödiga diskussioner tills folk insåg att jag inte skulle ge mig!

  2. ” Och rädslan över att kanske behöva vakna ensam på morgonen, går inte att jämföra med hjärtats tyngd när det är fullt av splittrade känslor” – kan vara ett av de vackraste orden jag läst! Du är grym Steffi, massa kärlek!! ❤️

  3. Jag är en person som typ har nej som det första ordet jag lärde mig. Har alltid sagt nej. För jag vill inte. Anses svår som person. Men jag vill inte. Därför säger jag nej. Inte för att vara svår. Många slutar säkert att fråga, tycker jag är hopplös i ordets rätta bemärkelse. Men jag har heller aldrig haft ngr förväntningar på att andra ska säga ja till mig. Det är viktigt tycker jag. Har jag missat massa saker. Säkert. Ngt jag funderar på. Nej. Mår jag bra. Ja, då svarar jag ja:) En enkel fråga som många faktiskt, tyvärr, svarar nej på.

  4. Efter att aldrig ha sagt nej i hela mitt liv och haft ett liv maxat med jobb, socialt umgänge, man, två små barn och träning där allt handlat om att göra andra så nöjda och glada som möjligt gick det inte längre. Tidigt på året föll jag ihop, kroppen sa nej efter att ha försökt säga till så länge. Utmattningen var ett faktum och efter en lång rehabprocess är jag äntligen påväg tillbaka. Där jag nu också lär mig att säga nej, och vad mycket mer betydelsefulla mina ja är. Eftersom dom nu oftast är 100% genuina.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Barn använder inte parfym

Hej fina ni,

Jag har gått 678 varv på heltäckningsmattan i vardagsrummet med Mauritz i babybjörnen. Han vägrar sova. Lykke är förbannad next level för hon inte får spraya min parfym i hela sitt rum, och Jonas försöker förklara: barn använder inte parfym. ”Jo!!!! Varför???!!!!!” Gastar hon där uppe, och jag hör Jonas stappla på orden. Diskmaskinen är öppen, den stinker, pallar inte ens stänga den. Idag är jag trött. Hatar dock att klaga så försöker bara få denna dag att gå över till natt för sedan är den fan fredag, och då ska jag poppa bubbel oavsett dagsform. Firar verkligen inget. Det är den mest sorgliga tider vi lever i, och varje gång jag går förbi en pensionär på mina promenader skäms jag över hur rädd jag är. Jag undrar vad dom tänker på.

Jag gör inte så mycket just nu. Det mesta är avbokat, med all rätt. Hade inte i min vildaste fantasi kunna förutspå denna framtid för ett år sen. Jag delar mina tvillingars existens med ett ständigt stressat psyke. Jag hatar det här året. Och så skäms jag, igen. Asså jag är typ min egen mardrömsperson att bli instängd i en hiss med. Eller strandsatt på en ö tillsammans med. Eller hamna i karantän ihop med, under en pandemi. Panik föder panik inom mig. När allt är lugnt och som vanligt kan jag hantera det mesta. Men nu oroar jag mig för allt. Födelsemärken, blåmärken, huvudvärk, kramp i fötterna. Slänger mig ut genom ytterdörren och lite lätt panikslaget andas in luften. Den är krispig och påtaglig. Inomhus blir det lätt kvalmigt och ibland kommer jag på under vilka reformer vi lever, och då inbillar jag mig att jag inte kan andas. Blä. Jävla satans år.

Saknar er. Inser hur mycket jag älskar att skriva när jag väl är här inne. Snart!!! Hoppas ni väntar. Puss. Steffi.

 

  1. Efter regn, mörker och elände kommer sol, ljus och hopp! Väntar som en sann bloggvän💕🤗 Denna förtvivlan och ovisshet gör en så rädd och allt därtill. Du gör det verkligen jäääätteeebra!! Sjukt bra! Stor kram🙏💛

  2. Du är en sån superstjärna! Så cool, så smart, skriver så jäkla bra och alltid alltid sjukt snygga outfits!! Fortsätt! Puss

  3. Helt förståeligt!
    Hittade till din blogg bara sådär och tycker du skriver så bra, ärligt och roligt! Heja dig i dessa jäkla tider

  4. Jag uppskattar verkligen att följa dig både i sociala medier och på bloggen, för du är så ärlig med dina känslor – både positiva och negativa. Plus att man får lite glamoooour för du klär dig så snyggt och är så bra på att unna dig bubbel när du vill. Perfekt kombination. Heja dig för att du orkar två tvillingbebisar och en bestämd snart 3-åring!

  5. Jag känner verkligen med dig i det du beskriver. Och jag känner även igen mig mycket från då mitt liv styrdes av hälsoångest & även vissa andra katastroftankar. Jag upplevde att allt skrämde mig och när jag inte var rädd så visste jag att det bara var en tidsfråga innan jag snart skulle bli rädd för nästa grej. Jag kände mig så svag och det är oerhört dränerande att handskas med sån ångest och att samtidigt vara förälder. Hjärnan som ständigt planterar tankar som skrämmer livet ur en, samtidigt som man ska vara en tålamodig, varm, närvarande osv. mamma.

    Hur många människors med samma ångest som dig hade klarat av att ta hand om tre barn under tre år varav två är tvillingar, OCH allt det här mitt i en pandemi? Inte många! Det kommer komma en tid då du får bearbeta din ångest & även bli fri den. Då ser du tillbaks på allt det här som något som tillhör en förfluten tid i ditt liv och det som höll dig vaken om nätterna får inte ens din puls att gå upp. Tills dess. Du är FAN inte svag utan så väldigt stark!

    KRAM!

  6. Hej Stephanie! Jag läste några skönhetsinlägg här på din blogg och har två frågor.
    1. Vad var det för behandling du gjorde hos Lena för att jämna ut huden mellan ögonbrynen/i pannan. Jag har haft problem med akne men har inte så djupa ärr men känner ändå att jag skulle vilja släta ut huden där då den är liite gropig. Verkar som att du är nöjd med resultatet (och din hy ser fantastisk ut!) så undrar vad du gjorde?
    2. Du har så otrooooligt vackra ögon och jag måste fråga om du använder någon produkt för att få dem att se så vakna/pigga ut? Typ clear eyes eller liknande för att få dem vitare? Oavsett vill jag passa på att säga att din ögon verkligen är magiska! 🙂

    Supertacksam för svar! Kram!
    Frida

  7. Glömde av din blogg och hittade den nu igen, glad som fan över det! Gud jag känner igen mig i allt det där med panik och oro, det är en pest, men vi klarar det!!!!! ❤️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Att vara tvillingmamma

Innan jag fick barn trodde jag livet var hektiskt när mailkorgen aldrig blev nollställd, och klockan passerade 19 på vardagar och jag ännu inte var hemma. När jag hade ett barn trodde jag livet var stressigt när jag kom hem darrig från BB med ett barn i famnen (som det kändes som jag hade snott från en sån där riktig mamma – som hade alla rätta försäkringar tecknade, och som aldrig glömde wet-wipes när hon lämnade hemmet) helt utan bruksanvisning. När jag blev mamma för första gången fick jag ett adrenalinpåslag som gjorde att jag kunde höra min puls slå i öronen så fort Lykke skrek, grät eller i princip var missnöjd. Jag försökte göra allt för att undvika dessa ”stressmoment” men som ni kanske förstår så var det ett krig jag aldrig vann. Och det var dränerande. Jag förlorade alltid. Jag hade aldrig en chans.

När jag fick reda på att jag väntade tvillingar bestämde jag mig för att sluta definiera stress. Det i sig var nästan mer stressande än allt det där som egentligen gjorde mig svettig. Men det kanske var mitt bästa beslut någonsin. Jag har landat i en tillvaro som ofta inte är perfekt, eller ärligt talat är den aldrig någonsin perfekt, men eftersom det inte längre är ett krav eller en tävling för mig som resulterar i antingen vinst eller förlust, känns luften inte lika tung att andas; Jag kommer aldrig någonsin vara perfekt, och inte heller mitt liv.

Jag är 32 år gammal, har tre barn och förmodligen 32 gånger så många rynkor. För bara ett år sen låg mina tvillingar i magen, och illusionen om framtiden var bara baserad på det jag hört från andra med tvillingar. Allt blir ju inte riktigt som man har tänkt sig, det är ni också med på va? Det går verkligen inte att planera allt, oavsett hur gediget förtidsarbete man gör. Ibland känns det nästan lite som att livet just utspelar sig baserat på hur väl du planerat det. När du har ett körschema redo för de kommande 5 åren, blir förmodligen tillvaron raka motsatsen. Ödets nyck, typ. Min bild av att vara tvillingmamma stämde inte helt överens med verkligheten, men det förstod jag också att den inte skulle göra. Hur fan förbereder man sig på att torka två rumpor samtidigt, mata två munnar samtidigt och trösta två ledsna kinder när man bara har en famn? (Och samtidigt räcka till, till min 2,5 åriga dotter som kanske nu behöver mig mer än någonsin.)

Jag har ännu inte det svaret, men ändå gör jag jobbet, på något sätt. Många frågar mig hur det är att vara tvillingmamma, och svaret är så basalt som: det är som att vara mamma. Jag gör samma saker, känner förmodligen samma känslor, och tänker antagligen samma tankar. Men ärligt talat så var visionen om tvillingmamma rollen mycket mer dränerande än verkligheten. Stundtals är det självklart skitjobbigt, i can not lie, men det kom aldrig heller som en chock för mig. Att det skulle bli tufft emellanåt. 2 är alltid mer än 1 oavsett vilken ekvation du sätter in det i.

Dock tror jag att jag är en person som lätt finner och anpassar mig efter situationerna jag blir tilldelad. Det känns så dumt att streta emot, för det kommer ändå aldrig ge resultat. Det är vad det är – en jävla gåva. Allt handlar om hur du väljer att se på saker. Vissa dagar är det gröt över hela golvet, potatisen har kokat i 2 h, diskmaskinens innehåll består av en blandning av rena och smutsiga bestick, badkaret är fyllt med vatten men ingen badar, blommorna i den svarta vasen dog någon gång under påsken förra året och jag och Jonas har förmodligen inte hunnit utbyta ett enda ord med varandra. Men det är okej.

En dag kokar potatisen exakt på pricken sin rätta tid, barnskrik existerar bara på filmer på tv och gröten är en sådan produkt man passerar på ICA och minns med ett litet hugg i hjärtat. Känslan och minnet av att vara så innerligt behövd, och existensen till hela någons värld, gör sig påmind med ett litet sting. En dag ber dom mig gå ut från deras rum, inte vänta utanför tennisen eller följa med hela vägen in till skolan. Och medans de promenerar bort och stänger dörren efter sig vet jag med mig att jag kommer att önska att jag bara hade låtit den där jävla gröten ligga kvar på golvet. Stannat i nuet, härdat ut när det var tufft och bara njutit av att ha 3 små barn samtidigt. För ärligt talat, vilken jävla lycka? 3 kommer alltid vara 3, oavsett vilken ekvation du sätter in det i.

  1. Fyfan vad bra skrivet! Är förstagångsmamma (födde min dotter i april i år) och den här texten berörde mig så mycket. Har känt den stressen och pressen på mig själv som du pratar om.

    Tack för din öppenhet! Tack för att du visar det som man själv känner som mamma. Tack tack tack ❤️

    1. Åh, precis så! Livet händer så jäkla snabbt. Tiden med små barn är så kort relativt. Har en 1,5 åring och blir typ chockad när jag ser bilder från i somras- vad liten?! Även om tillvaron ibland är pressad så älskar jag livet precis som i just nu. De stapplande stegen som kommer smygandes efter mig. Blicken och leendet när jag visar mig. Nej, detta kommer inte tillbaka- aldrig mer. Varför längta efter en tillvaro som kommer att komma inom sin tid? Varför bara inte åka med och njuta. En dag kommer jag se ett ungt par med en nyfödd och hjärtat kommer kramas åt hårt, precis som jag ibland kan småle när jag det 20-åringar gå hand i hand med en pizza och minnas tiden som var…allt passerar. Och jag tror att när man är gammal och grå- ja då skulle man nog göra ALLT för att få återuppleva just den här tiden i livet som jag är i just precis nu.

  2. Wow, blev tårögd! Fick mitt första barn för tre veckor sedan och har varit så stressad över alla man ser som sitter på tjusiga restauranger typ 2 timmar efter förlossningen när man själv undrar när man ska få tvätta håret eller hur tusan man gör för att inte komma en timme sent till bvc? Tack för en ärlig, magisk text <3

  3. Jag är också tvillingmamma, och jag håller med dig på ett sätt, hela det här med att omfamna kaoset och leva i nuet. För det är så kort tid de är små, och det är självklart ditt perspektiv. MEN jag tror det beror mkt på vilken typ av barn man får. Jag tyckte småbarnsåren som tvillingmamma var otroligt dränerande och mkt mer körigt än föräldrar till ”enlingar”
    Vi har två väldigt olika tvillingar, ej enäggs. Och den ena sov inte en hel natt på 4,5 år, och var otroligt krävande. Den andra hade helt vanliga ”bebis uppvak” och var ganska chill, men kombon av det tog nästan knäcken på mig och min man. Vi kände då att fy fan vad enkelt alla med 1 barn har det. Nu när de är äldre och sover om natten, så känns det som det bästa som har hänt oss, de har alltid varann och de är helt underbara. Hade inte velat haft det på något annat sätt!

  4. Stephanie! Så många som behöver läsa dina ord du skriver. Fick min första son i mars i år och har funderat många gånger på hur du och alla andra tvillingmammor löser vardagen. Håller med dig om det du skriver, allt handlar ju om inställning till syvende och sist, den är ju den vi kan styra över 🤷🏼‍♀️
    Har slutat läsa bloggar pga för mig skapar det ofta en onödig stress, men inte din! Den vill man helt enkelt inte vara utan 😘

  5. Jag är 33 år och har inga barn och när jag läser detta inlägg så känner jag bara att shit vad hade jag inte gjort för att få detta? Jag förstår att det är rena helvetet i mellanåt men det är alltid värt det. Tycker det låter helt underbart 😍
    Så himla fint och ärligt skrivit!

  6. Tack för ett ärligt inlägg. Det är så befriande att höra om verkligheten, och då menar jag hela verkligheten. The good, the bad and the ugly!
    Skönt att du har slutat att definera stress, det har jag arbetat med det senaste halvåret och det går sakta men framår 🙂 Förhoppningsvis är det mindre närvarande när bebis nr 2 kommer i mars :pp

  7. Hej!
    Tack.
    Har en dotter som fyller 2 år om 2 dagar och för 2 dagar sedan fick vi reda på att vi väntar tvillingar och är beräknade komma i slutet på maj. Panik, glädje och oro. Men din text plockade ner mig på jorden lite. ❤️

  8. Så otroligt fint skrivet! Jag är själv tvilling och har även en 1.5 år yngre syster. Din text gav mig en mycket bättre förståelse för vad mina föräldrar, särskilt min mamma, gick igenom med mig och mina systrar när vi var små. Tack för det 🤍

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.