Näsan mot golvet

Hej fina,

Ett kvitto på att tiden går fort är när man helt plötsligt ställt sina barn i förskolekö? Jag vet liksom inte exakt hur det hände, men nu är dem närmare ett år gamla än den tiden då dem var en förväntansbild i min mage. Herregud. Hur ska man ens sammanfatta den här tiden. Jag vet liksom inte ens vart jag ska börja någonstans. Hela scenariot från det när dom kom, känns lite som det ögonblicket när en unge trillar och slår sig och väntar på att möta en vuxens blick, för att där bestämma sig för om han ska skratta eller bryta ihop i tårar. 50/50. Min förlossning var så fruktansvärt mentalt påfrestande för mig, därför har jag svårt att ens få fram ord. Jag känner skräck, och det är förmodligen det ordet jag hatar mest. Men en sak är säker och det är att man klarar så mycket mer än man tror, av den simpla anledningen att det inte finns något annat alternativ. När jag fått frågan: hur orkar du/hur fixar du det så är egentligen svaret bara att man inte har något val. Man bara fortsätter framåt, för med näsan mot golvet kan man inte ligga. Det är ingen rimlig människa som gör så. Även om man ibland hade önskat just det. Att bara få vara helt ensam, i ett tyst rum med näsan tryckt mot golvet.


Glöm inte bort bara för att människor har kläder på sig, dricker kaffe bland andra, och ler på bilder så betyder det inte automatiskt att man inte har ångest eller känner saker.

  1. Exakt så! ”Hur orkar ni?” ”Jag är så imponerad av er som har två små, det är jobbigt nog med en” ”Oj, tvillingar, det skulle jag ALDRIG klara”. Nej, men det kanske inte jag heller gör?!!? Men man bara måste orka, det finns inget alternativ❤️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *