Lördag men känns som söndag

Jag har upplevt många söndagar i mitt 31 åriga liv, där allt bara känts som ett stort skavsår. Precis som alla andra. Jag har vaknat många gånger i livet och konstaterat att luften är tung att andas, och någonstans febrilt letat mig blind på en anledning. Jag har befunnit mig i situationer som lite har känts som att vara instängd i ett kolsvart rum, utan att veta om det ens finns en dörr ut. Alla gånger har jag smärtfritt både hittat plåster och fönster och manövrerat situationerna, och på sätt tagit mig ut. Ett problem och en lösning. Som det ska vara. Det finns en anledning till att rymden ger mig existentiell ångest: det finns inga google sökningar som på ett rationellt sätt kan motivera det faktum att rymden aldrig tar slut.

Och nu, är vi här igen. Men det är inte bara jag, det är inte bara mina söndagar och blodiga hälar som skaver. Det är inte bara jag och mitt adrenalin på natten, när jag vaknar och försöker rymma från min egen kropp. (dum idé oavsett, går inte direkt fort att transportera mig själv innehållande två bebisar at this particular now…) Vi är alla tillsammans i denna vedervärdiga situation, på samma premisser. Men jag tror dock att min analyserande person är alldeles för nitisk och kontrollerande för att klara av att bara existera, utan att veta exakt vad som händer. Förstår ni lite hur jag menar. De senaste veckorna, med allt som skett, har helt enkelt kommit att bli för mycket för min hjärna som ständigt är på helspänn. Många dagar har jag helt gett mig hän till känslan av att i am really about to loose my shit here, och det finns inget jag eller någon annan kan göra. Tack gud för Jonas.

Ni kanske undrar exakt vad det är jag är så rädd över, och jag har insett att det inte är så lätt att förklara. Men i en frågeställning jag hade för flera månader sedan, innan corona spridit sig som en löpeld genom världen svarade jag att min största rädsla var: att dö och behöva lämna allt och alla, med en känsla av att man inte hann klart. Så det får bli mitt svar. Det är en otroligt jobbig situation för alla, och att gå igenom detta höggravid med två barn i magen är SÅ påfrestande att jag inte ens vet i vilken ände jag ska börja. På det har jag varit mycket in och ut på sjukhus pga allt möjligt djävulskap som tex kristallsjukan, MEN, precis som med allt annat så kommer det ju tillslut en turning point. Allt kan inte alltid vara skit, för då skulle inte skiten vara just skit, eller hur!? :))) På torsdag har jag mitt första KBT möte, börjar sakta landa i att jag förmodligen lider av ganska svår hälsoångest så det är väl likabra att bara ta tag i det då.

Idag vaknade jag i alla fall, och bestämde mig för att jag måste försöka återgå till mitt normaltillstånd, dvs till den glada positiva person jag faktiskt är, men det är svårare sagt än gjort. MEN, jag ska försöka! Thats all we really can do, visst? <3 Tillsammans är man i alla fall lite mindre ensam, så TACK alla underbara ni för era kommentarer och stöd. Det har verkligen gett mig så mycket i detta. Jag vet liksom inte hur, när och var, men det kommer att bli bra. I just know. Puss.

  1. Någon gång vänder det! Nu börjar solen och våren kika fram, något positivt att glädjas åt alla fall. Styrkekramar!!❤️

  2. Åh vad bra att du ska börja med KBT! Jag lider av hypokondri/hälsoångest och KBT har hjälpt otroligt. Från att hypokondrin haft kontroll över mig till att jag har kontroll över hypokondrin. Ge det tid bara så kommer det hjälpa dig jättemycket.
    Stor kram <3

  3. Åh välkommen tillbaka! <3<3<3
    Det kommer bli bra bästa Stephanie. Och KBT tror jag är en jättebra idé, jag ska själv ta tag i det för mina katastroftankar.
    Jag har också känt senaste veckan att jag kommer lose my shit. Hjärnan går på högvarv. Är i vecka 34 nu och livrädd att vården ska införa restriktioner så att jag tvingas föda utan min man… men så kan de väl bara inte göra?? Hade ju blivit kaos i förlossningsvården och säkert många farliga situationer som uppstått, bara att partner nu inte får vara på BB efter förlossningen har ju skapat upprördhet. Är väl mina katastroftankar som spinner iväg med mig som vanligt. Har din barnmorska sagt något om förlossningen etc, vad gäller i Stockholm?

  4. Skönt att du är tillbaka. Blev ju typ orolig för dig. Fint att du är öppen med dina tankar och starkt att du aktivt tar tag i din ångest. Din blogg är så fin och unik. Högt och lågt, djupt och yta. Corona skrämmer mig jättemycket…. och alla effekter på ekonomi och hälsoångest. Duckar för nyheterna och drömmer om designelampor och stora fläskiga ullmattor och solglasögon och inreda balkongen. Kram till dig som visar att man inte alltid är stark och glad. Det är starkt. Lycka till med allt. Kram

  5. Har aldrig kommenterat här men älskar verkligen din blogg! Ger mig alltid ett gott skratt eller en tankeställare och hoppas verkligen att du mår bättre snart! Ditt sätt att skriva och vara på inspirerar verkligen <3

  6. Hoppas KBTn hjälper <3 Själv har jag förlikat mig med att jag med stor sannolikhet kommer smittas av corona eftersom jag arbetar som läkare men jag förstår din ångest eftersom du är gravid, då går det inte att bara "acceptera det" så att säga…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Artiklar att lyssna på