Slutet innan början

Klockan är 09, och allt är tyst. Bara det lätta surrandet från kylen hörs i bakgrunden, av rummets totala tystnad. Min spontana reaktion när inga ljud hörs, är att det växer små busiga upptåg bakom stängda dörrar. Ofta innefattar det 6 små händer i kombination med mammas läppstift, kritor eller små delar av lego. Hjärtat hamnar i halsgropen och aldrig har 7 steg tagit längre tid att gå, än då. Vad som helst, bara inte små delar. Tystnaden har liksom kommit att bli en liten varningssignal, på att något större, mer oväntat, och oftast inte alltid uppskattat, kan vara påväg att hända. Men nu, efter klockan 09, förvandlas mitt hem till ett vakuum av tystnad, och märkliga ljud, som aldrig ens gick att urskilja en kvart innan, blir mer påtagliga än vilket annat barnskrik som helst.

Successivt i snart 4 år har jag varit mammaledig. Jag har säkert bytt 5000 blöjor, köpt grötklämmisar för en årslön och tvättat vad som känts som, trettonhundramiljarder maskiner tvätt. Jag har vaggat, vyschat, hållt om, smygit på tårna, ammat, viskat, kramat och matat. Jag har badat, jag har burit, jag har fällt ihop och isär vagnen, och sannolikt spenderat mer timmar i parken, än jag någonsin kommer att göra på någon annan plats. Jag har ständigt varit två händer kort, aldrig famnar nog och jag har gråtit på toalettlocket med dörren låst, till ljudet hysteriska skrik och små bankande händer, för att när jag såg mig själv i spegeln – såg hon som tittade tillbaks på mig, inte längre ut som jag.

Tystnaden påminner oss, om det vi gärna glömmer, när livet tuggar på i ett snabbt tempo. För när allt går i ultrarapid – där vi är omringade av höga ljud, måsten och ansvar – finns inget utrymme för att känna efter. Det finns inget utrymme för att ge jaget prioritet, när man har armarna fulla av små tårade ögon och maskinen fullproppad med smutsig tvätt. Men så kom den där måndagen i september, det kändes exakt som den där sista sommardagen i slutet av augusti, när luften helt plötsligt ändrades lite vemodigt. När alla andetag blev påtagliga och vartenda löv på trädet, gick att urskilja. Helt plötsligt befinner jag mig i slutet på en era jag aldrig någonsin kommer att uppleva igen, jag vet nämligen det med all säkerhet, för jag vill inte ha fler barn. Den där måndagen var första gången jag någonsin hörde hur kylen brummade, precis lika rytmiskt som en humla i juli, på grund av att det var den sista gången i mitt liv, jag någonsin var mammaledig.

Och nu sitter jag här, helt ensam igen, i tystnad. Och undermedvetet börjar mitt adrenalin pumpa, precis som att kroppen gör sig redo på flykt. För tystnad är fortfarande så starkt förknippat med busiga händer bakom stängda dörrar. Eller små delar av lego, jag missat att städa bort. Kylen brummar i takt, och jag har ännu inte förlikat mig med om det är bra eller inte, för det ljudet ger liksom liv till alla känslor, alla tankar och alla funderingar, som tidigare blev kvävda i måsten. Som tidigare filtrerades bort till bakgrundsbruset av smutsiga tvätthögar och sömnlösa nätter. Jag passerar mig själv i spegeln, och stannar och tittar noga, rakt in i mina egna ögon, dom är havsblåa, illgröna och den yttersta kanten är lika gul som en solros – precis som min mammas. Jag letar liksom efter något, men jag har ännu inte kommit på vad. Vem är jag ens nu?

Jag ler mot min egen spegelbild och hon besvarar det precis som jag minns det, fårorna runt ögonen kanske lite djupare, ögonlocket lite tyngre. Men det är okej, det är kvittot på att jag gjorde det – klarade av det. Någonstans inom mig, känner jag mig lycklig. Det är okej att känna – vad du än känner. Jag tar ett djupt andetag, ni vet ett sådant som nästan blir sylvasst i magsäcken, och känner en sådan otrolig tacksamhet. För om jag fortfarande står upp på mina ben, efter dessa snart 4 år. Så finns det bokstavligen inget, som någonsin, kan rubba mig.

 

 

  1. Jag var också föräldraledig i 4 år, dock bara till två barn men plus två hundar varav en var sjuk och behövde ut var tredje timme. Känner igen varje millimeter i din text. Så himla fint ❤

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

BLOGGARE PÅ FORNI

När jag var liten ansåg jag att det stjärntecken du föddes in i, symboliserade din person. Jag är jungfru, och trodde länge att det fanns ett undervattenspalats någonstans som väntade på mig. Förutom att jag länge önskade att jag var en sjöjungfru, är jag en utbildad inköpare som sysselsätter mig med att köra dockvagnsrally med min dotter Lykke, samt att baka enäggstvillingar. Jag gillar även rödvin, nylackerade naglar och min fästman, Jonas.

Att ge sina saker en plats

Hej, hej och hemskt mycket hej.

På ett dygn känns det som at jag hunnit med en livstid. Att bo i ett hus man inte trivs i, tär verkligen ner en. Ett år och 3 månader är ju en lång tid, och jag packade liksom knappt upp? Vägrade finna mig i det faktum att jag bodde där. Hjärnan är så smart på det sättet, letar efter kryphål att slippa behöva identifiera sig med något man inte trivs med. Problemet blir ju att man lagrar skiten på hög i sin ryggsäck, och en dag eller en annan, kommer det bli tungt. Benen trötta, hälarna värker och likt små röda myggbett börjar liksom huden att klia. Något i en säger stopp. Och tillslut pallar man inte en dag till, och det bubblar helt plötsligt upp saker man inte ens minns att man lagt där. Jaja, det är historia nu. I augusti börjar mina tvillingar föris, så då ses vi!!!! Jag längtar. Ni får gärna skriva i kommentarsfältet vad ni skulle tycka vara kul att läsa om. För i augusti, tänkte jag liksom packa upp. Ge alla mina saker en plats, ett hem där de kan stå och växa på. Och då vore det kul att ge bloggen lite struktur, för guuuuud, jag älskar verkligen att skriva.

Puss,

Steffi

  1. LÄNGTAR!
    Ska bli fantastisk (inte bara för dig som får lite av din tid och andrum tillbaka) utan också för MIG. Att jag får lite mer av dig i mitt liv. Önskar en mix av tankar & reflektion, kanske nåt om träning nu när du gått och blivit med PT, vardagsgrejer, någon form av ”veckans schema” eller liknande, karriär – din resa dit du är idag. Or just do whatever, cuz ur amazing
    Puss & kram

  2. Vad målande du skriver, ser fram emot augusti… Du hade en fantastisk klänning på Soft goats lunch på Rosendal, vaaaar hittar man den? Kram

  3. Jag vill läsa varenda ord från dig! Men om jag får önska gärna dina tankar, lärdomar och reflektioner, om livet i stort och smått. Ändra inte på något gör bara din grej, du är mitt favvo konto på instagram och den enda bloggen jag läser!

  4. Hej, Skulle vara kul och höra om huslivet! Jag är osäker om jag skall flytta till hus eller inte…är ni glada att ni köpte lägenhet istället för hus? Hitta ni inte rätt hus och därför valde lägenhet? Jag är rädd för att bli ensam om jag köper hus och hamna off…inte för att mitt liv är super social ☺️ din blogg är bäst

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hunkemöller

Samarbete med Hunkemöller

Hej på er mina godingar,

Som den äkta 3 barns moder man är, finns det ju något heligt över att bara chilla. Det kanske har att göra med att det är ett tillstånd i livet som blir allt svårare och svårare att uppnå. Så när man väl gör det, älskar jag att vara sådär mysigt loungewearsnygg, effortless liksom, men ändå piffig. Jag har tidigare handlat mina underkläder hos Hunkemöller och alltid varit så nöjd, och deras lite sportiga loungewear gör mig inte direkt besviken. Älskar att settet är i sammet och har en skimrande rand längs armarna. Viben är liksom Posh Spice anno 1991, and i love it. Viva forever!

Tröjan hittar du under kategorin loungewear, tröja.

Och brallorna även under samma kategori Loungewear, byxor.

På med sneaks och en gosig jacka så är man redo för dagen tack vare Hunkemöller.

Grönt är en given favoritfärg, detta sommarset i sammet blir perfekt att mysa runt i hemma när sommaren börjar knacka på.

Linnet hittar du under velour set, linne.

och shortsen under samma kategori velour set, shorts.

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kartlägga himlen

När folk pratar om förändringar tycker jag alltid dem får det att kännas så otroligt stort. Lite som att försöka kartlägga himlen under en kväll. Jag står alltid i skuggan. Det är liksom där ribban är satt. Så när jag efter 13 år vill byta ut min parfym (thierry mugler – ailien) och någonstans upplever det lika revolutionerande som att flytta till en annan kontinent, tycker andra typ att det är det mest patetiska dem någonsin hört. Vart är ditt nya jag som både invärtes och utvärtes healats, och inte längre bryr sig om sådana banaliteter som nya dofter? Varför räddar du inte världen, och hjälper barn från att svälta, istället?

Måste förändring vara så otroligt himla gigantiskt massivt, så att universum känns som småskaligt? Måste man skala om och upp till Gandhi, för att det ska vara värt att nämnas?  Måste man alltid blåsa av stolen? Behöver man liksom bli totalt golvad av nya extrema livsöden och politiska åsikter när det gäller förändringar, för att få hamna under kategorin: förändring? Herregud, jag har ätit samma skogaholmslimpa så länge jag kan minnas, och nu börjar jag känna mig redo att byta, men det är nog bäst att bara tugga vidare.

Oavsett omfattning av din förändring, så spelar den egentligen bara roll, baserat på hur tungt du anser att den väger i ditt eget bröst. Så, här kommer små saker i min vardag jag förändrar, men som skakar om hela min värld: Jag får lov att vara Stephanie Strauch (inte mamma, inte fru, inte någon annan än jag.) en dag i veckan när jag är på kontoret och satan, vad jag saknat henne. Jag lägger aha-pads i mitt slitna face 3 gånger i veckan som kostar HELSKOTTA, och låser dörren medans jag gör det. Jag shoppar emellanåt skit som gör mig lycklig för stunden. Jag unnar mig fett goa ekade vita viner. Jag döljer folk på instagram som får mig att känna mig som en snigel som någon häller salt på. Jag slingar håret i terapeutiskt förebyggande syfte. Jag snackar skit med mina vänner om det som skaver, helt utan dåligt samvete.

Och typ en miljard andra saker. Dock har jag börjat känna att det gror något i denna virala ”förändring” som pågår just nu. Det måste handla om nämnvärda  saker som att sluta äta kött, bara spendera 37 minuter om dagen på instagram, bojkotta alla kommersiella nyheter, sluta lyssna utåt, undvika transfetter och f.a.n och hans moster. Kan snällllllllla inte alla bara få göra vad 17 den vill? Jag har kommit till insikt att det är JUST dom som ger en ångest. Sorry to say. Tänk bara om alla kunde fokusera mindre på vad sin omgivning gör, och mer på vad hen själv vill göra. Den förändringen. Så otroligt TRUE livet hade blivit. Ens ageranden bara baserat på sitt eget välmående. Ah, Typ, Utopia. Ta vara på det. Din förändring är din, medans någon står på barrikaderna och räddar världen från svält, är det minst lika beundransvärt att du börjar säga nej, eller ja, eller bara stänga av TV:n när du anser att nae, herregud vad mycket skit hon snackar. Och nu bestämmer jag, att nu, nu är det nog.

  1. Stephanie, tack for att du ar tillbaka med bloggandet! Du ar helt klart min ETTA utav alla bloggar jag foljer, bade svenska och amerikanska.
    Du kan nog vara den roligaste bloggaren jag traffat pa. Din humor ar smittsam!
    Forrutom det tokskratt och fnisser du ger, sa alskar jag din ”raw honesty”, vare sig den ar tung, sorlig eller ren verklighet. Trots det sa kanns du alltid positiv och bubblig. Det ar nog din genuina arlighet som gor ditt skrivande annorlunda. Du ar en icke ” mitt-emellan-lagom” tjej. LOVE IT! Du sprider total ”bubbliness” har hos mig i sodra Kaliforninen. Kramar

  2. Vilket bra inlagg, och fina tankar! Alla ar vi olika! Personligen ar jag nagon som alskar forandring och kanner aldrig att det ar ’stort’. Bor i England och har flyttat till 5 olika stallen landet over ’on a whim’ forrut, jag alskar att byta omgivning, jobb, dumpa gamla intressen och hitta nya, farga haret i en helt ny farg etc etc. I och for sig kan man se det antingen som att jag alskar forandring, eller att jag inte kan bestamma mig haha! Daremot sa respekterar jag HELT mina vanner som finner ’mindre’ forandringar, stora for dom. Vem ar jag att saga hur nagon ska kanna infor en forandring eller beslut liksom? Och att forminska andra manniskor och hur dom kanner, usch nej vilken trakig attityd!!
    Hoppas du fortsatter blogga, alskar ditt satt att skriva pa 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

2020

1 januari, år 2020. Jag, Lykke och Jonas köpte indisk takeaway på vägen hem från Lidingö sent på eftermiddagen. Hjärtat fullt av förväntan, magen full av ungar. Inga särskilda överhängande orosmoln, möjligen förvirringen kring vart min nyckelknippa hade tagit vägen. Det eller Jonas tjat kring mitt slarv. Vet inte vad som var mest annoys. Tror ärligt tjatet. Worst case scenario skulle vi få byta lås, men det kunde jag leva med.

Sömnen sköljde över mig som en liten ljummen våg varje kväll efter 22: Shit, är det såhär det känns att leva lyckligt i alla sina dagar? Jag hade inte i min vildaste fantasi kunna förutspå vem jag skulle komma att bli, en bit in på år 2020. Jag hade en vision, men den visade sig vara så långt bort från sanningen man kan komma. Typiskt. Undra om man ens helt och fullt ut känner sig själv, förens man hamnar i en situation där man känner sig helt hjälplös?

År 2020 kvalar nog rakt in på toppen som det värsta året i mitt liv.  Från dess att februari kom och min dystopiska hypokondriska ådra siade om framtiden, kändes min lugna stilla vibe som bortblåst, och allt jag ville göra var att regla dörren och dra ner gardinen. Nivån av panik i alla dess former år 2020. Det är något jag aldrig tidigare upplevt. Och så alla fysiska besvär till följd av min inre stress. Kommer ens 1177 svara om jag ringer en gång till, var en tanke jag ofta slogs av.

Ett tag undrade jag om jag kanske bara inbillade mig, det gjorde mig om möjligt ännu mer livrädd. Akutsnittad, smärta överallt, domningar och pirrningar i hela ansiktet och kroppen, högt blodtryck, blodproppsrisk, havandeskapsförgiftning, sprutor, mediciner, urinvägsinfektioner, kramper i kroppen, nervryckningar och så 3 barn på det och hela huset fullt av blomster och grattis kort, och snälla, varma nyfikna ögon som tittade på mig (eller vad som upplevdes som rakt igenom mig, för jag kände mig ihålig) och frågade mig: hur glad är inte du på en skala nu. Hur glad?

Såhär två dryga veckor innan årsskiftet känner jag spontant att jag är så j.ä.v.l.a klar med Corona. Corre. Covid-19. Heter man fan Covid NITTON år 2020 så har man marinerats lite väl länge. Så nu har jag bestämt, oavsett hur det blir, att fram tills nyårsafton får jag hålla på att oroa mig och vara nipprig och stissig, men sedan så orkar jag liksom inte mer. Jag måste få andas ut. Ta en paus, från mitt arbete som ständigt nervös. Det känns som jag simmat tremiljarder längder under vatten och bara väntar på att få kasta mig upp vid ytan, och andas.

När tolvslaget kommer står jag förhoppningsvis tätt omslingrad J, med några få vänner, barnen sover, fyrverkerier på himlen som ger ett lätt skimmrigt ljus över vårt mörka land. Någonstans känner folk hopp igen. Och så kommer jag nog hångla lite, för det gör man på nyår, och sedan när klockan slår 00.00, så ska jag önska mig en lång slingrande kvalmig kö, där ingen håller avstånd.

 

  1. PYTON år. Akkurat som en graviditet ikke bærer med seg nok angst fra før. Men nå skal det bare gå oppover! Og forøvrig så er utsettelsesteknikker en velkjent øvelse innenfor kognitiv adferdsterapi fordi det har god effekt. Feks man får bare bekymre seg mellom 18.00-19.00. Kommer angsten før det, må man utsette den til dette tidsrommet. Ønsker lykke til!

  2. Ja du jag kanner mig sa nere, less och bara..ledsen? Jag bor i England, och har har vi varit till och fran i total lockdown sedan Mars. Jag har inte traffat vanner ALLS da vi inte bor i samma stad och har har vi inte fatt resa runt landet och sova over hos andra. Jag har inte traffat mina foraldrar i Sverigen sedan December 2019, da igen vi varit i lockdown och de klassas som ’vulnerable’ sa det har varit for riskabelt. Har inte traffat mina 5 nieces sedan 2019 heller. Har jobbat hemifran 100% sedan Mars. Har tur att jag bor med min alskade man, tva hundar och tva katter sa jag har sallskap. Kan inte ens forestalla mig for alla i England som bott helt ensamma det har aret. Har skulle vi antligen fa fem dagar att spendera med tva andra hushall over julen. Jag skulle till min bror med familj som ocksa bo i England. ANTLIGEN tankte jag. Men nej. I forrgar var det press konferans. Vi slangdes in i lockdown igen och jag far inte traffa min bror med familj. Sa jul och nyar blir bara jag och min man hemma. Det ar tungt vid det har laget alltsa! Det maste ha varit sa kampigt i Sverige ocksa, men har anda varit liiiiiiiiiite avis pa att restriktionerna varit sa mycket mildare overlag (sager INTE att ni inte har haft det tufft, menar bara att ni anda har traffat familj, vanner etc.). Can’t wait for 2020 to be over….. Aven om vara politiker sa att var lockdown nog varar flera manader in i 2021.. men men.. kan ju inte bli samre an i ar??

  3. Hej! Ville bara säga; FAN va bra du skriver! Och älskar att följa ditt ofiltriga liv! Nu hoppas vi på ett grymt 2021! Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *