Innan jag fick barn trodde jag livet var hektiskt när mailkorgen aldrig blev nollställd, och klockan passerade 19 på vardagar och jag ännu inte var hemma. När jag hade ett barn trodde jag livet var stressigt när jag kom hem darrig från BB med ett barn i famnen (som det kändes som jag hade snott från en sån där riktig mamma – som hade alla rätta försäkringar tecknade, och som aldrig glömde wet-wipes när hon lämnade hemmet) helt utan bruksanvisning. När jag blev mamma för första gången fick jag ett adrenalinpåslag som gjorde att jag kunde höra min puls slå i öronen så fort Lykke skrek, grät eller i princip var missnöjd. Jag försökte göra allt för att undvika dessa ”stressmoment” men som ni kanske förstår så var det ett krig jag aldrig vann. Och det var dränerande. Jag förlorade alltid. Jag hade aldrig en chans.

När jag fick reda på att jag väntade tvillingar bestämde jag mig för att sluta definiera stress. Det i sig var nästan mer stressande än allt det där som egentligen gjorde mig svettig. Men det kanske var mitt bästa beslut någonsin. Jag har landat i en tillvaro som ofta inte är perfekt, eller ärligt talat är den aldrig någonsin perfekt, men eftersom det inte längre är ett krav eller en tävling för mig som resulterar i antingen vinst eller förlust, känns luften inte lika tung att andas; Jag kommer aldrig någonsin vara perfekt, och inte heller mitt liv.

Jag är 32 år gammal, har tre barn och förmodligen 32 gånger så många rynkor. För bara ett år sen låg mina tvillingar i magen, och illusionen om framtiden var bara baserad på det jag hört från andra med tvillingar. Allt blir ju inte riktigt som man har tänkt sig, det är ni också med på va? Det går verkligen inte att planera allt, oavsett hur gediget förtidsarbete man gör. Ibland känns det nästan lite som att livet just utspelar sig baserat på hur väl du planerat det. När du har ett körschema redo för de kommande 5 åren, blir förmodligen tillvaron raka motsatsen. Ödets nyck, typ. Min bild av att vara tvillingmamma stämde inte helt överens med verkligheten, men det förstod jag också att den inte skulle göra. Hur fan förbereder man sig på att torka två rumpor samtidigt, mata två munnar samtidigt och trösta två ledsna kinder när man bara har en famn? (Och samtidigt räcka till, till min 2,5 åriga dotter som kanske nu behöver mig mer än någonsin.)

Jag har ännu inte det svaret, men ändå gör jag jobbet, på något sätt. Många frågar mig hur det är att vara tvillingmamma, och svaret är så basalt som: det är som att vara mamma. Jag gör samma saker, känner förmodligen samma känslor, och tänker antagligen samma tankar. Men ärligt talat så var visionen om tvillingmamma rollen mycket mer dränerande än verkligheten. Stundtals är det självklart skitjobbigt, i can not lie, men det kom aldrig heller som en chock för mig. Att det skulle bli tufft emellanåt. 2 är alltid mer än 1 oavsett vilken ekvation du sätter in det i.

Dock tror jag att jag är en person som lätt finner och anpassar mig efter situationerna jag blir tilldelad. Det känns så dumt att streta emot, för det kommer ändå aldrig ge resultat. Det är vad det är – en jävla gåva. Allt handlar om hur du väljer att se på saker. Vissa dagar är det gröt över hela golvet, potatisen har kokat i 2 h, diskmaskinens innehåll består av en blandning av rena och smutsiga bestick, badkaret är fyllt med vatten men ingen badar, blommorna i den svarta vasen dog någon gång under påsken förra året och jag och Jonas har förmodligen inte hunnit utbyta ett enda ord med varandra. Men det är okej.

En dag kokar potatisen exakt på pricken sin rätta tid, barnskrik existerar bara på filmer på tv och gröten är en sådan produkt man passerar på ICA och minns med ett litet hugg i hjärtat. Känslan och minnet av att vara så innerligt behövd, och existensen till hela någons värld, gör sig påmind med ett litet sting. En dag ber dom mig gå ut från deras rum, inte vänta utanför tennisen eller följa med hela vägen in till skolan. Och medans de promenerar bort och stänger dörren efter sig vet jag med mig att jag kommer att önska att jag bara hade låtit den där jävla gröten ligga kvar på golvet. Stannat i nuet, härdat ut när det var tufft och bara njutit av att ha 3 små barn samtidigt. För ärligt talat, vilken jävla lycka? 3 kommer alltid vara 3, oavsett vilken ekvation du sätter in det i.

Oh what a lovely day you guys,

Inatt sov hela familjen 23.00-07.30, seriöst har ni ens hört något så sjukt? Mina tvillingar levererar verkligen nattetid. Dock blir jag typ liiite orolig att ens yttra mig här om hur smooth things are going, för då vaknar man väl som ett brev på posten mitt i natten av att en av klonerna har en fis på tvären typ! Man ska inte vara uppkäftig heheheh. Men, ni har ändå ställt massor av frågor om hur detta spektakel går till så lets get to it shall we. För oss så går en dreamfeed till såhär; Killarna har sin ”skrikperiod” mellan typ 20-22, dvs då är dom vakna och rätt ledsna. Det enda som fungerar (förutsatt att dom är mätta, har ren blöja osv.) är att gå runt och vagga dem. Det finns bara ett grepp som funkar för oss, och det är att ha dom utåt, dvs deras rygg är emot vårt bröst och dem liksom ”sitter upp” medans vi skumpar runt. Det slutar oftast med att dom adventually passes out på oss, och efter typ 30 minuter när dom är riktigt nere för räkning, kan vi lägga dom i sina stokkesinsatser/stolar för att sova vidare. Klockan brukar vara mellan 21 och 22.

Vid 22.30 går vi upp, jag tar försiktigt en bebis och Jonas en, och byter blöja på dom i sömnen i sängen, för lägger vi dom på skötbordet finns risk att dom vaknar. (dom sover tillsammans i en Stokke säng) Efter blöjan är bytt stoppar vi bara in flaskan i deras mun och automatiskt börjar de äta. Jag tar en bebis och Jonas en. Vi matar dom med ungefär 150 ml var och det tar typ mellan 20-30 minuter, ibland dricker dom allt, ibland lite mindre. Det händer även att dom inte riktigt suger tag (eftersom dom sover) men då brukar jag dra i flaskan lite in och ut liksom, så dem känner att dom är påväg att tappa den, och då suger dom genast tag igen. Funkar inte det, killar jag dom litegrann på magen typ, så de liksom ”rycker till” och rent reflexmässigt igen börjar äta. Tricket för oss är att dom verkligen sover djupt när vi lägger dom vid 22.30, och att det minst gått 1,5 h sen senaste måltid, så dom liksom är hungriga i sömnen. För sover dom redan när vi börjar mata, så är man ju hemma. Maten de äter i sig är ju liksom bara det ett ordentligt sömnpiller. På det brukar dom stå sig till någonstans mellan 5-7 på morgonen, vilket enligt mig är helt beyond amazing.

Skulle dock en bebis mot förmodan vakna vid matning, eller att de inte sover riktigt, är sannolikheten att detta ska sail smoothly ganska låg. Enligt mig krävs precisering bestående av djup sömn och att de inte ätit på 1-2 h. Det är iallafall på det här sättet vi kört nu i några månader, och det fungerar verkligen för oss. Icke att förglömma att dessa små djärva kottar är otroligt olika och som ni vet finns ju inga garantier, MEN, jag tycker i alla fall att ni ska testa! Let me know how this works out okej. Spännande! Håller tummarna. Nu ska jag poppa lite popcorn och kolla på en lättsam film. Båda grabbarna har precis somnat, så nu har vi 1,5 h innan John Blund kommer. Wish me luck!

Ibland känns nätterna verkligen oändliga hemma hos oss. Skrik, skrik och mera skrik. Vi har verkligen gjort tvärtemot hur vi gjorde med Lykke, med våra tvillingar. Hon sov i vår säng från dag 1 och kommer fortfarande in till oss på natten och sover, och killarna har aldrig sovit ens en enda natt mellan oss i sängen. Vi är stenhårda. Det finns inte utrymme för snedsteg här. Ett feltramp och man sitter fastkilad som en spik i en trävägg. Därav ramaskriet. De vill så gärna sova på oss, de vill gosa och vara nära hela nätterna, precis som vilken annan bebis som helst. Men hur sorgligt det än må vara, så är inte det ett alternativ. Jag orkar liksom inte ha 3 barn i sängen på mig, och samtidigt springa uppe hela nätterna? Är det okej eller är man sämst som erkänner. Och så får vi knappt plats ens jag, Jonas och Lykke i sängen. Hur ska vi då få plats 5 stycken? Och sannolikheten att mr Snarkberg rullar över grabbarna är pretty damn high också om du frågar mig. Och sedan vet ju alla att samtliga personer sover bäst, när de sover i sin egen säng och man inte stör varandra.

Killarna sover alltså nu i en Stokke säng tillsammans vid våran fotända, och som tidigare nämnt är deras vaken/skrik period på kvällen/natten. Sista matningen vid 23 kan numera ta hur lång tid som helst då oftast Malcolm vägrar ligga i sin säng, utan vill ligga på Jonas eller min mage i vår säng och sova, och skriker för kung och fosterland så fort vi lägger ner honom… Nästa matning är mellan 2-3 och nästa efter det mellan 5-6. Jag tar som ni vet oftast den jobbiga tiden vid 2 eller 3, och när jag släpar mina tunga steg nedför trappan mot Babybrezzan, räknar jag sakta bakifrån. En dag närmare slutet på nattliga uppvak. Min plan är att från och med 4 månader (när man kan introducera smakportioner) att vi ska försöka fasa ut ett uppvak på natten. Jag vet inte exakt hur det ska gå till, men jag har en vision om slutdestinationen, hehe. Och ändhållsplatsen heter Sleepville, if you know what i mean.

Vad tror ni? Är det doable? Strategin är att vid 4 mån när de får börja med smakportioner, introducera dem för fenomenet GRÖT. Och ge dem ett ”stadigt” mål typ 23, precis innan de ska sova, följt av mer ersättning. Då hopppppppas jag att vi kan eliminera ett uppvak, så att de vaknar vid kanske 4 istället och sedan kan hålla sig till 8. Är det någon som testat och har input? Jag funderar även på att då ställa in Stokkesängen i ett eget rum och vänja dem vid att sova själva. Samt kanske även försöka ”väcka” dom lite från typ 20. Dvs ha dom i babysitter, eller gosa med dom i soffan (utan att de får somna) så de är otroligt trötta vid 23 ish och liksom längtar efter att få duna in. Jag hade ju gärna sövt dom vid 20 redan, men då är sannolikheten för uppvak innan 04 typ trehundramiljoner procent säkert, så det får bli ett nästa (senare) steg. Jag tror det här är en bra början?

Tricket vid matningen vid 23, för oss, är att få dom att somna medans dom äter i sängen. För då kan vi bara som släcka lampan, och samla sömntimmar. Men somnar dom inte vid flaskmatningen, är det svårt att få dom att somna efteråt överhuvudtaget… Då slår det typ bakut och de blir klarvakna och övertrötta. Förutsättningarna för att lyckas med en snabb insomning är alltså att de ska vara väldigt hungriga vid 23 och liksom bara slurpa i sig maten och sedan däcka av matkoma. Nedsidan är att de oftast är hungriga innan och blir hysteriska om de inte får mat direkt…….. Hej skrikfest. Då måste man stå emot! Allt skrik är så värt det, bara man får sova!!!! Jeeeeeeeeeeez. Det tog ett halvt liv att inse att det inte är ett straff att man måste gå och lägga sig. Its a MF blessing from gaad am i not right.

Vaaaa, mamma vi e ju sjukt gulliga å snälla ser du väl?

Hehe, på DAGEN jaaaaa.