Bland det sorgligaste som finns

Han på tunnelbanan med massor av acne, som stirrat ett hål i golvet för att han inte orkar möta främlingarnas blickar.

När det tar årtionden att bygga upp en ihållande känsla av vem man vill vara, men tre sekunder för just en specifik person att rasera den igen.

När man går på bio och en ung kille nervöst presenterar filmen, men ingen applåderar när han är klar.

Hon som bara får följa med, när någon annan är sjuk.

Den äldre mannen som köper ett sådant färdigt vakuumförpackat julbord för en, som håller minst en månad oöppnat.

Sonen som tyst gråter i bilen/skidbacken/på fotbollsplanen, när hans pappa inte slutar prata i telefonen.

Kompisgäng på caféer runt ett bord, och så hon som sitter på en stol några decimeter bakom och inte riktigt får plats.

Mammor och Pappor som skriker på varandra offentligt framför sitt barn som bara stirrar ut i intet med en tom blick.

Samma kille som aldrig kan följa med på klassresan/skidresan eller Gröna Lund.

Vassa blickar i gymnasiekorridorer efter fotsteg som gör allt för att inte höras.

Folk som ursäktar sig snabbt fastän de varken sagt eller gjort något fel.

Barn med trasiga, smutsiga kläder.

När jag frågar min Mormor vad hon ska göra i veckan, och hon svarar att hon ska handla på ICA och sedan kolla på Glamour.

När min Mormor tackar för att jag ringde och min stundtals sorgliga ytliga lilla värld blir till konfetti framför mina brännande blöta ögon.

  1. Vilken fin text ♥️ den berörde verkligen. Just det där sårbara vi flesta kan relatera till. Vackraste iakttagelsen på länge.

  2. Stephanie, du borde verkligen göra något mer med din skrivartalang!! Det högg till fler än en gång när jag läste detta inlägg, man tror att man läkt, att det blivit bättre, att man gått vidare, men tänk så lite det krävs för att man ska bli 12 igen.

  3. Så viktig text, den högg lite i hjärtat. Ibland krävs det så j-a lite av en för att förgylla ngns dag o ändå är jag inte tillräckligt generös för att göra det oftare.. Känner dock att jag blir bättre o bättre ju äldre jag blir, andra värden i livet har fått större värde..

  4. När jag bodde i Göteborg för några år sedan var jag alltid den där tjejen nån decimeter bakom de andra runt cafébordet. Det var sån tydlig hierarki i det tjejgänget. Två alfahonor som styrde allt, tog plats, lyssnade bara på det de tyckte var intressant, som alltid satte sig i mitten överallt. Vi var sju stycken i gänget och jag var längst ner i den hierarkin. Försökte jag ta plats, verbalt eller bokstavligt, blev jag överkörd och bortkörd (!). Det var det tjejgänget som gjorde att jag till slut började längta hem till Norrland. Så jag flyttade hem och bröt kontakten med alla. Saknar de inte alls. Istället har jag vänner som till fullo accepterar mig för den jag är, som inte försöker förändra mig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *