Ersättning i blommiga tékoppar

Som med det mesta i mitt liv som jag tycker är jobbigt – vill jag helst bara lägga locket på. Dra ner rullgardinen och säga upp dagen, och vänta på en ny, en bättre: något annat. Så jag tänkte, om ni är okej med det, att jag för en stund säger upp hela april månad? För den månaden är lika schizofren för mig, som vädret. Ljusglimtar starkare än vårsolen, och ångest mörkare än insidan på en baklucka, if you know what i mean. Vi kommer tillbaks till april, till förlossningen, till allt annat däremellan (kanske imorgon och kanske om en vecka) men för nu kan vi väl bara låtsas som att det är Maj i ett annat år, och de största problemen vi har är huruvida man ska palla aw både på Torsdag och på Fredag and still look like a fucking rockstar på festen på lördag? Ja, snälla, vi gör det.

Mina dagar flyter lätt ihop, men jag har svårt att tro att jag är direkt ensam i dessa tider. Det känns som igår Lykke var min lilla bebis, men sedan när jag bär upp henne från badkaret varje kväll och hon lugnt tittar på mig och säger ”Mamma, jag vill ha kräm på benet nu och lite läppglans tack” inser jag att det var ganska länge sedan. Istället ligger det två likadana killar på skötbordet som heter Mauritz och Malcolm, som tittar på mig med stora ögon som ser fundersamma ut. Precis som att de tänker: ”mamma, är detta din värld?” och jag vill ropa: ”JA! Den är bäst, du ska få se!” Men det tar emot på något plan, för det känns som det ligger en våt filt över hela skiten.

Killarna har redan så mycket personlighet, och är otroligt synkade. Snälla, otroligt gulliga och är så nöjda – bara de får ligga nära varandras andetag. Ofta näsa mot näsa. Deras mamma är beyond nöjd kan jag meddela. De sover i princip 22 av dygnets 24 timmar, och vi matar dom varannan till var tredje timme. Väckarklockan går dock som ett brandlarm här på natten, och man är ju inte direkt stark kl 02.00 vid babybrezza-maskinen när man inser att man är påväg upp för trappan med ersättningen i en blommig tekopp istället för i en nappflaska. Ohhh, so you dont take your milk the brittish way yet? Ahhh, typiskt.

Jag har saknat min lilla plattform på FORNI, med alla härliga människor som faktiskt hänger här inne <3 Jag känner mig redo att återuppta vår relation, även om jag är lite som en skadeskjuten duva som precis gått igenom ett heartbreak. Duvbreaket. One step at the time (om ni trodde jag skulle tagga ner på engelskan bara för jag blivit 3-barnsmorsa hahahahah boy think again.) så ska nog detta kunna bli en blomstrade kärleksaffär igen. Man skulle kunna tycka att jag borde posta en bild på mina tvillingar, men jag har faktiskt en bild från förra veckan där jag hade sminkat mig, vilket jag inte har gjort på 61 dagar, och det är ju faktiskt också något värt att publicera?

Kram,

Stefan