Amning

Hej gänget,

Äntligen skiner solen! Jag har blivit en sådan pensionär som är helt beroende av vädret rent humörsmässigt. I två dagar har jag svurit som en liten surpuppa när regnet har piskat rutorna. Jonas har klagat ”Du måste sluta påverkas så mycket av saker du inte kan styra…” Ehhhh, have we met? Jag vill styra ALLT, paniken inom mig när saker ligger utom min kontroll? its major. Jag har verkligen insett det i samband med Corona. När jag inte har all information gällande en ny situation tappar jag det totalt. Stänger och reglar dörren, drar ner persiennerna och bommar igen. Typ. Idag är första dagen jag gått en längre promenad med vagnen med mina små boys (dvs längre än 1000 meter, hehe.) och det var helt underbart på ett så befriande sätt. Jag påbörjade något, och avslutade det även. Dessa dagar är det prettttty darn sällsynt. Jag och Sofia promenerade längs Ulriksdalsslott i 1,5 h och avslutade med en lunch på Slottscafét i solen, trots min rädsla för offentliga platser och speciellt restauranger överlag. (Och ja, jag spritade mina bestick, glas och även mynningen på Loka flaskan…. Och Sofias. Mest för att stilla mitt eget kontrollfreakiga behov.)

Whats new är övrigt att jag typ slutat amma :(( Men jag försökte verkligen. Det gjorde jag. Jag trodde faktiskt aldrig att det ens skulle bli ett problem då det gick så bra med Lykke. Mjölken bokstavligen sprutade men killarna ville inte, vilket tydligen kan vara rätt vanligt i samband med prematura bebisar. De första 3 veckorna sondmatades de ju, och ammades litegrann när de orkade, för att hålla igång produktionen. Men de orkade knappt mer än någon minut var. Eftersom de var underviktiga (Malcolm vägde 1500 gram när vi åkte hem, och Mauritz 1900 gram ungefär) och i samband med att de tog bort sonden var NEO tvungna försäkra sig om att att de även kunde ta flaskan. Och det var verkligen nemas problemas. De slukade typ 70 ML i ett naffs. Vi blev avrådda från att använda tex medelas flaskor, eftersom de har lite samma funktion som ett bröst, dvs man måste kämpa lite för att få ut maten. Utan vi skulle använda en flaska som MAM där ersättningen bara rinner enkelt, för att underlätta för killarna och för att de snabbt skulle gå upp i vikt.

Ju längre tiden gick när vi väl hade börjat flaskmata, desto svårare var det att få dem att ta bröstet. Jag började amma, och de sög lite, och släppte, sög lite och släppte. Även fast det asså bokstavligen RANN mjölk som de bara kunde fånga genom att gapa, så var de rätt ointresserade. Jag försökte även pumpa med en sådan elektrisk pump från Medela för att inte låta mjölken gå till spillo, men det var helt ohållbart då jag totalt satt vid den maskinen typ 3 h om dagen. Plus all tid jag la på att amma mina två bebisar för att försöka få dom att vilja ta bröstet tillslut, plus all tid jag la på att de facto mata dom med flaskan när de ratade bröstet. Samtidigt som jag försökte vara en rolig mama 2 Lykkis, få i mig mat för att orka amma samt vara en trevlig och representativ person överlag utan att sova :)))

Det märktes tydligt att de inte ville kämpa så hårt för att få i sig mjölken tyvärr. Som att de visste att det fanns ett mer lukrativt alternativ än bröstet. Och nu känns det bara som att this is a battle i can not win, och ärligt talat: inte orkar vinna. Jag ammade Lykke i nästan 7 månader, och det var ett h e l v e t e med att få henne att sluta, och ens ta flaskan. Här har jag två grabbar som jobbar en helt annan strategi, i did not see that one coming. Men man är även en vinnare när man själv kan se att tiden är kommen 2 surrender? Aint that the truth. Världens goaste är dom oavsett, Lilla Mauritz och Malcolm.