De största skillnaderna mellan Lykke och Tvillingarna

Hello you guys,

Yours truly här med kaffet i högsta hugg inte pga dess näringsrika KOFFEINBASERADE innehåll utan helt enkelt pga det är livets dryck. Jag har nämligen sovit mellan 23-06.10 idag. (Okej tbh somnade jag i soffan typ 22 ihopkurad som en liten kanelbulle, så kanske även ska räkna in den timman.) Det är i princip samma timtal jag sover i vanliga fall, och ni vet ju by now att sömn i en kvinnas liv som Stefans är ett sällsynt privilegium som är helt omöjligt att köpa för pengar. Maurtitz och Malcolm fyllde 4 månader den 2 Augusti och ärligt talat så känns varje dag lite som en milstolpe.

Jag har nog aldrig varit en enastående fantast av spädbarnsmånaderna, samtidigt som jag försöker njuta eftersom dom bara är minimänniskor en gång, och även det faktum att jag aldrig mer kommer att ha ett spädbarn. Det känns så märkligt att formulera det så, men detta är liksom sista gången jag är mamma till ett spädbarn. Och dessa två små själar, mina grabbar, dom är så otroligt snälla att jag ibland tror att det är lite av ett skämt. På låtsas. Som att de ska skratta till lite och ba ”Mamma du fattar att vi har drivit med dig va, detta är inte på riktigt!” Men dom gör inte det. Dom fortsätter att vara exakt så snälla och mjuka som de alltid varit.

En referenspunkt jag minns tydligt är att Lykke blev vansinnig när vi bytte blöja på henne. Alltså helt tokig, hon ville inte lämna den varma famnen och läggas ner på ett skötbord. Knappast. Och killarna, dom blir så otroligt glada när vi byter blöja på dom. När vi tar upp dom från sina små stolar. När de känner våra händer mot sin hud. Och då när vi tittar på varandra i ljuset som sipprar in från takfönstret, när de ligger på skötbordet, möts jag alltid av ren och skär lycka. Dom skrattar innerligt, och tittar på oss med snälla stora blå ögon. Där är ni ju, tänker dom. Och bara ser tacksamma ut. Och det dåliga samvetet över att vi knappt tar upp dom sköljer över en, som en satans tsunami. För det är sanningen. Att bära en, är svårare än att inte ta upp någon. För då har dom varandra. Annars är alltid den som är kvar själv, ledsen.  Dom största skillnaderna mellan Lykke som spädbarn och Mauritz och Malcolm är följande:

– Lykke sov sammantaget kanske 1-2 h per dag totalt, medans killarna sover kanske 7-9 h per dag.

– Lykke vägrade jämt att ligga i vagnen eller själv och killarna ligger för det mesta i sina stokke-stolar eller i vagnen och är faktiskt nöjda, men de har ju alltid varandra.

– Lykke älskade babygymmet, och framförallt att vara på mage. De få gånger killarna blir loco är när vi tvingar dom att vara på magen, eller i gymmet. (Lykke var dock mycket mer stark i nacken än vad killarna är, kanske har det att göra med att dom är prematura.)

– Lykke vägrade sova i sin egen säng utan skulle ligga som ett litet frimärke på mig (hon kommer fortfarande själv in till oss på natten och lägger sig på mig…) medans killarna inte ens sovit en endaste natt i vår säng utan somnar sött tätt omslutna varandra i sin stokkesäng. Not a single idea of what theyre missing out on. Aja, någon smart sa att man inte kan sakna något man aldrig haft? Clinging on 2 dat.

– Lykke vaknade minst 3-5 gånger per natt tills det att hon var 7 månader och ville amma, medans killarna följer ett tydligt mönster. Vi dreamfeedar (alltså DREAMFEED är hacket, mata dom i sömnen!!! Det finns inget ”för mycket” just hit dat bottle/breast hard!) dom sista gången 23.00 med cirka 130 ML ersättning, och sedan sover de enda till 5-6 på morgonen utan uppvak eller skrik. Omg, vill ej jinxa, men det är ju heeeelt sjukt ju? What on earth did I do to deserve this? En sak som inte skiljer dom åt dock är att alla 3 är OTROLIGT älskade av sina föräldrar, oavsett olikheter.