När vi plussade med tvillingarna

Hej Godingar,

Jag fick frågan om jag inte kunde skriva om när vi plussade på stickan, och det är alltid roligt att få inblick i folks väg till bebis så lets do it. Jag har tidigare nämnt att barn alltid har varit en självklarhet för mig, men efter Lykke kände jag länge: Jeeeez, kommer jag ens vilja ge mig på det där med graviditet igen, och allt vad det innebär? Och innerst inne visste jag att jag skulle göra det eftersom jag ville ge Lykke ett syskon. Och priset att betala, ja det må ha vart trevligt om det hade vart förhandlingsbart – men så är ju icke fallet. Under hela vintern och våren 2019 kände jag ett starkt motstånd till fenomenet ”baka bebis igen” och började någonstans landa i att det är bara något jag får finna mig i, om jag vill ha ett till barn. Men, när det började bli maj och solen äntligen besteg detta gudsförgätna land, hände något tror jag. För då började jag helt plötsligt förlika mig med tanken på ett till barn, och att priset av bebisen var 9 månaders illamående, stötar genom benet och annat smått och gott, kändes inte längre oskäligt.

Ovan var det Maj och våren hade precis kommit. Tog denna bild och kände: någon saknas ju???? Jonas hade gärna hoppat på syskontåget tidigare, men här var vi ändå båda överrens om att ”baka bebis del två” låg precis runt hörnet. Närmare än vi hade kunnat ana. Nedan var det juni och Lykke sov i bilen, och vi pratade om att detta kanske (om allt fungerar som det ska) är sista sommaren vi bara är 3 stycken i familjen Ryberg / Strauch.

Vi hade ganska mycket planer under sommaren, bland annat St Tropez med ett gäng härliga människor i slutet av juni, följt av Spanien under juli månad. Och att hoppa på illamående-tåget i 36 graders värme när vi hade hyrt ett hus ihop med ett partyfriskt gäng, kändes liksom inte lockande alls? Men i och med att vi hade bestämt oss, tänkte vi att händer det så händer det, det går inte att planera allt, och bestämde oss att låta ödet bana väg för framtiden. I slutet av juli var vi i Spanien och redan där kände jag på mig att något i min kropp inte var helt som det brukade. Jag känner typ direkt av en graviditet då jag redan från dag 1 börjar må ordentligt illa, och mina bröst ömmar något brutalt bara jag klär på mig.

Exakt de symptomen infann sig en morgon hos mig när jag vaknade. Det kändes som om jag hade sprungit en mil i öknen utan bh. Hehe. Dock var inte mensen ens 1 dag sen när jag fick dessa symptom, och min mens är väldigt oregelbunden överlag, och kan diffa på upp emot 5 dagar, och jag ville inte jinxa något, så vi levde på som vanligt tills det att vi kom hem ifrån Spanien. Vi landade den 28 juli, och jag tog ett graviditetstest direkt när vi kom hem. Min mens var ungefär 4 dagar sen, och det stod väldigt klart att det var något på gång i de nedre regionerna. Jag hade glömt hur glad man kan bli för något så diffust som två röda streck.

Jag började jobba igen dagen efter vi kom hem, och det tog några dagar innan både jag och Jonas landade i att shit, kan det gå såhär lätt? Ska vi få ett syskon nu.

Jag fotade mig själv på jobbet för att kolla hur en gravid kvinna ser ut. Hade redan glömt :)) Dock hade jag en smygande känsla av att allt inte var som det ska, jag vet inte hur men jag kände det på mig. Jag antar att det är det som kallas kvinnlig intuition i sin renast form :)) Mycket riktigt, efter jag och Jonas hade vart i vår nya lägenhet på lunchen en dag med målarna, kände jag av den där molande smärtan jag tyvärr även tidigare känt: det krampar lite hårdare än vanligt och värker ner i ljumskarna. Och väl tillbaks på jobbet hade jag rosaaktiga flytningar, som senare gick över till mer klarröda… Jag är som sagt rationell i sådana situationer, tro det eller ej. Jag som är så hispig annars som person. Jag litar på att min kropp gör det som min kropp kan bäst, och innebär det missfall så försöker jag landa i att det är ett naturligt sätt för kroppen att avsluta, vad som kanske aldrig hade kunnat börja ändå.

Efter det lät vi livet flyta på som vanligt. Vi fixade och donade i vår lägenhet, satt på balkongen och njöt av solen, hade middagar, var ute på aw med vänner, åkte båt och hängde i parken – som sig bör när det är Augusti och solen skiner. Tanken på barn var såklart fortfarande där eftersom vi både hade bestämt oss och faktiskt lyckats blivit preggo igen, även om det slutade med ett missfall. Men vi kände: låt oss istället fokusera på allt roligt sommaren har att erbjuda, än att jaga något som kommer att ske oavsett. Det blev september på noll sekunder och jag vaknade upp på min födelsedag, den 7 september. Av ett bestående illamående. Känslan var bekant, men det kändes ändå lite för surrealistiskt att jag skulle vara gravid direkt efter missfallet? Mensen var inte ens sen.

Vi hade storstädat hela lägenheten, hetshandlat och beställt all mat och tårta inför min fest på kvällen. Vi hade härjat runt på systembolaget samtidigt som vi försökte underhålla Lykke, och köpte avslutningsvis blommor som vi sedan glömde på ICA bredvid grönsakerna :))) Jag kanske bara inbillade mig, tänkte jag. Det är stressen som triggar illamåendet. Petra som skulle på min födelsedagsmiddag ringde mig och kläckte nyheten att hon precis tagit ett graviditetestest och det visade sig att hon var gravid, jag minns att jag blev helt tyst först. Shit, är det ett tecken? (Vi har för övrigt prick samma BF datum, 7 maj! Hur sjukt! Dock föder ju jag senast i vecka 37) Sedan skrek jag såklart av lycka och tänkte: tänk om? Men jag släppte det snabbt, så fort går det inte Steffi.

En ovetande gravid kvinna, håller i sitt sista glas bubbel på 9 månader.

Dagen efter vaknade jag, det är oklart om jag mådde illa av det faktum att jag var ute och vevade till 05.00 dagen innan, eller om det faktiskt var så sjukt att jag var gravid. Jonas sprang och köpte ett test för sådan är han. Om man kan ta reda på något, varför inte göra det direkt? Jag ba jojo, du har en poäng mr smartypants! Jag kissade på testet och aldrig i mitt liv, har jag sett två så röda streck så tidigt i graviditeten. Var tvungen att ta ett clearblue också, som visade ”gravid 2-3”. Jag fattade ingenting. Hur kunde det visa 2-3 när mensen inte ens var sen?????? Det visade ju sig senare då, att jag bakade två stycken bebisar så HCG nivån var ju rättttttttt så mastig redan då. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om att jag skulle få tvillingar, det kändes ungefär lika långt bort som att jag helt plötsligt skulle bli en friluftsmänniska. (aint ever gonna happend cause i dontttttt likeeee it!) Men där och då, överjävlig och bakis på soffan kände jag ändå: this is the real deal och jag minns att Jonas, som alltid hävdat att han vill ha 3 barn, sa: ”Men vi kanske ändå bakar ett tredje barn i framtiden väl, då blir familjen komplett ju, 3 is a magic number!” och jag sa något i stil med: ”Nääääääädu, detta är sista gången jag är gravid trust me, så det kan inte bli mer än 2 kids för oss!”