Hur jag visste att jag var redo att skaffa barn

Hej Onsdag,

Eftersom denna vecka började med en röd dag i måndags och det redan har hunnit bli onsdag känns ”weekly plans” lite off såhär mitt i veckan. Jag ska och har i princip inte gjort mer än att: jobba ikapp med min överlämning på kontoret, varit på KS för tillväxtultraljud imorse som jag gör varannan vecka där allt såg bra ut, hängt med familjen samt imorgon gå på ett läkarbesök på spcialistmödrarvården, och avslutningsvis hämta Lykke på föris på fredag för att inta vår traditionella fredagsfika i Fältan, för att sedan ta helg igen. Wow, inte många knop denna vecka utöver att arbeta.

Så bra input från er alla angående hur ni tänkte gällande hus och tvillingar, eller hus och barn i allmänhet. Jonas läste igenom kommentarerna och fick mer vatten på sin (hus) kvarn, hehe. Jag drömde i natt att vi bodde i ett hus förresten, jag vet dock inte om det var en mardröm eller inte. Men oavsett så känns det kanske lite som att jag börjar acklimatisera mig till tanken på att faktiskt testa att hyra ett hus i ett år, och se hur det känns. Utifrån era upplevelser och berättelser verkar ju alla unisont vara nöjda, och tanken på att kunna lägga inte bara en utan två bebisar i en vagn och kunna rulla in och ut från huset utan trappor, hissar och insatser känns ganska befriande. Och den där koppen kaffe i solskenet gör ju inte saken värre?

Jag fick en fråga om hur jag och Jonas visste att vi var redo för barn och jag minns ganska tydligt hur det började. Som ni vet, var jag och Jonas ihop första gången 2008 men gjorde slut efter 2 år och hade sedan andra förhållanden på olika håll. Jag tror det stärkte oss att verkligen bli vuxna på olika håll, och det visade sig senare att även om vi hade vart ifrån varandra hade vi ju vuxit ihop som människor på lite samma sätt. Vi sågs igen första gången på våren 2015 när jag precis hade blivit singel, och då var det liksom självklart. Både jag och Jonas har alltid känt att vår historia kanske varit lite som ett sista kapitel i en bok, man lämnat oläst. Jag tror att vi båda visste att någon gång, en dag, skulle boken öppnas igen.

Att välja att satsa på oss för andra gången innebar verkligen att göra det fullt och ärligt, släppa allt drama som tidigare vart och bara fokusera på framtiden och kärleken. Många trodde nog inte att vi skulle klara att växa ihop igen som par, efter all den stökiga historian vi hade bakom oss. Men de hade så fel, det stärkte oss snarare och jag tror vi båda förstod att det som en gång varit, nu är historia och irrelevant för oss i framtiden. Det fanns ingen mening att gräva i det för en djupare analys, vi insåg att det kommer till 100% inte att göra vårt förhållande varken bättre eller oss som personer lyckligare. Så vi sa adjö där, till allt som varit.

2016 i December över jul och nyår, skulle vi åka till Zambia och hälsa på Jonas pappa som bodde där i flera år, men jag insåg att min mens var sen. Paniken när jag väntade på resultatet av det där graviditetstestet. Det fick bara inte vara positivt? Men för varje sekund som gick, och det lilla blåa testet blinkade, upplevde jag en konstig gnagande känsla av att jag inte var helt säker på vad jag ville att det skulle stå. När texten visade ”inte gravid” efter någon minut, kände jag liksom ett sting av besvikelse. Där och då förstod jag: Jag vill ju ha en bebis. Jag hade kanske tidigare i livet trott att det skulle komma en brinnande längtan efter barn som skulle vara omöjlig att ignorera, men så var fallet aldrig för mig. Det liksom smög sig på och jag tycker nog det var mer som en liten låga som hade tänts inom mig, än en full brand. Men nu hurrni, nu står elden i lågor! Barn har alltid varit en självklarhet i mitt liv, men jag har liksom egentligen aldrig längtat eller strävat efter det genom mitt liv.

Jonas och jag har alltid vart väldigt synkade i våra beslut. Vi har liksom aldrig behövt övertala varandra till att göra saker, då vi båda nästan alltid har samma preferenser och mål med livet. Så det var ingen chock att Jonas var lika säker han på att vi skulle bilda familj ihop. Så i samband med att det testet var negativt pratade vi igenom det och landade i att vi båda ville skaffa barn. Jag var då 28 år gammal. Det gick väldigt fort, och jag blev gravid i princip direkt i januari, men fick ett missfall i typ vecka 5. Det är ju så otroligt vanligt? 1/3 graviditeter slutar i missfall, och jag ser det som att det är kroppens naturliga sätt att selektera bort det som kanske ändå aldrig hade kunnat leva. Det var såklart tråkigt, men det tog inte så hårt på mig. Jag är ganska rationell på så sätt. Jag fick en till mens emellan det, och sedan efter Jonas 30 års fest i april kände jag mig liksom fortfarande totalt slut på måndagen och även tisdagen, och då tog jag ett test. ”Gravid 1-2” stod det, och lilla Lykkis började bakas.

Jag har aldrig varit en person som känt att jag måste förlova mig eller gifta mig, innan barn. Jag är inte konservativ på så sätt. Jag vill bara att det ska kännas rätt i magen och att besluten ska kännas naturliga. Att försöka klämma in en förlovning efter det att vi fått reda på att jag var gravid, bara för att, kändes lite för mig som att waste:a ett ögonblick som solitärt ska stå i strålkastarljuset. Inte i skuggan av en graviditet, bara på grund av någon märklig norm. Men hade han friat då hade ju det vart underbart med, men jag sa att vi inte skulle stressa det ögonblicket pga bebisen i min mage. Allt har sin tid. Länge ville jag inte ens gifta mig, men nu har jag dock ändrat mig, haha. Älskar att vi har kvar bröllopet, det ska bli helt underbart att få börja planera det sedan om några år. Först: baka, föda och uppfostra tvillingar + 2 åring. En sak i taget!

Angående att försöka bli gravid igen för andra gången så kände jag länge, länge, länge att jag förmodligen aldrig kommer att känna det där suget att få barn igen? Att det förmodligen bara kommer att bli ett beslut som tas pga andra anledningar som att tex ”timingen är rätt” Även om jag alltid visste att jag skulle genomgå en graviditeten till, pga jag ville ge Lykke och vår familj ett syskon, så hade jag svårt att förlika mig med den tanken. Fan vad ont det gör att föda btw? Ogillar även starkt att vara gravid. Jonas dock hade nog gärna bakat ett syskon mycket tidigare om han fick önska, men han anpassade sig såklart efter mig eftersom det egentligen är ett beslut som jag måste vara villig att ta. Jag är trots allt ändå den som bär och skapar barnet.

Under sommaren började dock en längtan av ett syskon smyga sig på (obs; ett syskon) och jag var typ lika chockad som Jonas var glad. Jag blev gravid redan i juli, men fick missfall även då i vecka 6 tror jag. Men jag hann inte ens få en mens emellan, innan jag började må illa som en liten ko, och kort därefter visade det sig att jag var gravid, med två små minimänniskor. Ah herregud, detta kommer att bli en resa! Hoppas ni följer med :))))

Heeej gull, 2015.

Chicago, 2017.

Påväg till Spanien, 2016.

Nyår 2015-2016.

2016 på vårt gamla landställe, Ölmstorps gård.

Hotel Du Cap Eden Roc, 2017.

Supporters of Chicago Blackhawks! På match i Chicago 2017 och hejade på min systers fästman Marcus som spelade där.