GRAVIDVECKA 31:
Lista snodd av älskade Micki. 75,7% avklarat och 76 dagar kvar av en fullbordad graviditet, men 55 dagar kvar för tvillinggraviditet.
MIN KROPP:
Ah, where to begin. Jag har solklart entrat elefant-mode och känner både hopp och förtvivlan gällande att de måste stanna inne enda tills April. Jag förstår inte hur jag ska orka bära så länge till, och dessa veckor är ju liksom så otroligt viktiga för killarna för de är verkligen nu de ska tjocka på sig ordentligt inför sin entre till denna (för tillfället) rätt kaotiska värld. Om jag hade fått önska, hade jag inte valt den här tiden, med allt som råder gällande Corona Virus, att sätta mina små killar till jorden. Men tyvärr får man ju inte önska, så det är ju vad det är. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag kände en orolighet gällande exakt allt just nu ://
Jag har gått upp över 10 kg, holy moly! Pang sa det bara så tjöckade damen på sig, över en natt. Men its allll goood in da hoood, jag vill bara att dem ska växa på sig och må bra där inne <3 Jag har ultraljud igen nästa vecka på Onsdag, så då ska det bli spännande att se vad de små väger. Förutom att jag känner mig som en valross så har jag diverse gravidkrämpor: nästäppa, domninga ben, ilande konstiga smärtor i blygdbenet, förvärkar på höger sida som strålar ner i ljumsken (tänk mensvärk deluxe) och på det sparkar killarna som två små ninjas med mad real skillz, där inne. Jag har även en känsla av att tvilling 2 (som ligger på höger sida) också nu har vänt sig med huvudet neråt mot underlivet. Ska bli så spännande att se om jag har rätt. Vad tror ni, får jag min vaginala förlossning? Kommer killarna i mars eller april?
SÅ HAR JAG TAGIT HAND OM MIG SJÄLV:
Idag var alltså första gången jag lämnade lägenheten sedan i måndags. Haha, Jonas tyckte det var det s.j.u.k.a.s.t.e han hört och sa att han aldrig någonsin varit inne så länge. Bara för att Jonas är någon form av övermäktig individ som typ aldrig vart hemma sjuk mer än 24 h. I måndags hade jag så mycket för mig att jag kände på kvällen när jag kom hem att: shit, jag måste bara avboka allt och sova. Det är vad jag behöver. Sova, vila, dricka berocca, återhämta mig och sedan använda min energi jag har till min älskade Lykkis. Kan ha tagit taxi till och från föris när jag skulle hämta henne, haha men till mitt försvar ville inte varken mitt bäckenben eller mitt immunförsvar gå den biten. Och om det är värt att lägga pengar på något, så är det väl hälsan? Så det är vad jag gjort. Jag har sovit, vilat, packat litegrann, kollat serier och kramat min familj. Igår vaknade jag ju som bekant upp med årets jävla migrän också, det var dock inte enligt plan…
MITT MÅENDE:
Vågar knappt skriva för att jinxa det, men efter jag vilat hela denna vecka samt var hos VC i onsdags och bestämde mig för att helt sluta med nässpray så mår jag så mycket bättre. Hostan är dock kvar, och retar gallfeber på mig. Näsan känns dock inte svälld och inflammerad som den gjort tidigare pga allt användande av nässpray, idag är första dagen jag verkligen känner att jag typ kan andas helt och fullt utan nezeril. För fan vad det varit jobbigt när jag inte kunnat ta ett endaste andetag genom näsan. Har vaknat på natten av att jag inte får luft och drömmer att jag drunknat, bara det har gett mig panikångest deluxe och framkallat en känsla av att jag har grova andningssvårigheter. Såååå, nässkölj i saltlösning, renässansens nässpray (som är en helt naturlig produkt med en salthalt på 3,5%) och ett jävlar i mig ”nu ska jag sluta med nässpray”så tror jag fasen att jag vann? Ha! Älskar att vinna. För sjukt att landa i att jag vart nässpraystorsk, sådär i backspegeln. Ohhhh, i am never walking down that path igen freakin WATCH ME.
VECKANS CRAVING:
Typ inget. Har svårt att äta nu för tycker det blir så fullt i magen fort, och då får jag ont och känner mig svullen som en get. men kalla saker i små doser: vindruvor, glass, fryst mango och chocklad som legat i kylen, har slunkit ner alldeles fin fint.
BEBISEN:
Enligt appen så väger ju bebisarna 1600-1700 gram denna vecka. Men jag vet att mina grabbar ligger lite under, så jag skulle gissa på att den ena väger 1400 och den andra 1250 vid ultraljudet på Onsdag. Hehe, undrar om jag får rätt. Jag känner av killarna dag som natt, omöjligt att inte göra det med två bebisar i magen som livin la vida loca? Det börjar bli så verkligt nu, imorgon flyttar vi och det för mig har vart en ”målbild” som starkt har vart förknippad med förlossning. Jag vet att det börjar dra ihop sig nu, och jag känner verkligen en skräckblandad förtjusning. I vilken vecka födde ni som har haft tvillingar i magen? Vaginalt eller snitt? Har ni fött ett barn vaginalt innan tvillingarna? I sådant fall: gjorde det ondare att föda tvillingar (vaginalt) än bara 1 barn (vaginalt)?
Vecka 31 år 2017 i November med ett gäng lövely ladies på Amandas 30 år bash <3
Vill bara säga att jag förstår din oro. Har själv varit gravid med enäggstvillingar och de är så oerhört mycket oro med tanke på alla risker som de innebär. Och den trötthet man känner går inte att jämföra med en graviditet med ett barn, jag låg i soffan de sista månaderna när min stora tjej var på föris var så vansinnigt trött. Men för att peppa så sitter jag nu här med Två Underbara friska enäggstvillingar som snart fyller ett år. Önskar dig och din familj all lycka till. Kämpa! ❤️
Du e stark! Att vara rädd och orolig är inte vara svag utan mänsklig. Vi använder order stark fel ibland /”:)
Är som du gravid och ska föda om cirka 5 veckor och nojar ihjäl mig över det där satans viruset. Dels pga att man vet så lite hur det påverkar gravida och foster men också mardrömmen av att kanske behövs föda när en själv är sjuk 😩 eller att inte få plats eller att bebisen smittas så fort hon är ute… vill fly till skogs och gärna ha en bm med mig. Meeeeen låt oss hoppas att det går vägen för oss alla 🙏
Du är inte ensam. Antar att det ingår i mammarollen att vara orolig för allt. Mitt andra barn är beräknad om 8 dagar och jag har haft min två årige son hemma i två veckor nu. En av hans pedagoger har varit i Filippinerna och jag har googlat och sett att man mellanlandar i Kina när man åker dit, så då fick han vara hemma istället för att ta risken. Å jag är helt slut, med foglossningar och trött som bara det å egentligen är det inte så bra för varken mig eller sonen att han är hemma men säg det till min hjärna liksom. Å att min sambo är så himla chill om allt gör saken bara värre. Jag hade varit så himla lycklig och trygg om han började oroa sig för saker och ting, för då kan jag ju släppa det. Men nopp, det är aldrig någon fara med något enligt honom. Men sanningen är att varje gång jag oroat mig för sonen å gått till läkare har det visat sig vara någon öroninflamation eller halsfluss eller något som man behöver behandla. Å sånt förstärker ännu mer oron. Mission impossible liksom.
Du är ju så stark! 🙂 Tänk på ALLT du gör och är och inte allt man borde/skulle/önskade. Dessutom styr du upp en superbra och intressant/givande blogg för oss läsare. Hoppas ni kommer trivas i huset! Lycka för Lykke med en stor yta utanför dörren att skutta runt på:) Tömmer ni hela lgh på rubb och stubb, ordet flytta ger stresspåslag på hög nivå bara det och i din situation – jiisus! Kämpa! 🙂
Jag förstår verkligen hur det är att leva ett liv med sån oro. Tycker också jag är en stark person, men har så bräckliga sidor också. Är lite halvhypokondrisk men inte på den nivån, däremot en stark rädsla för döden och att saker ska hända mina nära och kära. Suck, det är tungt att leva med en oro och ångest som alltid lurar liksom! Även om man mår bra och är glad i grunden. Det förstör så mkt för en. Har inte fött mitt barn än så det lär ju bara bli värre när han kommer, än så länge är det min man jag oroar mig för konstant. Det finns ju ingen värre känsla än att nåt skulle kunna hända ens familj, hur tacklar man det? Ja du, vi kanske skulle ta och gå i lite terapi 🙂
Hej! 🌟 Jag var igår på återbesök hos min husläkare pga jag lider av GROV hälsoångest (hypokondri). Ena dagen har jag hjärntumör, andra HIV och tredje en annan form av cancer.. Fruktansvärt trots att läkarna konstaterat att jag är så frisk som man kan vara. Det har påverkat min livskvalité och sättet jag lever i många år.. Nu ska jag dock börja gå i KBT. Det kanske kan vara något för dig också? Känner igen mig extremt mycket i vad du skriver. Kram