Klockan är 09, och allt är tyst. Bara det lätta surrandet från kylen hörs i bakgrunden, av rummets totala tystnad. Min spontana reaktion när inga ljud hörs, är att det växer små busiga upptåg bakom stängda dörrar. Ofta innefattar det 6 små händer i kombination med mammas läppstift, kritor eller små delar av lego. Hjärtat hamnar i halsgropen och aldrig har 7 steg tagit längre tid att gå, än då. Vad som helst, bara inte små delar. Tystnaden har liksom kommit att bli en liten varningssignal, på att något större, mer oväntat, och oftast inte alltid uppskattat, kan vara påväg att hända. Men nu, efter klockan 09, förvandlas mitt hem till ett vakuum av tystnad, och märkliga ljud, som aldrig ens gick att urskilja en kvart innan, blir mer påtagliga än vilket annat barnskrik som helst.
Successivt i snart 4 år har jag varit mammaledig. Jag har säkert bytt 5000 blöjor, köpt grötklämmisar för en årslön och tvättat vad som känts som, trettonhundramiljarder maskiner tvätt. Jag har vaggat, vyschat, hållt om, smygit på tårna, ammat, viskat, kramat och matat. Jag har badat, jag har burit, jag har fällt ihop och isär vagnen, och sannolikt spenderat mer timmar i parken, än jag någonsin kommer att göra på någon annan plats. Jag har ständigt varit två händer kort, aldrig famnar nog och jag har gråtit på toalettlocket med dörren låst, till ljudet hysteriska skrik och små bankande händer, för att när jag såg mig själv i spegeln – såg hon som tittade tillbaks på mig, inte längre ut som jag.
Tystnaden påminner oss, om det vi gärna glömmer, när livet tuggar på i ett snabbt tempo. För när allt går i ultrarapid – där vi är omringade av höga ljud, måsten och ansvar – finns inget utrymme för att känna efter. Det finns inget utrymme för att ge jaget prioritet, när man har armarna fulla av små tårade ögon och maskinen fullproppad med smutsig tvätt. Men så kom den där måndagen i september, det kändes exakt som den där sista sommardagen i slutet av augusti, när luften helt plötsligt ändrades lite vemodigt. När alla andetag blev påtagliga och vartenda löv på trädet, gick att urskilja. Helt plötsligt befinner jag mig i slutet på en era jag aldrig någonsin kommer att uppleva igen, jag vet nämligen det med all säkerhet, för jag vill inte ha fler barn. Den där måndagen var första gången jag någonsin hörde hur kylen brummade, precis lika rytmiskt som en humla i juli, på grund av att det var den sista gången i mitt liv, jag någonsin var mammaledig.
Och nu sitter jag här, helt ensam igen, i tystnad. Och undermedvetet börjar mitt adrenalin pumpa, precis som att kroppen gör sig redo på flykt. För tystnad är fortfarande så starkt förknippat med busiga händer bakom stängda dörrar. Eller små delar av lego, jag missat att städa bort. Kylen brummar i takt, och jag har ännu inte förlikat mig med om det är bra eller inte, för det ljudet ger liksom liv till alla känslor, alla tankar och alla funderingar, som tidigare blev kvävda i måsten. Som tidigare filtrerades bort till bakgrundsbruset av smutsiga tvätthögar och sömnlösa nätter. Jag passerar mig själv i spegeln, och stannar och tittar noga, rakt in i mina egna ögon, dom är havsblåa, illgröna och den yttersta kanten är lika gul som en solros – precis som min mammas. Jag letar liksom efter något, men jag har ännu inte kommit på vad. Vem är jag ens nu?
Jag ler mot min egen spegelbild och hon besvarar det precis som jag minns det, fårorna runt ögonen kanske lite djupare, ögonlocket lite tyngre. Men det är okej, det är kvittot på att jag gjorde det – klarade av det. Någonstans inom mig, känner jag mig lycklig. Det är okej att känna – vad du än känner. Jag tar ett djupt andetag, ni vet ett sådant som nästan blir sylvasst i magsäcken, och känner en sådan otrolig tacksamhet. För om jag fortfarande står upp på mina ben, efter dessa snart 4 år. Så finns det bokstavligen inget, som någonsin, kan rubba mig.
WOW! Vilken text! You go girl!
Vilken fin text ❤️
Så fint ❤️
Så vackert skrivet ♡
Magisk text! Blir helt tårögd
Så fint och äkta skrivit ♥️
Sååå bra ❤️❤️ Känner igen mig så väl.
Wow❤️
Åh så fint och bra skrivet ❤️
Så otroligt fint skrivet❤️
Har inte din kille haft föräldraledigt också?
Jag var också föräldraledig i 4 år, dock bara till två barn men plus två hundar varav en var sjuk och behövde ut var tredje timme. Känner igen varje millimeter i din text. Så himla fint ❤