Good evening,
Jag och Jonas ringde efter middagen min pappa, när vi båda satt apatiska efter en som vanligt sprängfylld helg av barnaktiviteter, och frågade om det är normalt att man befinner sig på lekland/centrum/junibacken/park/cirkus/teater eller i princip valfritt utrymme som innehar minst 150 barn unisont, som skriker och härjar runt all at once? Han sa ”som man bäddar får man ligga” Jag och Jonas har insett att Lykke typ seriöst aldrig har tråkigt? Eller jo, såklart hon har, men vi undviker det state of mindet till alla tänkbara priser och vänder ut och in på oss själva för att komma med nya utmaningar för henne att sätta tänderna i. Allt för att slippa gnället, vilket tar mig till min nästa fundering, vilken typ av mamma jag är. Jag har en tydlig bild av min mammapersona, men när jag läser detta känner jag bara, men vaaaaaa, det är ju inte jag? Jag är ju mamman som värnar pappa-mamma tid på en härlig restaurang med iskallt chablis i en stimmig miljö. Om Lykke får umgås med sin Ipad för att vi ska få det hänget ibland, så tycker jag att det är mer än fine. Nu är jag dock gravid, men ah, ni fattar.
Jag ser mig själv som en ganska chillad mamma, ur alla aspekter. Jag älskar rutiner, såklart, för det underlättar livet a thousand men dock är jag nog inte den mamman som blir knäckt om mitt barn sov endast en kvart på dagen pga oväsen eller liknande. Jag är mer chilla-gunilla lagd och i större sällskap släpper jag helt på mina preferenser och försöker anpassa mig så gott det går? Såhär ser jag mig själv som mamma ur tre aspekter:
1) Jag är chillad. Vet inte hur många gånger jag fått frågan ”Men hur har ni tänkt med det här då?!?!? Nu när tvillingarna kommer????” Och jag ba……….. inte alls? Haha, jag tycker inte det finns några rätt eller fel. Men jag väljer hellre att vara mer chillad som mamma än mer nitisk som mamma. Inget är bättre än det andra, alla gör som dom vill. Men am I right när jag säger att det oftare verkar vara ok att fråga någon ”hur har du tänkt här då” än ”oj vad du överanalyserar” Zzzzzzzzzzzzzzzzzzz…..
2) Lykke får hänga på mig och Jonas och våra planer. Jag testar gärna allt!!! Till motsats bevisad.
3) Jag är inte så harig av mig. Barn härjar, ramlar, snor leksaker av varandra, riffs, puttas och gör alla möjliga barn-aktiga saker, och det är fine. Det är ju en del av uppfostran, så länge man är tydlig och säger till/markerar när sitt barn uppenbart gör fel. Tex: Lykke har haft en bitperiod, och jag blir fullkomligt vansinnig när det sker och har inga problem med att tydligt säga till henne på skarpen, och markera hur arg och ledsen jag blir över det beteendet och vidta konsekvenser – nu får du stanna på ditt rum tills du kan bete dig, tex. Jag tycker dock det är sååååå snark när mammor säger till andra mammors barn ”NEJ MEN VET DU, LISEN HADE FAKTISKT DEN DÄR NALLEN GE TILLBAKS DEN NU!” Om någon tar en leksak av Lykkis: i could not give any less of a fuq? Jag ger henne en ny, tough luck gumman världen är hård, men säger inte något för jag anser att det barnets föräldrar bör säga till – om det sker 348 ggr på följd dvs. Händer det en gång eller så, tycker jag det är fine. Tar Lykke en leksak av ett annat barn, säger jag dock alltid till, men jag skulle aldrig säga till någon annans barn på skarpen. Det är inte samma sak enligt mig. Att uppfostra och säga till sitt eget barn är en sak, att uppfostra någon annans – nej tack. Det är inte min uppgift, gör inte det barnets mamma det och det sker 7629 gånger, skulle jag istället säga det till henne – inte till barnet. Men för vissa är det otroligt viktigt vem som hade nallen först och att påpeka det till barnet DIREKT:)))) Man inser mer konceptet av att umgås med likasinnade föräldrar, eller hur? Panikens panik på det där, sen när det är tvärtom: DÅÅÅ är det minsann inga problem. Haha, some ppl. Some moms……. Det retar serrrrrrriöst årets gallfeber på mig. Bytte demonstrativt plats och tog Lykke under armen och gick 3 meter bort om jag blev utsatt för det på öppna förskolan, men när det var the other way around var det all happy days. Förlåt men det finns så många sådana mammor?
Hur är ni som mammor, tycker ni det är fine att säga till andra mammors barn?
Mamma Stefan undviker i största utsträckning mammor som inte lever som de lär.
Jag vill inte att min son tar leksaker från andra barn och säger gärna till när han gör de men begär inte att andra mammor ska göra desamma men blir TOKIG på mammor som inte uppfostrar sina barn. Mammor som inte låtsas se när barnen slåss/bits osv blir jag kreeejsy på!! Är i annat fall en ganska chillad morsa me ett rätt så chillat barn!
Håller med till 100!! Det är en sak att säga till sitt eget barn, men en annan och säga till någon annans. Sen är det ju inte barnets fel, utan föräldern som inte sätter gränser!
Exakt samma här!!! jag säger till mitt barn, men tycker att man själv ansvarar som förälder för sitt eget barn och att säga till! Men trust me, hade någon klappat till lykke eller gjort illa henne hade jag också lost my shit. Det finns ju olika nivåer haha. Verkligen, man ba hallå är du blind och döv, uppfostra ditt barn som beter sig illa eller ska jag göra det åt dig :))))) haha KRAM!
Större barn, absolut! Vi hade barnkalas hemma hos oss med kids från förskolan. Några killar började leka någon fightlek. Sa till dem direkt. Eller någon som hoppade i Felicias säng. Alltså i vanliga fall bryr jag mig inte men när 15 kids invaderar vårt hus får de liksom hålla sig inom vissa ramar. Vårt hus våra regler. När små barn gör högst normala saker skulle jag inte säga något. Ta tillbaka leksaken om du vill ha den eller knuffa tillbaks, inom rimliga ramar då. En gång knuffade en stor kille på typ 6åe till vår dotter på ÖF. Sa till han direkt. Han fattar liksom att man inte ska göra så. Säger till jobbiga ungdomar i lokaltrafiken som spelar hög musik också. Eller pratar sjukt högt på biblioteket. Va fan, har deras föräldrar int vett att säga till dem får väl någon göra det. Men man kan vara trevlig och lugn. Behöver liksom inte vara helt förfärad
Håller verkligen med, stora barn är en helt annan femma! Och hemma hos dig – dina regler! Att ha 15 vilddjur som hoppar i sängen och härjar och slåss, är liksom inte rimligt, jag är mest chockad över föräldrar som låter sina barn löpa amok utan att säga något om dom är med, nu kanske dom inte var med hos er, men i andra situationer? Man ba HALLÅ vakna. När en miniunge på 1 år tar en leksak från en annan, känns det liksom helt menlöst att försöka nå den bebisen med ngn form av moralpredikan haha. Men jag säger ändå alltid till Lykkis om det händer! men vill helst slippa säga till någon annans unge, dock gör jag det om det sker 100 gånger på raken. Men du förstår :))) KRAM!!!
Jag säger till min 1-åring (eller jag säger glatt ”det är Eriks bil” typ) när han tar andra barns leksaker, men helt ärligt gör jag det bara för att vara artig mot den andra föräldern. Jag tror att 1-åringar är för små för att lära sig den typen av sociala koder. Ofta tycker jag att föräldrarna är helt överdrivna. Om nån tar min sons leksak så säger föräldern ”Åh ursäkta så mycket, nej du får INTE ta den, fy, den lekte en annan pojke med, NEJ, ge tillbaka den nu” osv medan inget av barnen ens har fattat vad som hände. Känner bara ta det lugnt och spara uppläxningen nåt år eller så.
Förstår helt hur du tänker, jag gjorde också så! Man påvisar att man noterat det och visar att det inte är okej!! Så gör jag också! haha jaaaaa, kidsen: fattar nada…….. går 3 sek, sen tar dem bilen från varann igen haha.