När folk pratar om förändringar tycker jag alltid dem får det att kännas så otroligt stort. Lite som att försöka kartlägga himlen under en kväll. Jag står alltid i skuggan. Det är liksom där ribban är satt. Så när jag efter 13 år vill byta ut min parfym (thierry mugler – ailien) och någonstans upplever det lika revolutionerande som att flytta till en annan kontinent, tycker andra typ att det är det mest patetiska dem någonsin hört. Vart är ditt nya jag som både invärtes och utvärtes healats, och inte längre bryr sig om sådana banaliteter som nya dofter? Varför räddar du inte världen, och hjälper barn från att svälta, istället?
Måste förändring vara så otroligt himla gigantiskt massivt, så att universum känns som småskaligt? Måste man skala om och upp till Gandhi, för att det ska vara värt att nämnas? Måste man alltid blåsa av stolen? Behöver man liksom bli totalt golvad av nya extrema livsöden och politiska åsikter när det gäller förändringar, för att få hamna under kategorin: förändring? Herregud, jag har ätit samma skogaholmslimpa så länge jag kan minnas, och nu börjar jag känna mig redo att byta, men det är nog bäst att bara tugga vidare.
Oavsett omfattning av din förändring, så spelar den egentligen bara roll, baserat på hur tungt du anser att den väger i ditt eget bröst. Så, här kommer små saker i min vardag jag förändrar, men som skakar om hela min värld: Jag får lov att vara Stephanie Strauch (inte mamma, inte fru, inte någon annan än jag.) en dag i veckan när jag är på kontoret och satan, vad jag saknat henne. Jag lägger aha-pads i mitt slitna face 3 gånger i veckan som kostar HELSKOTTA, och låser dörren medans jag gör det. Jag shoppar emellanåt skit som gör mig lycklig för stunden. Jag unnar mig fett goa ekade vita viner. Jag döljer folk på instagram som får mig att känna mig som en snigel som någon häller salt på. Jag slingar håret i terapeutiskt förebyggande syfte. Jag snackar skit med mina vänner om det som skaver, helt utan dåligt samvete.
Och typ en miljard andra saker. Dock har jag börjat känna att det gror något i denna virala ”förändring” som pågår just nu. Det måste handla om nämnvärda saker som att sluta äta kött, bara spendera 37 minuter om dagen på instagram, bojkotta alla kommersiella nyheter, sluta lyssna utåt, undvika transfetter och f.a.n och hans moster. Kan snällllllllla inte alla bara få göra vad 17 den vill? Jag har kommit till insikt att det är JUST dom som ger en ångest. Sorry to say. Tänk bara om alla kunde fokusera mindre på vad sin omgivning gör, och mer på vad hen själv vill göra. Den förändringen. Så otroligt TRUE livet hade blivit. Ens ageranden bara baserat på sitt eget välmående. Ah, Typ, Utopia. Ta vara på det. Din förändring är din, medans någon står på barrikaderna och räddar världen från svält, är det minst lika beundransvärt att du börjar säga nej, eller ja, eller bara stänga av TV:n när du anser att nae, herregud vad mycket skit hon snackar. Och nu bestämmer jag, att nu, nu är det nog.
Stephanie, tack for att du ar tillbaka med bloggandet! Du ar helt klart min ETTA utav alla bloggar jag foljer, bade svenska och amerikanska.
Du kan nog vara den roligaste bloggaren jag traffat pa. Din humor ar smittsam!
Forrutom det tokskratt och fnisser du ger, sa alskar jag din ”raw honesty”, vare sig den ar tung, sorlig eller ren verklighet. Trots det sa kanns du alltid positiv och bubblig. Det ar nog din genuina arlighet som gor ditt skrivande annorlunda. Du ar en icke ” mitt-emellan-lagom” tjej. LOVE IT! Du sprider total ”bubbliness” har hos mig i sodra Kaliforninen. Kramar
”Och nu bestämmer jag, att nu, nu är det nog” !! <3
Vilket bra inlagg, och fina tankar! Alla ar vi olika! Personligen ar jag nagon som alskar forandring och kanner aldrig att det ar ’stort’. Bor i England och har flyttat till 5 olika stallen landet over ’on a whim’ forrut, jag alskar att byta omgivning, jobb, dumpa gamla intressen och hitta nya, farga haret i en helt ny farg etc etc. I och for sig kan man se det antingen som att jag alskar forandring, eller att jag inte kan bestamma mig haha! Daremot sa respekterar jag HELT mina vanner som finner ’mindre’ forandringar, stora for dom. Vem ar jag att saga hur nagon ska kanna infor en forandring eller beslut liksom? Och att forminska andra manniskor och hur dom kanner, usch nej vilken trakig attityd!!
Hoppas du fortsatter blogga, alskar ditt satt att skriva pa 🙂