Slutet innan början

Klockan är 09, och allt är tyst. Bara det lätta surrandet från kylen hörs i bakgrunden, av rummets totala tystnad. Min spontana reaktion när inga ljud hörs, är att det växer små busiga upptåg bakom stängda dörrar. Ofta innefattar det 6 små händer i kombination med mammas läppstift, kritor eller små delar av lego. Hjärtat hamnar i halsgropen och aldrig har 7 steg tagit längre tid att gå, än då. Vad som helst, bara inte små delar. Tystnaden har liksom kommit att bli en liten varningssignal, på att något större, mer oväntat, och oftast inte alltid uppskattat, kan vara påväg att hända. Men nu, efter klockan 09, förvandlas mitt hem till ett vakuum av tystnad, och märkliga ljud, som aldrig ens gick att urskilja en kvart innan, blir mer påtagliga än vilket annat barnskrik som helst.

Successivt i snart 4 år har jag varit mammaledig. Jag har säkert bytt 5000 blöjor, köpt grötklämmisar för en årslön och tvättat vad som känts som, trettonhundramiljarder maskiner tvätt. Jag har vaggat, vyschat, hållt om, smygit på tårna, ammat, viskat, kramat och matat. Jag har badat, jag har burit, jag har fällt ihop och isär vagnen, och sannolikt spenderat mer timmar i parken, än jag någonsin kommer att göra på någon annan plats. Jag har ständigt varit två händer kort, aldrig famnar nog och jag har gråtit på toalettlocket med dörren låst, till ljudet hysteriska skrik och små bankande händer, för att när jag såg mig själv i spegeln – såg hon som tittade tillbaks på mig, inte längre ut som jag.

Tystnaden påminner oss, om det vi gärna glömmer, när livet tuggar på i ett snabbt tempo. För när allt går i ultrarapid – där vi är omringade av höga ljud, måsten och ansvar – finns inget utrymme för att känna efter. Det finns inget utrymme för att ge jaget prioritet, när man har armarna fulla av små tårade ögon och maskinen fullproppad med smutsig tvätt. Men så kom den där måndagen i september, det kändes exakt som den där sista sommardagen i slutet av augusti, när luften helt plötsligt ändrades lite vemodigt. När alla andetag blev påtagliga och vartenda löv på trädet, gick att urskilja. Helt plötsligt befinner jag mig i slutet på en era jag aldrig någonsin kommer att uppleva igen, jag vet nämligen det med all säkerhet, för jag vill inte ha fler barn. Den där måndagen var första gången jag någonsin hörde hur kylen brummade, precis lika rytmiskt som en humla i juli, på grund av att det var den sista gången i mitt liv, jag någonsin var mammaledig.

Och nu sitter jag här, helt ensam igen, i tystnad. Och undermedvetet börjar mitt adrenalin pumpa, precis som att kroppen gör sig redo på flykt. För tystnad är fortfarande så starkt förknippat med busiga händer bakom stängda dörrar. Eller små delar av lego, jag missat att städa bort. Kylen brummar i takt, och jag har ännu inte förlikat mig med om det är bra eller inte, för det ljudet ger liksom liv till alla känslor, alla tankar och alla funderingar, som tidigare blev kvävda i måsten. Som tidigare filtrerades bort till bakgrundsbruset av smutsiga tvätthögar och sömnlösa nätter. Jag passerar mig själv i spegeln, och stannar och tittar noga, rakt in i mina egna ögon, dom är havsblåa, illgröna och den yttersta kanten är lika gul som en solros – precis som min mammas. Jag letar liksom efter något, men jag har ännu inte kommit på vad. Vem är jag ens nu?

Jag ler mot min egen spegelbild och hon besvarar det precis som jag minns det, fårorna runt ögonen kanske lite djupare, ögonlocket lite tyngre. Men det är okej, det är kvittot på att jag gjorde det – klarade av det. Någonstans inom mig, känner jag mig lycklig. Det är okej att känna – vad du än känner. Jag tar ett djupt andetag, ni vet ett sådant som nästan blir sylvasst i magsäcken, och känner en sådan otrolig tacksamhet. För om jag fortfarande står upp på mina ben, efter dessa snart 4 år. Så finns det bokstavligen inget, som någonsin, kan rubba mig.

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

BLOGGARE PÅ FORNI

När jag var liten ansåg jag att det stjärntecken du föddes in i, symboliserade din person. Jag är jungfru, och trodde länge att det fanns ett undervattenspalats någonstans som väntade på mig. Förutom att jag länge önskade att jag var en sjöjungfru, är jag en utbildad inköpare som sysselsätter mig med att köra dockvagnsrally med min dotter Lykke, samt att baka enäggstvillingar. Jag gillar även rödvin, nylackerade naglar och min fästman, Jonas.

Att ge sina saker en plats

Hej, hej och hemskt mycket hej.

På ett dygn känns det som at jag hunnit med en livstid. Att bo i ett hus man inte trivs i, tär verkligen ner en. Ett år och 3 månader är ju en lång tid, och jag packade liksom knappt upp? Vägrade finna mig i det faktum att jag bodde där. Hjärnan är så smart på det sättet, letar efter kryphål att slippa behöva identifiera sig med något man inte trivs med. Problemet blir ju att man lagrar skiten på hög i sin ryggsäck, och en dag eller en annan, kommer det bli tungt. Benen trötta, hälarna värker och likt små röda myggbett börjar liksom huden att klia. Något i en säger stopp. Och tillslut pallar man inte en dag till, och det bubblar helt plötsligt upp saker man inte ens minns att man lagt där. Jaja, det är historia nu. I augusti börjar mina tvillingar föris, så då ses vi!!!! Jag längtar. Ni får gärna skriva i kommentarsfältet vad ni skulle tycka vara kul att läsa om. För i augusti, tänkte jag liksom packa upp. Ge alla mina saker en plats, ett hem där de kan stå och växa på. Och då vore det kul att ge bloggen lite struktur, för guuuuud, jag älskar verkligen att skriva.

Puss,

Steffi

  1. LÄNGTAR!
    Ska bli fantastisk (inte bara för dig som får lite av din tid och andrum tillbaka) utan också för MIG. Att jag får lite mer av dig i mitt liv. Önskar en mix av tankar & reflektion, kanske nåt om träning nu när du gått och blivit med PT, vardagsgrejer, någon form av ”veckans schema” eller liknande, karriär – din resa dit du är idag. Or just do whatever, cuz ur amazing
    Puss & kram

  2. Vad målande du skriver, ser fram emot augusti… Du hade en fantastisk klänning på Soft goats lunch på Rosendal, vaaaar hittar man den? Kram

  3. Jag vill läsa varenda ord från dig! Men om jag får önska gärna dina tankar, lärdomar och reflektioner, om livet i stort och smått. Ändra inte på något gör bara din grej, du är mitt favvo konto på instagram och den enda bloggen jag läser!

  4. Hej, Skulle vara kul och höra om huslivet! Jag är osäker om jag skall flytta till hus eller inte…är ni glada att ni köpte lägenhet istället för hus? Hitta ni inte rätt hus och därför valde lägenhet? Jag är rädd för att bli ensam om jag köper hus och hamna off…inte för att mitt liv är super social ☺️ din blogg är bäst

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hunkemöller

Samarbete med Hunkemöller

Hej på er mina godingar,

Som den äkta 3 barns moder man är, finns det ju något heligt över att bara chilla. Det kanske har att göra med att det är ett tillstånd i livet som blir allt svårare och svårare att uppnå. Så när man väl gör det, älskar jag att vara sådär mysigt loungewearsnygg, effortless liksom, men ändå piffig. Jag har tidigare handlat mina underkläder hos Hunkemöller och alltid varit så nöjd, och deras lite sportiga loungewear gör mig inte direkt besviken. Älskar att settet är i sammet och har en skimrande rand längs armarna. Viben är liksom Posh Spice anno 1991, and i love it. Viva forever!

Tröjan hittar du under kategorin loungewear, tröja.

Och brallorna även under samma kategori Loungewear, byxor.

På med sneaks och en gosig jacka så är man redo för dagen tack vare Hunkemöller.

Grönt är en given favoritfärg, detta sommarset i sammet blir perfekt att mysa runt i hemma när sommaren börjar knacka på.

Linnet hittar du under velour set, linne.

och shortsen under samma kategori velour set, shorts.

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Min perfekta dag

Hej kompisar,

Jag förstår inte hur det är möjligt, att tiden kan hå gått såhär fort. Om 1 vecka är det precis 1 år sedan jag blev 3 barnsmamma, och även om det ibland känns som jag aldrig varit något annat, blir jag lika överrumplad varje dag klockan 18 när det sitter 3 minipersoner vid matbordet, och otåligt och stundtals rätt gnälligt, väntar på att få middag. Och ibland när jag står där och stressat rör ner grötpulver i exakt 60 gradit vatten, som stänker ner på golvet av mina ryckiga rörelser och förstör mina nya jeans, drömmer jag mig bort, till en perfekt dag. För ärligt talat, och det försöker jag alltid vara när jag pratar med er, så innefattar egentligen inte min perfekta dag, kletig sockrig fruktgröt som stelnar till små öar på golvet. Det gör bara inte det.

Efter den meningen tänkte jag fortsätta med att skriva ”Jag älskar självklart mina barn…” men sen tänkte jag: varför känner jag mig ens tvingad att slänga mig med något som jag redan vet är självklart? Och utan att ens ha reflekterat över det, vill jag undermedvetet försäkra mig om att ingen uppfattar mig som något annat än just en mamma som älskar sina barn, inte en sådan som fokuserar på kletiga rester på golvet och för dyra byxor i ett barnkök. Väx upp Steffi, och sluta bry dig om plattityder som jeans.

Men problemet är, att på min perfekta dag, vill jag ha perfekta jeans. Jag vill ha mitt kaffe varmt och att mjölken i en perfekt symbios, är en del av kaffet, som att de båda alltid berott av varann. Så, nu vill jag att ni bara hänger på mig på min perfekta dag. Där det inte finns dåligt väder, skavsår eller sms som aldrig kommer. Där himlen alltid är blå, sjukhus bara existerar när man fått en djup sticka (efter att ha dansat barfota i sommarnatten) och där ingen människa, stor som liten, någonsin sitter ensam på lunchrasten.

På min perfekta dag vaknar jag 08.30 och det är sommar, jag blir inte väckt av ett dånande ljud, som låter om sirener från en polisbil , utan av ett stilla kluckande som påminner om små små vågor som slår mot ett berg. Jag tittar ut genom ett fönster och ser en grön äng med tusen och tusentals små tussilago. Det känns som att jag är en del av Madicken den där sommaren då Elisabeth skrämde bort alla tjurar. Mina barn sover, och det gör Jonas med. Men även fast det är tidig morgon så är det varmt, så pass varmt att det blir lite kvalmigt när jag steker pannkakor som jag sedan dränker i florsocker och hallon. Jag dukar upp allt på en stor gul mönstrad filt, jag har på mig ett vitt set i broderie anglais och en hatt med ett gult sidenband jag knyter under hakan. Tillsammans med alla tussliago ser det ut som en perfekt målad tavla.

Allt är lugnt, kaffet perfekt tempererat och inga barn skriker för alla är nöjda och leker tillsammans medans jag målar naglarna ljusgrönt på filten, och Jonas läser tidningen. Min hud luktar som saltvatten på en fräknig rygg i augusti. Det finns en brygga lite längre ner med en tillhörande strand. Alla badar länge, men fingrarna blir aldrig som russin. Klockan är snart 12 och mitt nagellack har torkat. Jag går upp, byter om, nu till ett ljuslila mönstrigt tvådelat set, sandaler och örhängen med små månar på. Det är helt vindstilla, såklart, vad annars när man ska åka båt en dag som är exakt perfekt?

Deras små limegröna flytvästar syns på flera mil, och vattnet som slår mot skrovet stänker ibland upp och landar på min axel. Men det är helt ljummet. Jag frågar Jonas vart vi ska men han bara smajlar sådär han gjort i tusentals år och drar fingrana genom håret, det är medvind. Ljudet från motorn är dovt och vattnet stänker på varsin sida om det djupa strecket propellern bildar, det finns bara en väg och den är framåt, det förflutna spelar ingen som helst roll.

Vi äter lunch, grillad fisk för det gör man när det är sommar och solen går ner i vattnet. Rosét är liksom så kallt det kan bli utan att vara fryst, och Lykke, Mauritz och Malcolm äter pasta och sitter still hela lunchen för dom vet att om dom gör det, kommer det in 3 små tallrikar med ljusrosa glass på. Jag reser mig upp från stolen 2 gånger på hela lunchen, den första gången när jag ska gå till badrummet, och den andra gången när jag pussar på min familj.

På kvällen får Jonas basta för de är det bästa han vet, och jag får sitta ner vid en liten vitmålad pigtittare, i vad som känns som ett sekel, helt ostört och in i perfektion måla mina ögonbryn. Vi har barnvakt och säger godnatt till L, M och M och hoppar ner i båten, för vi ska in till stan. Vi sätter på musik precis som vi gjorde när jag var 19 år och han 20 och hämtade mig vid Solsidan, och jag öppnar en flaska bubbel från kylen medans vi sakta glider in mot stan, till bakgrunden av bara blått vatten. Vi börjar sen skratta åt hur livet kan komma at utspela sig, att vi står här igen, 13 år senare, stadigare än någonsin.

På kvällen äter vi först ostron (för det gör man bara på en dag när den är perfekt) följt av löjrom, sedan unnar jag mig en köttbit fastän jag vet att jag kanske inte borde, men på min perfekta dag gör man exakt som man vill, för morgondagen spelar ingen som helst roll. Vi pratar bort 3 timmar och det finns inga coronarestriktioner, för på min perfekta dag existerar ingen form av misär eller sorg. Alla människor är glada, ingen är ensam för det finns alltid plats för fler. Våra närmsta vänner ansluter och vi dricker drinkar och skrattar åt alla upptåg vi upplevt, livet är så påtagligt bubbligt att hela tillvaron upplevs magnetisk.

Efter midnatt tänder vi lanternorna (för på min perfekta dag har vi druckit massa drinkar men är ändå inte berusade) och gör loss. Vinden är fortfarande ljummen och ljudet av motorn, som skär igenom ett hav som speglar en natthimmel, dränker all form av tanke på de få sömntimmarna som fortfarande är kvar för oss. För på slutet av min perfekta dag, existerar inga sömnlösa nätter. Bara djup, varm och orosfri sömn och drömmar om dagar med tusen och tusentals tussilago, ljuslila nagellack, tre små tallrikar med vaniljglass, hattar med gula sidenband, tidningar som doftar exakt som barndomen och kärlek som är villkorslös. Tänk vad lite det egentligen krävs, för att få definiera sin dag, som perfekt.

S

 

  1. Du är fantastisk på att uttrycka och förmedla dig! Såg allt framför mig och fångades in i din härliga beskrivning. Det där lena gula sidenband perfekt grönt gräs, blommor, himmel i dem vackraste blå nyansen och lugnet. Haha, skriv en bok snälla fina människa!🌞🙏🌊💛 Kikat här då och då, hur kul när du gör inlägg 🤗🌟 Önskar jsg kunde lova dig på heder och samvete att denna dag kommer du få uppleva en vacker dag!! Blogga oftare🌞Min perfekta dag är rätt olik din, men ändå lite lik på många sätt. Kram!

  2. Skriv en bok fina du! Ditt målande språk gör att jag såg verkligen hela din perfekta dag framför mig så tydligt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kartlägga himlen

När folk pratar om förändringar tycker jag alltid dem får det att kännas så otroligt stort. Lite som att försöka kartlägga himlen under en kväll. Jag står alltid i skuggan. Det är liksom där ribban är satt. Så när jag efter 13 år vill byta ut min parfym (thierry mugler – ailien) och någonstans upplever det lika revolutionerande som att flytta till en annan kontinent, tycker andra typ att det är det mest patetiska dem någonsin hört. Vart är ditt nya jag som både invärtes och utvärtes healats, och inte längre bryr sig om sådana banaliteter som nya dofter? Varför räddar du inte världen, och hjälper barn från att svälta, istället?

Måste förändring vara så otroligt himla gigantiskt massivt, så att universum känns som småskaligt? Måste man skala om och upp till Gandhi, för att det ska vara värt att nämnas?  Måste man alltid blåsa av stolen? Behöver man liksom bli totalt golvad av nya extrema livsöden och politiska åsikter när det gäller förändringar, för att få hamna under kategorin: förändring? Herregud, jag har ätit samma skogaholmslimpa så länge jag kan minnas, och nu börjar jag känna mig redo att byta, men det är nog bäst att bara tugga vidare.

Oavsett omfattning av din förändring, så spelar den egentligen bara roll, baserat på hur tungt du anser att den väger i ditt eget bröst. Så, här kommer små saker i min vardag jag förändrar, men som skakar om hela min värld: Jag får lov att vara Stephanie Strauch (inte mamma, inte fru, inte någon annan än jag.) en dag i veckan när jag är på kontoret och satan, vad jag saknat henne. Jag lägger aha-pads i mitt slitna face 3 gånger i veckan som kostar HELSKOTTA, och låser dörren medans jag gör det. Jag shoppar emellanåt skit som gör mig lycklig för stunden. Jag unnar mig fett goa ekade vita viner. Jag döljer folk på instagram som får mig att känna mig som en snigel som någon häller salt på. Jag slingar håret i terapeutiskt förebyggande syfte. Jag snackar skit med mina vänner om det som skaver, helt utan dåligt samvete.

Och typ en miljard andra saker. Dock har jag börjat känna att det gror något i denna virala ”förändring” som pågår just nu. Det måste handla om nämnvärda  saker som att sluta äta kött, bara spendera 37 minuter om dagen på instagram, bojkotta alla kommersiella nyheter, sluta lyssna utåt, undvika transfetter och f.a.n och hans moster. Kan snällllllllla inte alla bara få göra vad 17 den vill? Jag har kommit till insikt att det är JUST dom som ger en ångest. Sorry to say. Tänk bara om alla kunde fokusera mindre på vad sin omgivning gör, och mer på vad hen själv vill göra. Den förändringen. Så otroligt TRUE livet hade blivit. Ens ageranden bara baserat på sitt eget välmående. Ah, Typ, Utopia. Ta vara på det. Din förändring är din, medans någon står på barrikaderna och räddar världen från svält, är det minst lika beundransvärt att du börjar säga nej, eller ja, eller bara stänga av TV:n när du anser att nae, herregud vad mycket skit hon snackar. Och nu bestämmer jag, att nu, nu är det nog.

  1. Stephanie, tack for att du ar tillbaka med bloggandet! Du ar helt klart min ETTA utav alla bloggar jag foljer, bade svenska och amerikanska.
    Du kan nog vara den roligaste bloggaren jag traffat pa. Din humor ar smittsam!
    Forrutom det tokskratt och fnisser du ger, sa alskar jag din ”raw honesty”, vare sig den ar tung, sorlig eller ren verklighet. Trots det sa kanns du alltid positiv och bubblig. Det ar nog din genuina arlighet som gor ditt skrivande annorlunda. Du ar en icke ” mitt-emellan-lagom” tjej. LOVE IT! Du sprider total ”bubbliness” har hos mig i sodra Kaliforninen. Kramar

  2. Vilket bra inlagg, och fina tankar! Alla ar vi olika! Personligen ar jag nagon som alskar forandring och kanner aldrig att det ar ’stort’. Bor i England och har flyttat till 5 olika stallen landet over ’on a whim’ forrut, jag alskar att byta omgivning, jobb, dumpa gamla intressen och hitta nya, farga haret i en helt ny farg etc etc. I och for sig kan man se det antingen som att jag alskar forandring, eller att jag inte kan bestamma mig haha! Daremot sa respekterar jag HELT mina vanner som finner ’mindre’ forandringar, stora for dom. Vem ar jag att saga hur nagon ska kanna infor en forandring eller beslut liksom? Och att forminska andra manniskor och hur dom kanner, usch nej vilken trakig attityd!!
    Hoppas du fortsatter blogga, alskar ditt satt att skriva pa 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *