Att vara tvillingmamma

Innan jag fick barn trodde jag livet var hektiskt när mailkorgen aldrig blev nollställd, och klockan passerade 19 på vardagar och jag ännu inte var hemma. När jag hade ett barn trodde jag livet var stressigt när jag kom hem darrig från BB med ett barn i famnen (som det kändes som jag hade snott från en sån där riktig mamma – som hade alla rätta försäkringar tecknade, och som aldrig glömde wet-wipes när hon lämnade hemmet) helt utan bruksanvisning. När jag blev mamma för första gången fick jag ett adrenalinpåslag som gjorde att jag kunde höra min puls slå i öronen så fort Lykke skrek, grät eller i princip var missnöjd. Jag försökte göra allt för att undvika dessa “stressmoment” men som ni kanske förstår så var det ett krig jag aldrig vann. Och det var dränerande. Jag förlorade alltid. Jag hade aldrig en chans.

När jag fick reda på att jag väntade tvillingar bestämde jag mig för att sluta definiera stress. Det i sig var nästan mer stressande än allt det där som egentligen gjorde mig svettig. Men det kanske var mitt bästa beslut någonsin. Jag har landat i en tillvaro som ofta inte är perfekt, eller ärligt talat är den aldrig någonsin perfekt, men eftersom det inte längre är ett krav eller en tävling för mig som resulterar i antingen vinst eller förlust, känns luften inte lika tung att andas; Jag kommer aldrig någonsin vara perfekt, och inte heller mitt liv.

Jag är 32 år gammal, har tre barn och förmodligen 32 gånger så många rynkor. För bara ett år sen låg mina tvillingar i magen, och illusionen om framtiden var bara baserad på det jag hört från andra med tvillingar. Allt blir ju inte riktigt som man har tänkt sig, det är ni också med på va? Det går verkligen inte att planera allt, oavsett hur gediget förtidsarbete man gör. Ibland känns det nästan lite som att livet just utspelar sig baserat på hur väl du planerat det. När du har ett körschema redo för de kommande 5 åren, blir förmodligen tillvaron raka motsatsen. Ödets nyck, typ. Min bild av att vara tvillingmamma stämde inte helt överens med verkligheten, men det förstod jag också att den inte skulle göra. Hur fan förbereder man sig på att torka två rumpor samtidigt, mata två munnar samtidigt och trösta två ledsna kinder när man bara har en famn? (Och samtidigt räcka till, till min 2,5 åriga dotter som kanske nu behöver mig mer än någonsin.)

Jag har ännu inte det svaret, men ändå gör jag jobbet, på något sätt. Många frågar mig hur det är att vara tvillingmamma, och svaret är så basalt som: det är som att vara mamma. Jag gör samma saker, känner förmodligen samma känslor, och tänker antagligen samma tankar. Men ärligt talat så var visionen om tvillingmamma rollen mycket mer dränerande än verkligheten. Stundtals är det självklart skitjobbigt, i can not lie, men det kom aldrig heller som en chock för mig. Att det skulle bli tufft emellanåt. 2 är alltid mer än 1 oavsett vilken ekvation du sätter in det i.

Dock tror jag att jag är en person som lätt finner och anpassar mig efter situationerna jag blir tilldelad. Det känns så dumt att streta emot, för det kommer ändå aldrig ge resultat. Det är vad det är – en jävla gåva. Allt handlar om hur du väljer att se på saker. Vissa dagar är det gröt över hela golvet, potatisen har kokat i 2 h, diskmaskinens innehåll består av en blandning av rena och smutsiga bestick, badkaret är fyllt med vatten men ingen badar, blommorna i den svarta vasen dog någon gång under påsken förra året och jag och Jonas har förmodligen inte hunnit utbyta ett enda ord med varandra. Men det är okej.

En dag kokar potatisen exakt på pricken sin rätta tid, barnskrik existerar bara på filmer på tv och gröten är en sådan produkt man passerar på ICA och minns med ett litet hugg i hjärtat. Känslan och minnet av att vara så innerligt behövd, och existensen till hela någons värld, gör sig påmind med ett litet sting. En dag ber dom mig gå ut från deras rum, inte vänta utanför tennisen eller följa med hela vägen in till skolan. Och medans de promenerar bort och stänger dörren efter sig vet jag med mig att jag kommer att önska att jag bara hade låtit den där jävla gröten ligga kvar på golvet. Stannat i nuet, härdat ut när det var tufft och bara njutit av att ha 3 små barn samtidigt. För ärligt talat, vilken jävla lycka? 3 kommer alltid vara 3, oavsett vilken ekvation du sätter in det i.

  1. Fyfan vad bra skrivet! Är förstagångsmamma (födde min dotter i april i år) och den här texten berörde mig så mycket. Har känt den stressen och pressen på mig själv som du pratar om.

    Tack för din öppenhet! Tack för att du visar det som man själv känner som mamma. Tack tack tack ❤️

    1. Åh, precis så! Livet händer så jäkla snabbt. Tiden med små barn är så kort relativt. Har en 1,5 åring och blir typ chockad när jag ser bilder från i somras- vad liten?! Även om tillvaron ibland är pressad så älskar jag livet precis som i just nu. De stapplande stegen som kommer smygandes efter mig. Blicken och leendet när jag visar mig. Nej, detta kommer inte tillbaka- aldrig mer. Varför längta efter en tillvaro som kommer att komma inom sin tid? Varför bara inte åka med och njuta. En dag kommer jag se ett ungt par med en nyfödd och hjärtat kommer kramas åt hårt, precis som jag ibland kan småle när jag det 20-åringar gå hand i hand med en pizza och minnas tiden som var…allt passerar. Och jag tror att när man är gammal och grå- ja då skulle man nog göra ALLT för att få återuppleva just den här tiden i livet som jag är i just precis nu.

  2. Wow, blev tårögd! Fick mitt första barn för tre veckor sedan och har varit så stressad över alla man ser som sitter på tjusiga restauranger typ 2 timmar efter förlossningen när man själv undrar när man ska få tvätta håret eller hur tusan man gör för att inte komma en timme sent till bvc? Tack för en ärlig, magisk text <3

  3. Jag är också tvillingmamma, och jag håller med dig på ett sätt, hela det här med att omfamna kaoset och leva i nuet. För det är så kort tid de är små, och det är självklart ditt perspektiv. MEN jag tror det beror mkt på vilken typ av barn man får. Jag tyckte småbarnsåren som tvillingmamma var otroligt dränerande och mkt mer körigt än föräldrar till ”enlingar”
    Vi har två väldigt olika tvillingar, ej enäggs. Och den ena sov inte en hel natt på 4,5 år, och var otroligt krävande. Den andra hade helt vanliga ”bebis uppvak” och var ganska chill, men kombon av det tog nästan knäcken på mig och min man. Vi kände då att fy fan vad enkelt alla med 1 barn har det. Nu när de är äldre och sover om natten, så känns det som det bästa som har hänt oss, de har alltid varann och de är helt underbara. Hade inte velat haft det på något annat sätt!

  4. Stephanie! Så många som behöver läsa dina ord du skriver. Fick min första son i mars i år och har funderat många gånger på hur du och alla andra tvillingmammor löser vardagen. Håller med dig om det du skriver, allt handlar ju om inställning till syvende och sist, den är ju den vi kan styra över 🤷🏼‍♀️
    Har slutat läsa bloggar pga för mig skapar det ofta en onödig stress, men inte din! Den vill man helt enkelt inte vara utan 😘

  5. Jag är 33 år och har inga barn och när jag läser detta inlägg så känner jag bara att shit vad hade jag inte gjort för att få detta? Jag förstår att det är rena helvetet i mellanåt men det är alltid värt det. Tycker det låter helt underbart 😍
    Så himla fint och ärligt skrivit!

  6. Tack för ett ärligt inlägg. Det är så befriande att höra om verkligheten, och då menar jag hela verkligheten. The good, the bad and the ugly!
    Skönt att du har slutat att definera stress, det har jag arbetat med det senaste halvåret och det går sakta men framår 🙂 Förhoppningsvis är det mindre närvarande när bebis nr 2 kommer i mars :pp

  7. Hej!
    Tack.
    Har en dotter som fyller 2 år om 2 dagar och för 2 dagar sedan fick vi reda på att vi väntar tvillingar och är beräknade komma i slutet på maj. Panik, glädje och oro. Men din text plockade ner mig på jorden lite. ❤️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *