Min perfekta dag

Hej kompisar,

Jag förstår inte hur det är möjligt, att tiden kan hå gått såhär fort. Om 1 vecka är det precis 1 år sedan jag blev 3 barnsmamma, och även om det ibland känns som jag aldrig varit något annat, blir jag lika överrumplad varje dag klockan 18 när det sitter 3 minipersoner vid matbordet, och otåligt och stundtals rätt gnälligt, väntar på att få middag. Och ibland när jag står där och stressat rör ner grötpulver i exakt 60 gradit vatten, som stänker ner på golvet av mina ryckiga rörelser och förstör mina nya jeans, drömmer jag mig bort, till en perfekt dag. För ärligt talat, och det försöker jag alltid vara när jag pratar med er, så innefattar egentligen inte min perfekta dag, kletig sockrig fruktgröt som stelnar till små öar på golvet. Det gör bara inte det.

Efter den meningen tänkte jag fortsätta med att skriva ”Jag älskar självklart mina barn…” men sen tänkte jag: varför känner jag mig ens tvingad att slänga mig med något som jag redan vet är självklart? Och utan att ens ha reflekterat över det, vill jag undermedvetet försäkra mig om att ingen uppfattar mig som något annat än just en mamma som älskar sina barn, inte en sådan som fokuserar på kletiga rester på golvet och för dyra byxor i ett barnkök. Väx upp Steffi, och sluta bry dig om plattityder som jeans.

Men problemet är, att på min perfekta dag, vill jag ha perfekta jeans. Jag vill ha mitt kaffe varmt och att mjölken i en perfekt symbios, är en del av kaffet, som att de båda alltid berott av varann. Så, nu vill jag att ni bara hänger på mig på min perfekta dag. Där det inte finns dåligt väder, skavsår eller sms som aldrig kommer. Där himlen alltid är blå, sjukhus bara existerar när man fått en djup sticka (efter att ha dansat barfota i sommarnatten) och där ingen människa, stor som liten, någonsin sitter ensam på lunchrasten.

På min perfekta dag vaknar jag 08.30 och det är sommar, jag blir inte väckt av ett dånande ljud, som låter om sirener från en polisbil , utan av ett stilla kluckande som påminner om små små vågor som slår mot ett berg. Jag tittar ut genom ett fönster och ser en grön äng med tusen och tusentals små tussilago. Det känns som att jag är en del av Madicken den där sommaren då Elisabeth skrämde bort alla tjurar. Mina barn sover, och det gör Jonas med. Men även fast det är tidig morgon så är det varmt, så pass varmt att det blir lite kvalmigt när jag steker pannkakor som jag sedan dränker i florsocker och hallon. Jag dukar upp allt på en stor gul mönstrad filt, jag har på mig ett vitt set i broderie anglais och en hatt med ett gult sidenband jag knyter under hakan. Tillsammans med alla tussliago ser det ut som en perfekt målad tavla.

Allt är lugnt, kaffet perfekt tempererat och inga barn skriker för alla är nöjda och leker tillsammans medans jag målar naglarna ljusgrönt på filten, och Jonas läser tidningen. Min hud luktar som saltvatten på en fräknig rygg i augusti. Det finns en brygga lite längre ner med en tillhörande strand. Alla badar länge, men fingrarna blir aldrig som russin. Klockan är snart 12 och mitt nagellack har torkat. Jag går upp, byter om, nu till ett ljuslila mönstrigt tvådelat set, sandaler och örhängen med små månar på. Det är helt vindstilla, såklart, vad annars när man ska åka båt en dag som är exakt perfekt?

Deras små limegröna flytvästar syns på flera mil, och vattnet som slår mot skrovet stänker ibland upp och landar på min axel. Men det är helt ljummet. Jag frågar Jonas vart vi ska men han bara smajlar sådär han gjort i tusentals år och drar fingrana genom håret, det är medvind. Ljudet från motorn är dovt och vattnet stänker på varsin sida om det djupa strecket propellern bildar, det finns bara en väg och den är framåt, det förflutna spelar ingen som helst roll.

Vi äter lunch, grillad fisk för det gör man när det är sommar och solen går ner i vattnet. Rosét är liksom så kallt det kan bli utan att vara fryst, och Lykke, Mauritz och Malcolm äter pasta och sitter still hela lunchen för dom vet att om dom gör det, kommer det in 3 små tallrikar med ljusrosa glass på. Jag reser mig upp från stolen 2 gånger på hela lunchen, den första gången när jag ska gå till badrummet, och den andra gången när jag pussar på min familj.

På kvällen får Jonas basta för de är det bästa han vet, och jag får sitta ner vid en liten vitmålad pigtittare, i vad som känns som ett sekel, helt ostört och in i perfektion måla mina ögonbryn. Vi har barnvakt och säger godnatt till L, M och M och hoppar ner i båten, för vi ska in till stan. Vi sätter på musik precis som vi gjorde när jag var 19 år och han 20 och hämtade mig vid Solsidan, och jag öppnar en flaska bubbel från kylen medans vi sakta glider in mot stan, till bakgrunden av bara blått vatten. Vi börjar sen skratta åt hur livet kan komma at utspela sig, att vi står här igen, 13 år senare, stadigare än någonsin.

På kvällen äter vi först ostron (för det gör man bara på en dag när den är perfekt) följt av löjrom, sedan unnar jag mig en köttbit fastän jag vet att jag kanske inte borde, men på min perfekta dag gör man exakt som man vill, för morgondagen spelar ingen som helst roll. Vi pratar bort 3 timmar och det finns inga coronarestriktioner, för på min perfekta dag existerar ingen form av misär eller sorg. Alla människor är glada, ingen är ensam för det finns alltid plats för fler. Våra närmsta vänner ansluter och vi dricker drinkar och skrattar åt alla upptåg vi upplevt, livet är så påtagligt bubbligt att hela tillvaron upplevs magnetisk.

Efter midnatt tänder vi lanternorna (för på min perfekta dag har vi druckit massa drinkar men är ändå inte berusade) och gör loss. Vinden är fortfarande ljummen och ljudet av motorn, som skär igenom ett hav som speglar en natthimmel, dränker all form av tanke på de få sömntimmarna som fortfarande är kvar för oss. För på slutet av min perfekta dag, existerar inga sömnlösa nätter. Bara djup, varm och orosfri sömn och drömmar om dagar med tusen och tusentals tussilago, ljuslila nagellack, tre små tallrikar med vaniljglass, hattar med gula sidenband, tidningar som doftar exakt som barndomen och kärlek som är villkorslös. Tänk vad lite det egentligen krävs, för att få definiera sin dag, som perfekt.

S