Bebisdagar

Good day yall cuties,

Ah, önskar att jag hade något juicy att dela. Typ en inbokad resa. Ett planerat restaurangbesök. En utekväll. Nya skor som lyser i mörkret. Skvaller. Men sanningen är att jag har endera. Inga resor så långt ögat kan nå, och jag kan btw inte ens minnas senast jag förtärde en middag ute på restaurang. Jag är nästintill hundra på att det i alla fall senast skedde i månaden februari. Det har förmodligen aldrig inträffat tidigare. Bad for the books, good for the wallet, så att säga. Jag hade nästan lite glömt bort dagarna med bebis, men sedan när vi kom hem den 11 April från NEO var det som att öppna en gammal dagbok. Just det, det var ju såhär det var. Gånger 40 upphöjt till trettiotusen. Bebistiden är speciell, bebistiden med tvillingar är något annat. Tyvärr är jag en person som inte kan sova på dagarna, vilket för övrigt verkar vara alla barmorskors favorittips: “Sov när bebis sover!” Ahhhhh, thank you for this lövely advice indeed.

Känner mig trött, kroppen kliar när jag ska sova på kvällen och jag och Jonas utbyter numera de flesta meningar med lite gråare tonläge, och lite högre stämma. Jag har helt slutat amma som ni vet, så vi flaskmatar dom stup i ett. De är seriöst hungriga next level. På dagarna sover de faktiskt mycket, och vid 20-21 börjar deras vakenperiod. Perfekt. Jag och Jonas tar vartannat pass, men ibland skiter sig det också. Igår matade vi dom mellan 22-23, och sedan somnade vi alla till 01.30, då Jonas gick på toa och väckte oss alla. Efter det stökade grabbarna till 03.30 och sov sedan två timmar, sedan vaknade de igen och jag och Jonas började typ bråka om vems tur det var. Minns det knappt för man gör ju allt i sömnen typ. Sen började Lykke skrika vid o5 så vi fick hämta in henne till oss vilket resulterade i att jag och Jonas satt i sängen med 3 ungar som skrek så att lampan skakade. Trodde ett tag att det var en mardröm, men sen insåg jag bara att det var livet. Varför har man bara två händer. Ett extra set could come in handy när man har 3 små barn samtidigt.

Ser klockan röra sig där uppe i högra hörnet på datan nu. Stressen. Hatar att stressa för att jobba in sömn. Vill surfa genom livet i strålande sol på ett hav som är lika smooth som ett smörpaket som stått framme över natten. Men ibland känns det fan som att jag åker inlines med stenar som fastnat under sulan i spöregn, motvind, hagel samtidigt som någon hostar precis när jag åker förbi (skräcken) Ahhh. Trögt. Och så måste jag ju duscha, städa, men låste jag dörren? Är plattorna av? Varför har jag ont i huvudet hela tiden och har jag ens ett par rena trosor? Vet ej på allt. Har iaf förmodligen inga rena underkläder med tanke på att jag har jonas kallingar på mig… Inferno av aaaaa lot of things. Imorn är det i alla fall sol och då ska jag lägga mig raklång på gräsmattan och titta på den molnfria himlen. Shit coulda been worse hurrni, på onsdag ska det regna. Godnattttt.

At least the lil munchkins are qt.

Och att smink existerar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

När jag var liten ansåg jag att det stjärntecken du föddes in i, symboliserade din person. Jag är jungfru, och trodde länge att det fanns ett undervattenspalats någonstans som väntade på mig. Förutom att jag länge önskade att jag var en sjöjungfru, är jag en utbildad inköpare som sysselsätter mig med att köra dockvagnsrally med min dotter Lykke, samt att baka enäggstvillingar. Jag gillar även rödvin, nylackerade naglar och min fästman, Jonas.

Artiklar att lyssna på

Amning

Hej gänget,

Äntligen skiner solen! Jag har blivit en sådan pensionär som är helt beroende av vädret rent humörsmässigt. I två dagar har jag svurit som en liten surpuppa när regnet har piskat rutorna. Jonas har klagat “Du måste sluta påverkas så mycket av saker du inte kan styra…” Ehhhh, have we met? Jag vill styra ALLT, paniken inom mig när saker ligger utom min kontroll? its major. Jag har verkligen insett det i samband med Corona. När jag inte har all information gällande en ny situation tappar jag det totalt. Stänger och reglar dörren, drar ner persiennerna och bommar igen. Typ. Idag är första dagen jag gått en längre promenad med vagnen med mina små boys (dvs längre än 1000 meter, hehe.) och det var helt underbart på ett så befriande sätt. Jag påbörjade något, och avslutade det även. Dessa dagar är det prettttty darn sällsynt. Jag och Sofia promenerade längs Ulriksdalsslott i 1,5 h och avslutade med en lunch på Slottscafét i solen, trots min rädsla för offentliga platser och speciellt restauranger överlag. (Och ja, jag spritade mina bestick, glas och även mynningen på Loka flaskan…. Och Sofias. Mest för att stilla mitt eget kontrollfreakiga behov.)

Whats new är övrigt att jag typ slutat amma :(( Men jag försökte verkligen. Det gjorde jag. Jag trodde faktiskt aldrig att det ens skulle bli ett problem då det gick så bra med Lykke. Mjölken bokstavligen sprutade men killarna ville inte, vilket tydligen kan vara rätt vanligt i samband med prematura bebisar. De första 3 veckorna sondmatades de ju, och ammades litegrann när de orkade, för att hålla igång produktionen. Men de orkade knappt mer än någon minut var. Eftersom de var underviktiga (Malcolm vägde 1500 gram när vi åkte hem, och Mauritz 1900 gram ungefär) och i samband med att de tog bort sonden var NEO tvungna försäkra sig om att att de även kunde ta flaskan. Och det var verkligen nemas problemas. De slukade typ 70 ML i ett naffs. Vi blev avrådda från att använda tex medelas flaskor, eftersom de har lite samma funktion som ett bröst, dvs man måste kämpa lite för att få ut maten. Utan vi skulle använda en flaska som MAM där ersättningen bara rinner enkelt, för att underlätta för killarna och för att de snabbt skulle gå upp i vikt.

Ju längre tiden gick när vi väl hade börjat flaskmata, desto svårare var det att få dem att ta bröstet. Jag började amma, och de sög lite, och släppte, sög lite och släppte. Även fast det asså bokstavligen RANN mjölk som de bara kunde fånga genom att gapa, så var de rätt ointresserade. Jag försökte även pumpa med en sådan elektrisk pump från Medela för att inte låta mjölken gå till spillo, men det var helt ohållbart då jag totalt satt vid den maskinen typ 3 h om dagen. Plus all tid jag la på att amma mina två bebisar för att försöka få dom att vilja ta bröstet tillslut, plus all tid jag la på att de facto mata dom med flaskan när de ratade bröstet. Samtidigt som jag försökte vara en rolig mama 2 Lykkis, få i mig mat för att orka amma samt vara en trevlig och representativ person överlag utan att sova :)))

Det märktes tydligt att de inte ville kämpa så hårt för att få i sig mjölken tyvärr. Som att de visste att det fanns ett mer lukrativt alternativ än bröstet. Och nu känns det bara som att this is a battle i can not win, och ärligt talat: inte orkar vinna. Jag ammade Lykke i nästan 7 månader, och det var ett h e l v e t e med att få henne att sluta, och ens ta flaskan. Här har jag två grabbar som jobbar en helt annan strategi, i did not see that one coming. Men man är även en vinnare när man själv kan se att tiden är kommen 2 surrender? Aint that the truth. Världens goaste är dom oavsett, Lilla Mauritz och Malcolm.

  1. åååh mysigt att du börjat blogga igen!!
    Och åh känner igen mig med corona. Blir också galen av att man inte vet hur saker kommer bli. Bommar typ också igen allt, eller a jobbar och pluggar på som vanligt men typ allt annat har jag helt lagt på is……..

  2. Så glad att du är tillbaka! Vilka underbara killar! Asså amning. Hade liknande situation minus en extra bebis plus småbarn. Amning var meck och hon ville ha flaskan som hon fått från dag ett (prematur, underviktig). Jättebra att man kan amma men att amma, försöka mata och ge flaska är verkligen ett heltidsjobb. Heja dig att du vågar lägga ner och köra på det som funkar. Happy mama = happy baby tänker jag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

I min förlossningsväska

God Kväll,

Vecka 27 på fredag, herregud så tiden går? Ni som ”närmar” er förlossning, blir ni mer och mer nervös för varje vecka? Så känner definitivt jag. Jag har ju som sagt redan fött bebis en gång tidigare, så jag vet ju i alla fall ungefärligt vilken typ av spelschema det är som väntar. Även om jag inte vet ”reglerna” ännu, och förmodligen inte kommer att veta det förens dagen D heller, så har jag en relativt tydlig bild av vad jag behöver packa med inför förlossningen. Det är i alla fall något.

1) Babyskydd, utan denna vara kommer du inte från sjukhuset när det väl är dags för att åka hem :))) glöm ej. Vi kör på denna, samma som Lykkis hade. APPRL: Annonslänk: klick!

2) Mjuka tröjor och byxor, som absolut inte sitter åt på något sätt. Samma sak gäller trosor, det kan vara skönt att slippa de där nättrosorna man får på sjukhuset. Samt strumpor och amningstoppar. Och icke att förglömma: Stora bindor! Och pyjamas! Jag hatar att ha på mig det där nattlinnet, det är så förknippat med sjukdom i mitt liv. Jag får ångest av den vita särken, med det där blåa landstingsmärket på…

3) Långärmade bodys/pyjamas med inbyggd fot till killarna, tunna små bomullsmössor och små mjuka tights. Samt filtar. Ytterkläder beroende på väder, tex liten mjuk overall. Nappar och små flaskor samt ersättning. Även om min plan är att amma, så är det lika bra att vara på den säkra sidan.

4) En necessär full av…. läppsyl. Nämen helt ärligt, minns att jag var så uttorkad exakt överallt och inte minst på läpparna. Kommer se till att jag har med mig en ordentlig ansiktsrengöring, fuktkräm och läppsyl. Måste även se till att få med mig nya linser, min medicin, toffsar och tandborste. MJUKT toalettpapper!!!! Det är uppenbarligen lågkonja på alla Sveriges sjukhus, då man olyckligt måste torka sig i både baken och frammen, med sandpapper :))) Som att man inte har nog med skavsår där redan liksom. Good Job.

5) Babynest så dom kan ligga skyddat men ändå tillsammans.

6) Amningsnapp för bröstvårtorna :))) De underlättade så mycket för mig i början när brösten ömmade helskotta. Samt kräm för them nipples och amningsinlägg, för trust me! Man kan tendera att läcka… en del

7) Telefonladdare och möjligen data.

8) GODIS och annat snask att förtära både innan, under och efter förlossning.

9) En fet pushpresent, hehehehehh näää skoja! Men det vore ändå glatt? HINT <3

  1. Jag tyckte större (typ hotellkudde) hemifrån var GULD att ha både under värkarbetet på förlossningen och på BB sen när man skulle halvsitta i sjukhussäng 24/7 ?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

När vi plussade med tvillingarna

Hej Godingar,

Jag fick frågan om jag inte kunde skriva om när vi plussade på stickan, och det är alltid roligt att få inblick i folks väg till bebis så lets do it. Jag har tidigare nämnt att barn alltid har varit en självklarhet för mig, men efter Lykke kände jag länge: Jeeeez, kommer jag ens vilja ge mig på det där med graviditet igen, och allt vad det innebär? Och innerst inne visste jag att jag skulle göra det eftersom jag ville ge Lykke ett syskon. Och priset att betala, ja det må ha vart trevligt om det hade vart förhandlingsbart – men så är ju icke fallet. Under hela vintern och våren 2019 kände jag ett starkt motstånd till fenomenet “baka bebis igen” och började någonstans landa i att det är bara något jag får finna mig i, om jag vill ha ett till barn. Men, när det började bli maj och solen äntligen besteg detta gudsförgätna land, hände något tror jag. För då började jag helt plötsligt förlika mig med tanken på ett till barn, och att priset av bebisen var 9 månaders illamående, stötar genom benet och annat smått och gott, kändes inte längre oskäligt.

Ovan var det Maj och våren hade precis kommit. Tog denna bild och kände: någon saknas ju???? Jonas hade gärna hoppat på syskontåget tidigare, men här var vi ändå båda överrens om att “baka bebis del två” låg precis runt hörnet. Närmare än vi hade kunnat ana. Nedan var det juni och Lykke sov i bilen, och vi pratade om att detta kanske (om allt fungerar som det ska) är sista sommaren vi bara är 3 stycken i familjen Ryberg / Strauch.

Vi hade ganska mycket planer under sommaren, bland annat St Tropez med ett gäng härliga människor i slutet av juni, följt av Spanien under juli månad. Och att hoppa på illamående-tåget i 36 graders värme när vi hade hyrt ett hus ihop med ett partyfriskt gäng, kändes liksom inte lockande alls? Men i och med att vi hade bestämt oss, tänkte vi att händer det så händer det, det går inte att planera allt, och bestämde oss att låta ödet bana väg för framtiden. I slutet av juli var vi i Spanien och redan där kände jag på mig att något i min kropp inte var helt som det brukade. Jag känner typ direkt av en graviditet då jag redan från dag 1 börjar må ordentligt illa, och mina bröst ömmar något brutalt bara jag klär på mig.

Exakt de symptomen infann sig en morgon hos mig när jag vaknade. Det kändes som om jag hade sprungit en mil i öknen utan bh. Hehe. Dock var inte mensen ens 1 dag sen när jag fick dessa symptom, och min mens är väldigt oregelbunden överlag, och kan diffa på upp emot 5 dagar, och jag ville inte jinxa något, så vi levde på som vanligt tills det att vi kom hem ifrån Spanien. Vi landade den 28 juli, och jag tog ett graviditetstest direkt när vi kom hem. Min mens var ungefär 4 dagar sen, och det stod väldigt klart att det var något på gång i de nedre regionerna. Jag hade glömt hur glad man kan bli för något så diffust som två röda streck.

Jag började jobba igen dagen efter vi kom hem, och det tog några dagar innan både jag och Jonas landade i att shit, kan det gå såhär lätt? Ska vi få ett syskon nu.

Jag fotade mig själv på jobbet för att kolla hur en gravid kvinna ser ut. Hade redan glömt :)) Dock hade jag en smygande känsla av att allt inte var som det ska, jag vet inte hur men jag kände det på mig. Jag antar att det är det som kallas kvinnlig intuition i sin renast form :)) Mycket riktigt, efter jag och Jonas hade vart i vår nya lägenhet på lunchen en dag med målarna, kände jag av den där molande smärtan jag tyvärr även tidigare känt: det krampar lite hårdare än vanligt och värker ner i ljumskarna. Och väl tillbaks på jobbet hade jag rosaaktiga flytningar, som senare gick över till mer klarröda… Jag är som sagt rationell i sådana situationer, tro det eller ej. Jag som är så hispig annars som person. Jag litar på att min kropp gör det som min kropp kan bäst, och innebär det missfall så försöker jag landa i att det är ett naturligt sätt för kroppen att avsluta, vad som kanske aldrig hade kunnat börja ändå.

Efter det lät vi livet flyta på som vanligt. Vi fixade och donade i vår lägenhet, satt på balkongen och njöt av solen, hade middagar, var ute på aw med vänner, åkte båt och hängde i parken – som sig bör när det är Augusti och solen skiner. Tanken på barn var såklart fortfarande där eftersom vi både hade bestämt oss och faktiskt lyckats blivit preggo igen, även om det slutade med ett missfall. Men vi kände: låt oss istället fokusera på allt roligt sommaren har att erbjuda, än att jaga något som kommer att ske oavsett. Det blev september på noll sekunder och jag vaknade upp på min födelsedag, den 7 september. Av ett bestående illamående. Känslan var bekant, men det kändes ändå lite för surrealistiskt att jag skulle vara gravid direkt efter missfallet? Mensen var inte ens sen.

Vi hade storstädat hela lägenheten, hetshandlat och beställt all mat och tårta inför min fest på kvällen. Vi hade härjat runt på systembolaget samtidigt som vi försökte underhålla Lykke, och köpte avslutningsvis blommor som vi sedan glömde på ICA bredvid grönsakerna :))) Jag kanske bara inbillade mig, tänkte jag. Det är stressen som triggar illamåendet. Petra som skulle på min födelsedagsmiddag ringde mig och kläckte nyheten att hon precis tagit ett graviditetestest och det visade sig att hon var gravid, jag minns att jag blev helt tyst först. Shit, är det ett tecken? (Vi har för övrigt prick samma BF datum, 7 maj! Hur sjukt! Dock föder ju jag senast i vecka 37) Sedan skrek jag såklart av lycka och tänkte: tänk om? Men jag släppte det snabbt, så fort går det inte Steffi.

En ovetande gravid kvinna, håller i sitt sista glas bubbel på 9 månader.

Dagen efter vaknade jag, det är oklart om jag mådde illa av det faktum att jag var ute och vevade till 05.00 dagen innan, eller om det faktiskt var så sjukt att jag var gravid. Jonas sprang och köpte ett test för sådan är han. Om man kan ta reda på något, varför inte göra det direkt? Jag ba jojo, du har en poäng mr smartypants! Jag kissade på testet och aldrig i mitt liv, har jag sett två så röda streck så tidigt i graviditeten. Var tvungen att ta ett clearblue också, som visade “gravid 2-3”. Jag fattade ingenting. Hur kunde det visa 2-3 när mensen inte ens var sen?????? Det visade ju sig senare då, att jag bakade två stycken bebisar så HCG nivån var ju rättttttttt så mastig redan då. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om att jag skulle få tvillingar, det kändes ungefär lika långt bort som att jag helt plötsligt skulle bli en friluftsmänniska. (aint ever gonna happend cause i dontttttt likeeee it!) Men där och då, överjävlig och bakis på soffan kände jag ändå: this is the real deal och jag minns att Jonas, som alltid hävdat att han vill ha 3 barn, sa: “Men vi kanske ändå bakar ett tredje barn i framtiden väl, då blir familjen komplett ju, 3 is a magic number!” och jag sa något i stil med: “Nääääääädu, detta är sista gången jag är gravid trust me, så det kan inte bli mer än 2 kids för oss!”

  1. Det skulle vara kul om du dokumenterar lite kring din kropp precis innan födsel o typ under 6 mån efter, hur den har fixat tvillingar o hur återhämtning sker jmf med din tidigare graviditet. Självklart i den grad du själv vill dela med dig i:) sådan sjuk resa den ändå är med om o kan återhämta sig från..

    1. Hej!!! Bra idé!! Vill bara inte att det ska bli för mycket fokus på kroppen rent estetiskt, måste försöka hitta en bra balans då så ingen tolkar något fel! Men att bygga en stark kropp efter förlossningen är ett av mina mål så definitivt bra input! Ja såååå sjuk verkligen!!!

  2. Skulle även vara intressant om du följde upp den lista du gjorde om dina rädslor, efter graviditeten. Ändrades de ngt, tillkom det andra rädslor som du abdolut inte trodde skulle komma, var andra helt obefogade..osv

  3. Fint att du delar med dig och vilken bra inställning ni hade genom detta. Vem var den första ni berättade för och hur länge väntade ni med det?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Vilken typ av mamma jag är

Good evening,

Jag och Jonas ringde efter middagen min pappa, när vi båda satt apatiska efter en som vanligt sprängfylld helg av barnaktiviteter, och frågade om det är normalt att man befinner sig på lekland/centrum/junibacken/park/cirkus/teater eller i princip valfritt utrymme som innehar minst 150 barn unisont, som skriker och härjar runt all at once? Han sa “som man bäddar får man ligga” Jag och Jonas har insett att Lykke typ seriöst aldrig har tråkigt? Eller jo, såklart hon har, men vi undviker det state of mindet till alla tänkbara priser och vänder ut och in på oss själva för att komma med nya utmaningar för henne att sätta tänderna i. Allt för att slippa gnället, vilket tar mig till min nästa fundering, vilken typ av mamma jag är. Jag har en tydlig bild av min mammapersona, men när jag läser detta känner jag bara, men vaaaaaa, det är ju inte jag? Jag är ju mamman som värnar pappa-mamma tid på en härlig restaurang med iskallt chablis i en stimmig miljö. Om Lykke får umgås med sin Ipad för att vi ska få det hänget ibland, så tycker jag att det är mer än fine. Nu är jag dock gravid, men ah, ni fattar.

Jag ser mig själv som en ganska chillad mamma, ur alla aspekter. Jag älskar rutiner, såklart, för det underlättar livet a thousand men dock är jag nog inte den mamman som blir knäckt om mitt barn sov endast en kvart på dagen pga oväsen eller liknande. Jag är mer chilla-gunilla lagd och i större sällskap släpper jag helt på mina preferenser och försöker anpassa mig så gott det går? Såhär ser jag mig själv som mamma ur tre aspekter:

1) Jag är chillad. Vet inte hur många gånger jag fått frågan “Men hur har ni tänkt med det här då?!?!? Nu när tvillingarna kommer????” Och jag ba……….. inte alls? Haha, jag tycker inte det finns några rätt eller fel. Men jag väljer hellre att vara mer chillad som mamma än mer nitisk som mamma. Inget är bättre än det andra, alla gör som dom vill. Men am I right när jag säger att det oftare verkar vara ok att fråga någon “hur har du tänkt här då” än “oj vad du överanalyserar” Zzzzzzzzzzzzzzzzzzz…..

2) Lykke får hänga på mig och Jonas och våra planer. Jag testar gärna allt!!! Till motsats bevisad.

3) Jag är inte så harig av mig. Barn härjar, ramlar, snor leksaker av varandra, riffs, puttas och gör alla möjliga barn-aktiga saker, och det är fine. Det är ju en del av uppfostran, så länge man är tydlig och säger till/markerar när sitt barn uppenbart gör fel. Tex: Lykke har haft en bitperiod, och jag blir fullkomligt vansinnig när det sker och har inga problem med att tydligt säga till henne på skarpen, och markera hur arg och ledsen jag blir över det beteendet och vidta konsekvenser – nu får du stanna på ditt rum tills du kan bete dig, tex. Jag tycker dock det är sååååå snark när mammor säger till andra mammors barn “NEJ MEN VET DU, LISEN HADE FAKTISKT DEN DÄR NALLEN GE TILLBAKS DEN NU!” Om någon tar en leksak av Lykkis: i could not give any less of a fuq? Jag ger henne en ny, tough luck gumman världen är hård, men säger inte något för jag anser att det barnets föräldrar bör säga till – om det sker 348 ggr på följd dvs. Händer det en gång eller så, tycker jag det är fine. Tar Lykke en leksak av ett annat barn, säger jag dock alltid till, men jag skulle aldrig säga till någon annans barn på skarpen. Det är inte samma sak enligt mig. Att uppfostra och säga till sitt eget barn är en sak, att uppfostra någon annans – nej tack. Det är inte min uppgift, gör inte det barnets mamma det och det sker 7629 gånger, skulle jag istället säga det till henne – inte till barnet. Men för vissa är det otroligt viktigt vem som hade nallen först och att påpeka det till barnet DIREKT:)))) Man inser mer konceptet av att umgås med likasinnade föräldrar, eller hur? Panikens panik på det där, sen när det är tvärtom: DÅÅÅ är det minsann inga problem. Haha, some ppl. Some moms……. Det retar serrrrrrriöst årets gallfeber på mig. Bytte demonstrativt plats och tog Lykke under armen och gick 3 meter bort om jag blev utsatt för det på öppna förskolan, men när det var the other way around var det all happy days. Förlåt men det finns så många sådana mammor?

Hur är ni som mammor, tycker ni det är fine att säga till andra mammors barn?

Mamma Stefan undviker i största utsträckning mammor som inte lever som de lär.

  1. Jag vill inte att min son tar leksaker från andra barn och säger gärna till när han gör de men begär inte att andra mammor ska göra desamma men blir TOKIG på mammor som inte uppfostrar sina barn. Mammor som inte låtsas se när barnen slåss/bits osv blir jag kreeejsy på!! Är i annat fall en ganska chillad morsa me ett rätt så chillat barn!

    1. Håller med till 100!! Det är en sak att säga till sitt eget barn, men en annan och säga till någon annans. Sen är det ju inte barnets fel, utan föräldern som inte sätter gränser!

      1. Exakt samma här!!! jag säger till mitt barn, men tycker att man själv ansvarar som förälder för sitt eget barn och att säga till! Men trust me, hade någon klappat till lykke eller gjort illa henne hade jag också lost my shit. Det finns ju olika nivåer haha. Verkligen, man ba hallå är du blind och döv, uppfostra ditt barn som beter sig illa eller ska jag göra det åt dig :))))) haha KRAM!

  2. Större barn, absolut! Vi hade barnkalas hemma hos oss med kids från förskolan. Några killar började leka någon fightlek. Sa till dem direkt. Eller någon som hoppade i Felicias säng. Alltså i vanliga fall bryr jag mig inte men när 15 kids invaderar vårt hus får de liksom hålla sig inom vissa ramar. Vårt hus våra regler. När små barn gör högst normala saker skulle jag inte säga något. Ta tillbaka leksaken om du vill ha den eller knuffa tillbaks, inom rimliga ramar då. En gång knuffade en stor kille på typ 6åe till vår dotter på ÖF. Sa till han direkt. Han fattar liksom att man inte ska göra så. Säger till jobbiga ungdomar i lokaltrafiken som spelar hög musik också. Eller pratar sjukt högt på biblioteket. Va fan, har deras föräldrar int vett att säga till dem får väl någon göra det. Men man kan vara trevlig och lugn. Behöver liksom inte vara helt förfärad

    1. Håller verkligen med, stora barn är en helt annan femma! Och hemma hos dig – dina regler! Att ha 15 vilddjur som hoppar i sängen och härjar och slåss, är liksom inte rimligt, jag är mest chockad över föräldrar som låter sina barn löpa amok utan att säga något om dom är med, nu kanske dom inte var med hos er, men i andra situationer? Man ba HALLÅ vakna. När en miniunge på 1 år tar en leksak från en annan, känns det liksom helt menlöst att försöka nå den bebisen med ngn form av moralpredikan haha. Men jag säger ändå alltid till Lykkis om det händer! men vill helst slippa säga till någon annans unge, dock gör jag det om det sker 100 gånger på raken. Men du förstår :))) KRAM!!!

  3. Jag säger till min 1-åring (eller jag säger glatt ”det är Eriks bil” typ) när han tar andra barns leksaker, men helt ärligt gör jag det bara för att vara artig mot den andra föräldern. Jag tror att 1-åringar är för små för att lära sig den typen av sociala koder. Ofta tycker jag att föräldrarna är helt överdrivna. Om nån tar min sons leksak så säger föräldern ”Åh ursäkta så mycket, nej du får INTE ta den, fy, den lekte en annan pojke med, NEJ, ge tillbaka den nu” osv medan inget av barnen ens har fattat vad som hände. Känner bara ta det lugnt och spara uppläxningen nåt år eller så.

    1. Förstår helt hur du tänker, jag gjorde också så! Man påvisar att man noterat det och visar att det inte är okej!! Så gör jag också! haha jaaaaa, kidsen: fattar nada…….. går 3 sek, sen tar dem bilen från varann igen haha.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *