Klockan är 09, och allt är tyst. Bara det lätta surrandet från kylen hörs i bakgrunden, av rummets totala tystnad. Min spontana reaktion när inga ljud hörs, är att det växer små busiga upptåg bakom stängda dörrar. Ofta innefattar det 6 små händer i kombination med mammas läppstift, kritor eller små delar av lego. Hjärtat hamnar i halsgropen och aldrig har 7 steg tagit längre tid att gå, än då. Vad som helst, bara inte små delar. Tystnaden har liksom kommit att bli en liten varningssignal, på att något större, mer oväntat, och oftast inte alltid uppskattat, kan vara påväg att hända. Men nu, efter klockan 09, förvandlas mitt hem till ett vakuum av tystnad, och märkliga ljud, som aldrig ens gick att urskilja en kvart innan, blir mer påtagliga än vilket annat barnskrik som helst.

Successivt i snart 4 år har jag varit mammaledig. Jag har säkert bytt 5000 blöjor, köpt grötklämmisar för en årslön och tvättat vad som känts som, trettonhundramiljarder maskiner tvätt. Jag har vaggat, vyschat, hållt om, smygit på tårna, ammat, viskat, kramat och matat. Jag har badat, jag har burit, jag har fällt ihop och isär vagnen, och sannolikt spenderat mer timmar i parken, än jag någonsin kommer att göra på någon annan plats. Jag har ständigt varit två händer kort, aldrig famnar nog och jag har gråtit på toalettlocket med dörren låst, till ljudet hysteriska skrik och små bankande händer, för att när jag såg mig själv i spegeln – såg hon som tittade tillbaks på mig, inte längre ut som jag.

Tystnaden påminner oss, om det vi gärna glömmer, när livet tuggar på i ett snabbt tempo. För när allt går i ultrarapid – där vi är omringade av höga ljud, måsten och ansvar – finns inget utrymme för att känna efter. Det finns inget utrymme för att ge jaget prioritet, när man har armarna fulla av små tårade ögon och maskinen fullproppad med smutsig tvätt. Men så kom den där måndagen i september, det kändes exakt som den där sista sommardagen i slutet av augusti, när luften helt plötsligt ändrades lite vemodigt. När alla andetag blev påtagliga och vartenda löv på trädet, gick att urskilja. Helt plötsligt befinner jag mig i slutet på en era jag aldrig någonsin kommer att uppleva igen, jag vet nämligen det med all säkerhet, för jag vill inte ha fler barn. Den där måndagen var första gången jag någonsin hörde hur kylen brummade, precis lika rytmiskt som en humla i juli, på grund av att det var den sista gången i mitt liv, jag någonsin var mammaledig.

Och nu sitter jag här, helt ensam igen, i tystnad. Och undermedvetet börjar mitt adrenalin pumpa, precis som att kroppen gör sig redo på flykt. För tystnad är fortfarande så starkt förknippat med busiga händer bakom stängda dörrar. Eller små delar av lego, jag missat att städa bort. Kylen brummar i takt, och jag har ännu inte förlikat mig med om det är bra eller inte, för det ljudet ger liksom liv till alla känslor, alla tankar och alla funderingar, som tidigare blev kvävda i måsten. Som tidigare filtrerades bort till bakgrundsbruset av smutsiga tvätthögar och sömnlösa nätter. Jag passerar mig själv i spegeln, och stannar och tittar noga, rakt in i mina egna ögon, dom är havsblåa, illgröna och den yttersta kanten är lika gul som en solros – precis som min mammas. Jag letar liksom efter något, men jag har ännu inte kommit på vad. Vem är jag ens nu?

Jag ler mot min egen spegelbild och hon besvarar det precis som jag minns det, fårorna runt ögonen kanske lite djupare, ögonlocket lite tyngre. Men det är okej, det är kvittot på att jag gjorde det – klarade av det. Någonstans inom mig, känner jag mig lycklig. Det är okej att känna – vad du än känner. Jag tar ett djupt andetag, ni vet ett sådant som nästan blir sylvasst i magsäcken, och känner en sådan otrolig tacksamhet. För om jag fortfarande står upp på mina ben, efter dessa snart 4 år. Så finns det bokstavligen inget, som någonsin, kan rubba mig.

Hej, hej och hemskt mycket hej.

På ett dygn känns det som at jag hunnit med en livstid. Att bo i ett hus man inte trivs i, tär verkligen ner en. Ett år och 3 månader är ju en lång tid, och jag packade liksom knappt upp? Vägrade finna mig i det faktum att jag bodde där. Hjärnan är så smart på det sättet, letar efter kryphål att slippa behöva identifiera sig med något man inte trivs med. Problemet blir ju att man lagrar skiten på hög i sin ryggsäck, och en dag eller en annan, kommer det bli tungt. Benen trötta, hälarna värker och likt små röda myggbett börjar liksom huden att klia. Något i en säger stopp. Och tillslut pallar man inte en dag till, och det bubblar helt plötsligt upp saker man inte ens minns att man lagt där. Jaja, det är historia nu. I augusti börjar mina tvillingar föris, så då ses vi!!!! Jag längtar. Ni får gärna skriva i kommentarsfältet vad ni skulle tycka vara kul att läsa om. För i augusti, tänkte jag liksom packa upp. Ge alla mina saker en plats, ett hem där de kan stå och växa på. Och då vore det kul att ge bloggen lite struktur, för guuuuud, jag älskar verkligen att skriva.

Puss,

Steffi

Hej på er mina godingar,

Som den äkta 3 barns moder man är, finns det ju något heligt över att bara chilla. Det kanske har att göra med att det är ett tillstånd i livet som blir allt svårare och svårare att uppnå. Så när man väl gör det, älskar jag att vara sådär mysigt loungewearsnygg, effortless liksom, men ändå piffig. Jag har tidigare handlat mina underkläder hos Hunkemöller och alltid varit så nöjd, och deras lite sportiga loungewear gör mig inte direkt besviken. Älskar att settet är i sammet och har en skimrande rand längs armarna. Viben är liksom Posh Spice anno 1991, and i love it. Viva forever!

Tröjan hittar du under kategorin loungewear, tröja.

Och brallorna även under samma kategori Loungewear, byxor.

På med sneaks och en gosig jacka så är man redo för dagen tack vare Hunkemöller.

Grönt är en given favoritfärg, detta sommarset i sammet blir perfekt att mysa runt i hemma när sommaren börjar knacka på.

Linnet hittar du under velour set, linne.

och shortsen under samma kategori velour set, shorts.

När folk pratar om förändringar tycker jag alltid dem får det att kännas så otroligt stort. Lite som att försöka kartlägga himlen under en kväll. Jag står alltid i skuggan. Det är liksom där ribban är satt. Så när jag efter 13 år vill byta ut min parfym (thierry mugler – ailien) och någonstans upplever det lika revolutionerande som att flytta till en annan kontinent, tycker andra typ att det är det mest patetiska dem någonsin hört. Vart är ditt nya jag som både invärtes och utvärtes healats, och inte längre bryr sig om sådana banaliteter som nya dofter? Varför räddar du inte världen, och hjälper barn från att svälta, istället?

Måste förändring vara så otroligt himla gigantiskt massivt, så att universum känns som småskaligt? Måste man skala om och upp till Gandhi, för att det ska vara värt att nämnas?  Måste man alltid blåsa av stolen? Behöver man liksom bli totalt golvad av nya extrema livsöden och politiska åsikter när det gäller förändringar, för att få hamna under kategorin: förändring? Herregud, jag har ätit samma skogaholmslimpa så länge jag kan minnas, och nu börjar jag känna mig redo att byta, men det är nog bäst att bara tugga vidare.

Oavsett omfattning av din förändring, så spelar den egentligen bara roll, baserat på hur tungt du anser att den väger i ditt eget bröst. Så, här kommer små saker i min vardag jag förändrar, men som skakar om hela min värld: Jag får lov att vara Stephanie Strauch (inte mamma, inte fru, inte någon annan än jag.) en dag i veckan när jag är på kontoret och satan, vad jag saknat henne. Jag lägger aha-pads i mitt slitna face 3 gånger i veckan som kostar HELSKOTTA, och låser dörren medans jag gör det. Jag shoppar emellanåt skit som gör mig lycklig för stunden. Jag unnar mig fett goa ekade vita viner. Jag döljer folk på instagram som får mig att känna mig som en snigel som någon häller salt på. Jag slingar håret i terapeutiskt förebyggande syfte. Jag snackar skit med mina vänner om det som skaver, helt utan dåligt samvete.

Och typ en miljard andra saker. Dock har jag börjat känna att det gror något i denna virala ”förändring” som pågår just nu. Det måste handla om nämnvärda  saker som att sluta äta kött, bara spendera 37 minuter om dagen på instagram, bojkotta alla kommersiella nyheter, sluta lyssna utåt, undvika transfetter och f.a.n och hans moster. Kan snällllllllla inte alla bara få göra vad 17 den vill? Jag har kommit till insikt att det är JUST dom som ger en ångest. Sorry to say. Tänk bara om alla kunde fokusera mindre på vad sin omgivning gör, och mer på vad hen själv vill göra. Den förändringen. Så otroligt TRUE livet hade blivit. Ens ageranden bara baserat på sitt eget välmående. Ah, Typ, Utopia. Ta vara på det. Din förändring är din, medans någon står på barrikaderna och räddar världen från svält, är det minst lika beundransvärt att du börjar säga nej, eller ja, eller bara stänga av TV:n när du anser att nae, herregud vad mycket skit hon snackar. Och nu bestämmer jag, att nu, nu är det nog.