Att säga Nej.

3 bokstäver, bakom ett så laddat budskap.

Att inte vilja. Att inte orka. Att inte hålla med. Att våga stå upp för sin sak, när hjärtat säger nej, även om det bränner bakom ögonen när du säger orden. Du borde kanske inte, men hela kroppen gör uppror. Som en allergisk reaktion som inte går att tysta. Det kan tyckas vara det mest simpla av åtaganden, men ändå så har det alltid vibrerat lite i halsgropen när jag behöver säga nej, till ett ansikte som bara vill att jag ska säga ja. Jag har länge funderat över det här med besvikelse, för jag tror att många uppfattar mig som beslutsam och koncis i mina tycken. Men problemet är att ju närmare man är en person, desto svårare är det att inte vilja. Det ligger någon form av skam i att först prioritera sina egna känslor. Men ju äldre jag blir, desto mer inser jag att exakt alla sätter sitt välmående i första rummet, och om inte jag ser till mitt  – vem fan ska göra det då?

En gång för säkert 15 år sen, när jag var tonåring och låg på mitt överkast i Saltis och grät över en finne som inte gick bort eller telefonen som aldrig plingade till, kom min mamma in i rummet. Jag minns inte exakt allt vad hon sa, men en mening har verkligen etsat sig fast och blivit till ett slags bokmärke i mitt bakhuvud, som jag försöker att plocka fram, när jag är ute och svajar på hal is. För trust me, skridskorna står i hallen ganska ofta. Hon sa: När man gör saker mot sin egen vilja om och om igen, och sviker sina egna löften till sig själv, blir man tillslut själsbruten. Och jag har ingen aning om varför jag mindes det så himla väl. Om det ens är ett ord. Hur det kom sig att just den dagen och den meningen skulle bli ett bokmärke i min stundtals sprängfyllda hjärnbark, men idag är det så himla tydligt. Jag ska försöka förklara.

När du blir övertalad. När du säger ja för att inte göra någon besviken. När du ständigt går med på upplägg där du tydligt alltid har nedsida. När du åsidosätter ditt eget välmående för att göra någon annan lycklig, då vill jag att du förstår det här. Ingen människa som älskar dig på det sättet du ska bli älskad, skulle vilja behandla dig så. Och rädslan över att kanske behöva vakna ensam på morgonen, går inte att jämföra med hjärtats tyngd när det är fullt av splittrade känslor. Det finns faktiskt ingen tomhet så påtaglig än den du själv skapar, för att vara andra till lags. Ensamheten är ingenting mot hålet i magen när du inte längre vet vilket typ av pålägg du själv gillar, för du bara anpassar dig efter alla andra. Idag kanske din kudde går att vrida ur till en uppsjö av salta tårar, men han eller hon är till största sannolikhet någon du ser ryggtavlan på vid ett övergångsställe om 10 år, och drar en lättnadens suck över att inte känna. Med en otvivelaktig känsla av att Philiadelphia, thats my shit you asshole.

Så, jag vill bara säga till dig att om du är i en situation där du tydligt känner vilka uppoffringar du gör fastän du kanske inte vill, och sedan stänger ytterdörren 370 kg tyngre nedtryckt i skorna, med ett dränerat flackigt sinne. Just stop. Ibland kan det vara svårt att sätta känslan i paritet till verkligheten, men då har jag ett tips. Visualisera hela scenariot framför dig, fast omvända roller. Vem det än nu kan vara: din kille, tjej, bästa vän, kollega eller någon annan. Den personen är du och tvärtom. Är scenariot helt otänkbart oavsett hur du vrider och vänder på det för att ge din kille fördel (du vet att du gör det:((() så har du ju svaret. Och nödvändigtvis behöver man inte abrupt göra slut. Hiva skiten, som julgranen i januari, om det inte är det du vill. Utan det räcker egentligen att börja med att säga: Nej. Jag vill faktiskt inte.

Jag har alltid häpnats över människor som har den makten att få andra i sin omgivning att agera emot sin vilja. Bryta av en bit av sin själ, för ett Ja. Men så inser jag ju att det är inte där problemet ligger. I deras önskan om full hängivenhet. Det kommer finnas i alla tider, i alla historieböcker, på alla kanaler. Men det kommer även innebörden av ordet Nej.

 

  1. Det krävs stor träning att lära sig säga nej. Jag fick öva på det i många år och gav mig många onödiga diskussioner tills folk insåg att jag inte skulle ge mig!

  2. ” Och rädslan över att kanske behöva vakna ensam på morgonen, går inte att jämföra med hjärtats tyngd när det är fullt av splittrade känslor” – kan vara ett av de vackraste orden jag läst! Du är grym Steffi, massa kärlek!! ❤️

  3. Jag är en person som typ har nej som det första ordet jag lärde mig. Har alltid sagt nej. För jag vill inte. Anses svår som person. Men jag vill inte. Därför säger jag nej. Inte för att vara svår. Många slutar säkert att fråga, tycker jag är hopplös i ordets rätta bemärkelse. Men jag har heller aldrig haft ngr förväntningar på att andra ska säga ja till mig. Det är viktigt tycker jag. Har jag missat massa saker. Säkert. Ngt jag funderar på. Nej. Mår jag bra. Ja, då svarar jag ja:) En enkel fråga som många faktiskt, tyvärr, svarar nej på.

  4. Efter att aldrig ha sagt nej i hela mitt liv och haft ett liv maxat med jobb, socialt umgänge, man, två små barn och träning där allt handlat om att göra andra så nöjda och glada som möjligt gick det inte längre. Tidigt på året föll jag ihop, kroppen sa nej efter att ha försökt säga till så länge. Utmattningen var ett faktum och efter en lång rehabprocess är jag äntligen påväg tillbaka. Där jag nu också lär mig att säga nej, och vad mycket mer betydelsefulla mina ja är. Eftersom dom nu oftast är 100% genuina.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.