Kartlägga himlen

När folk pratar om förändringar tycker jag alltid dem får det att kännas så otroligt stort. Lite som att försöka kartlägga himlen under en kväll. Jag står alltid i skuggan. Det är liksom där ribban är satt. Så när jag efter 13 år vill byta ut min parfym (thierry mugler – ailien) och någonstans upplever det lika revolutionerande som att flytta till en annan kontinent, tycker andra typ att det är det mest patetiska dem någonsin hört. Vart är ditt nya jag som både invärtes och utvärtes healats, och inte längre bryr sig om sådana banaliteter som nya dofter? Varför räddar du inte världen, och hjälper barn från att svälta, istället?

Måste förändring vara så otroligt himla gigantiskt massivt, så att universum känns som småskaligt? Måste man skala om och upp till Gandhi, för att det ska vara värt att nämnas?  Måste man alltid blåsa av stolen? Behöver man liksom bli totalt golvad av nya extrema livsöden och politiska åsikter när det gäller förändringar, för att få hamna under kategorin: förändring? Herregud, jag har ätit samma skogaholmslimpa så länge jag kan minnas, och nu börjar jag känna mig redo att byta, men det är nog bäst att bara tugga vidare.

Oavsett omfattning av din förändring, så spelar den egentligen bara roll, baserat på hur tungt du anser att den väger i ditt eget bröst. Så, här kommer små saker i min vardag jag förändrar, men som skakar om hela min värld: Jag får lov att vara Stephanie Strauch (inte mamma, inte fru, inte någon annan än jag.) en dag i veckan när jag är på kontoret och satan, vad jag saknat henne. Jag lägger aha-pads i mitt slitna face 3 gånger i veckan som kostar HELSKOTTA, och låser dörren medans jag gör det. Jag shoppar emellanåt skit som gör mig lycklig för stunden. Jag unnar mig fett goa ekade vita viner. Jag döljer folk på instagram som får mig att känna mig som en snigel som någon häller salt på. Jag slingar håret i terapeutiskt förebyggande syfte. Jag snackar skit med mina vänner om det som skaver, helt utan dåligt samvete.

Och typ en miljard andra saker. Dock har jag börjat känna att det gror något i denna virala ”förändring” som pågår just nu. Det måste handla om nämnvärda  saker som att sluta äta kött, bara spendera 37 minuter om dagen på instagram, bojkotta alla kommersiella nyheter, sluta lyssna utåt, undvika transfetter och f.a.n och hans moster. Kan snällllllllla inte alla bara få göra vad 17 den vill? Jag har kommit till insikt att det är JUST dom som ger en ångest. Sorry to say. Tänk bara om alla kunde fokusera mindre på vad sin omgivning gör, och mer på vad hen själv vill göra. Den förändringen. Så otroligt TRUE livet hade blivit. Ens ageranden bara baserat på sitt eget välmående. Ah, Typ, Utopia. Ta vara på det. Din förändring är din, medans någon står på barrikaderna och räddar världen från svält, är det minst lika beundransvärt att du börjar säga nej, eller ja, eller bara stänga av TV:n när du anser att nae, herregud vad mycket skit hon snackar. Och nu bestämmer jag, att nu, nu är det nog.

  1. Stephanie, tack for att du ar tillbaka med bloggandet! Du ar helt klart min ETTA utav alla bloggar jag foljer, bade svenska och amerikanska.
    Du kan nog vara den roligaste bloggaren jag traffat pa. Din humor ar smittsam!
    Forrutom det tokskratt och fnisser du ger, sa alskar jag din ”raw honesty”, vare sig den ar tung, sorlig eller ren verklighet. Trots det sa kanns du alltid positiv och bubblig. Det ar nog din genuina arlighet som gor ditt skrivande annorlunda. Du ar en icke ” mitt-emellan-lagom” tjej. LOVE IT! Du sprider total ”bubbliness” har hos mig i sodra Kaliforninen. Kramar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

BLOGGARE PÅ FORNI

När jag var liten ansåg jag att det stjärntecken du föddes in i, symboliserade din person. Jag är jungfru, och trodde länge att det fanns ett undervattenspalats någonstans som väntade på mig. Förutom att jag länge önskade att jag var en sjöjungfru, är jag en utbildad inköpare som sysselsätter mig med att köra dockvagnsrally med min dotter Lykke, samt att baka enäggstvillingar. Jag gillar även rödvin, nylackerade naglar och min fästman, Jonas.

Kontoret

Heeej,

Som alltid när jag varit borta en längre tid, har jag lite svårt med i vilken ände jag ska börja. Vad jag ska säga först, vad som kan vänta och så allt vardagskraffs där emellan, som för mig är fullkomligt ointressant. (som tex det faktum att jag och Jonas började TOTAL bråka imorse över att han drar slutsatsen att alla mina kläder som ligger på golvet – ska in i maskinen och tvättas…………) Jag har ju dock förstått att ni älskar att del av mitt vardagshumbug så därför kommer här en liten recap:

Mauritz och Malcolm kryper som två små ninjor, fort som fan och alltid åt två olika håll med siktet att dra ner något stort/vasst/livsfarligt över sig själva – allt för att skrämma livet ur sin slitna moder. Om exakt 1 vecka och 6 dagar får vi tillträde till vår nya lägenhet, its like spring in my mind. Hyra i all ära – men känslan av att leva någon annans liv blir aldrig så påtagligt som när man rostar sina mackor i ett främmande kök, dag in och dag ut. Jonas konstaterade dock att det nog inte hade spelat någon roll vilket hus vi hyrt. Slott, lada eller tält, typ. Så hade jag varit missnöjd, och ärligt talat så har han nog rätt. Men nu är jag jävligt redo att gå vidare, från det och mitt beklagande, cyniska hyrda liv.

Jag sitter idag min första dag på vårt nya kontor på Artillerigatan. Jonas är hemma med kidsen och minutrarna känns lika omfamnade som majsolen. Pls dont end. Jag har fotat ett samarbete och planerat in lite kommande projekt, bland annat en rolig grej som ska filmas på Forni i mars, stay tuned. Detta är bara början :))))

Min pappa blev brutalt rånad och misshandlad i måndags. Jag orkar inte gå in på det så mycket mer än – Karma. Sedan känner jag dock att jag måste tillägga en tråkig sidenot. Lita inte på någon, öppna inte dörren för bud, stanna inte om folk frågar om vägbeskrivning. Jag tycker det är så sinnessjukt deprimerande att behöva tvingas in i en personlighet som man faktiskt inte tillhör. Att totalt kapitulera för sin egen privilegierade bubbla. Men så är det, jag stannar där, för just nu känner jag att vårt land inte är tryggt. Hänsynslösheten når inga gränser. Spyr.

Jag är så.ofantligt.trött.på.snön. Snälla kan det inte bara börja regna någongång och bli plusgrader för jag är så klaaaaar med detta. Jag hatar verkligen snö?? :))) Skidor i alla ära, trevlighet above and beyond. Men mer än så – nej d bra. Fan hatar det??? :))) När jag är en gammal kärring som spelar bridge, käkar vindruvor och sippar rosé kommer jag inte göra det i något annat klimat är MINST 19 c året runt. Sverige, sjukt less på dig. Så jävla ljummen, sur fetmjölk. Säger varken bu eller bä. The land of ”mittemellan e så gott” the land of ”vi sätter upp 4769128745p98237 regelverk runt allt så INGET kan gå fel” men när vi kommer till agerandet står vi som tomtar med skägget i brevlådan och glooooor å ba ojsan vad hände nurå? Hahah.  Buuuäääähhhhhh, så fed up. Jonas, läser du det här eller? Kan vi dra till LA eller något? Kan du jobba därifrån????? Säg ja!

Hoppas ni mår bäst <3 Nu ska jag gå och hämta lillskorpan, glömde köpa en semla igår på semmeldagen så kanske tar man igen det idag med en sån kemla alla snackar om?!

 

  1. Kan vi inte få inlägg om nya lägenheten! Hur ni tänkt att (eventuellt) renovera, inreda osv☺️ Så roligt att läsa om flyttar!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Tango

Det trixigaste jag vet med att börja skriva ett blogginlägg, är rubriken. Få små ord som ska sammanfatta innehållet. Och det kan ju tendera på att vara barnsligt enkelt, när man skriver om saker som är självklara: Barn, icke-existerande-sömn, kläder, tankar, framtiden, en bruten nagel. Osv. Men just nu, ville jag egentligen bara säga Hej hej och tjeeena. Hitills har det här året levererat, jag, som tidigare lovat, har lugnat mig på orohetsfronten, även om det är lite motstridigt klockan 23.53 när jag inte kan sova.

Mina dagar är liksom inte sprängfyllda av revolutionerande saker hehe, mestadels av tiden är jag på Ulriksdal med mina 13 barn (jag har fått klagoförbud av Jonas gällande detta hus. Huset och min kärlekssaga har lite förvandlats till en olja-vatten situation och det känns literally som att det är out to get me, vi lever i en motstridig relation där jag ständigt vill lämna men aldrig kommer till skott.  Shit pommes, vad less jag är. Stan, kom och hämta hem mig snällllllla rara jag ska aldrig klaga på grannarnas klampande, hög musik sent på kvällen, soprummet som stinker skit, hissen som är trasig, portfanskapet som inte kan öppna båda dörrarna vilket resulterar i att jag får ta isär hela vagnhelvetet på gatan. Osv.) och byter blöjor, går promenader (hahah okej, inte sååå ofta då pga gillar inte pw, dock ligger Slottscafét en kvart från hemmet och när Caesarsallad tarmen suger till, you know where im at.) och tvingar hit människor på kaffe :)))))

Trots allt, känns det fan som att 2021 kommer att leverera. Tror typ det här kan bli ett riktigt jävla pangår. Jag känner mig liksom taggad på att typ… gå ut och springa varje tisdag typ??? Och det är seriöst en mening ni cirka aldrig hör mig formulera. Jag är ju sjukt slarvig och dålig på struktur, men jag känner ändå ett stark neeeeed av ordning och reda. Vet ej om det är ett tecken på att jag börjar bli old as fuq eller om jag bara är uttråkad. När jag flyttar in till stan igen, ska jag fan färgkoordinera min garderob, rensa ut alla gamla mascaror jag samlat på mig under livet (är en sådan hoarder, har extremt svårt att göra mig av med saker vill bara sparasparaspasra undan dom i en liten låda så kanske jag vips om 23 år ba MEN GUD, vad trevligt…!) och börja med någon sport??? Haha, skulle dock typ skämmas ihjäl för är såååå osportig. Kanske får bli dans istället då??

Anyhows, ville bara säga heeeeej på er gulliga ni. Om exakt 4 veckor får vi tillträde till vår lägenhet och DÅ känns det som mitt nya liv börjar. Ska ba renovera upp skiten sedan STAN ska vi dansa tango resterande av 2021. Längtar!!!!!

 

  1. Härligt med en blogg-update från dig! Älskar hur du skriver, känns som att du sitter här mittemot mig vid köksbordet och berättar det! 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *