3 bokstäver, bakom ett så laddat budskap.

Att inte vilja. Att inte orka. Att inte hålla med. Att våga stå upp för sin sak, när hjärtat säger nej, även om det bränner bakom ögonen när du säger orden. Du borde kanske inte, men hela kroppen gör uppror. Som en allergisk reaktion som inte går att tysta. Det kan tyckas vara det mest simpla av åtaganden, men ändå så har det alltid vibrerat lite i halsgropen när jag behöver säga nej, till ett ansikte som bara vill att jag ska säga ja. Jag har länge funderat över det här med besvikelse, för jag tror att många uppfattar mig som beslutsam och koncis i mina tycken. Men problemet är att ju närmare man är en person, desto svårare är det att inte vilja. Det ligger någon form av skam i att först prioritera sina egna känslor. Men ju äldre jag blir, desto mer inser jag att exakt alla sätter sitt välmående i första rummet, och om inte jag ser till mitt  – vem fan ska göra det då?

En gång för säkert 15 år sen, när jag var tonåring och låg på mitt överkast i Saltis och grät över en finne som inte gick bort eller telefonen som aldrig plingade till, kom min mamma in i rummet. Jag minns inte exakt allt vad hon sa, men en mening har verkligen etsat sig fast och blivit till ett slags bokmärke i mitt bakhuvud, som jag försöker att plocka fram, när jag är ute och svajar på hal is. För trust me, skridskorna står i hallen ganska ofta. Hon sa: När man gör saker mot sin egen vilja om och om igen, och sviker sina egna löften till sig själv, blir man tillslut själsbruten. Och jag har ingen aning om varför jag mindes det så himla väl. Om det ens är ett ord. Hur det kom sig att just den dagen och den meningen skulle bli ett bokmärke i min stundtals sprängfyllda hjärnbark, men idag är det så himla tydligt. Jag ska försöka förklara.

När du blir övertalad. När du säger ja för att inte göra någon besviken. När du ständigt går med på upplägg där du tydligt alltid har nedsida. När du åsidosätter ditt eget välmående för att göra någon annan lycklig, då vill jag att du förstår det här. Ingen människa som älskar dig på det sättet du ska bli älskad, skulle vilja behandla dig så. Och rädslan över att kanske behöva vakna ensam på morgonen, går inte att jämföra med hjärtats tyngd när det är fullt av splittrade känslor. Det finns faktiskt ingen tomhet så påtaglig än den du själv skapar, för att vara andra till lags. Ensamheten är ingenting mot hålet i magen när du inte längre vet vilket typ av pålägg du själv gillar, för du bara anpassar dig efter alla andra. Idag kanske din kudde går att vrida ur till en uppsjö av salta tårar, men han eller hon är till största sannolikhet någon du ser ryggtavlan på vid ett övergångsställe om 10 år, och drar en lättnadens suck över att inte känna. Med en otvivelaktig känsla av att Philiadelphia, thats my shit you asshole.

Så, jag vill bara säga till dig att om du är i en situation där du tydligt känner vilka uppoffringar du gör fastän du kanske inte vill, och sedan stänger ytterdörren 370 kg tyngre nedtryckt i skorna, med ett dränerat flackigt sinne. Just stop. Ibland kan det vara svårt att sätta känslan i paritet till verkligheten, men då har jag ett tips. Visualisera hela scenariot framför dig, fast omvända roller. Vem det än nu kan vara: din kille, tjej, bästa vän, kollega eller någon annan. Den personen är du och tvärtom. Är scenariot helt otänkbart oavsett hur du vrider och vänder på det för att ge din kille fördel (du vet att du gör det:((() så har du ju svaret. Och nödvändigtvis behöver man inte abrupt göra slut. Hiva skiten, som julgranen i januari, om det inte är det du vill. Utan det räcker egentligen att börja med att säga: Nej. Jag vill faktiskt inte.

Jag har alltid häpnats över människor som har den makten att få andra i sin omgivning att agera emot sin vilja. Bryta av en bit av sin själ, för ett Ja. Men så inser jag ju att det är inte där problemet ligger. I deras önskan om full hängivenhet. Det kommer finnas i alla tider, i alla historieböcker, på alla kanaler. Men det kommer även innebörden av ordet Nej.

Hej fina ni,

Jag har gått 678 varv på heltäckningsmattan i vardagsrummet med Mauritz i babybjörnen. Han vägrar sova. Lykke är förbannad next level för hon inte får spraya min parfym i hela sitt rum, och Jonas försöker förklara: barn använder inte parfym. ”Jo!!!! Varför???!!!!!” Gastar hon där uppe, och jag hör Jonas stappla på orden. Diskmaskinen är öppen, den stinker, pallar inte ens stänga den. Idag är jag trött. Hatar dock att klaga så försöker bara få denna dag att gå över till natt för sedan är den fan fredag, och då ska jag poppa bubbel oavsett dagsform. Firar verkligen inget. Det är den mest sorgliga tider vi lever i, och varje gång jag går förbi en pensionär på mina promenader skäms jag över hur rädd jag är. Jag undrar vad dom tänker på.

Jag gör inte så mycket just nu. Det mesta är avbokat, med all rätt. Hade inte i min vildaste fantasi kunna förutspå denna framtid för ett år sen. Jag delar mina tvillingars existens med ett ständigt stressat psyke. Jag hatar det här året. Och så skäms jag, igen. Asså jag är typ min egen mardrömsperson att bli instängd i en hiss med. Eller strandsatt på en ö tillsammans med. Eller hamna i karantän ihop med, under en pandemi. Panik föder panik inom mig. När allt är lugnt och som vanligt kan jag hantera det mesta. Men nu oroar jag mig för allt. Födelsemärken, blåmärken, huvudvärk, kramp i fötterna. Slänger mig ut genom ytterdörren och lite lätt panikslaget andas in luften. Den är krispig och påtaglig. Inomhus blir det lätt kvalmigt och ibland kommer jag på under vilka reformer vi lever, och då inbillar jag mig att jag inte kan andas. Blä. Jävla satans år.

Saknar er. Inser hur mycket jag älskar att skriva när jag väl är här inne. Snart!!! Hoppas ni väntar. Puss. Steffi.

Hej fina,

Ett kvitto på att tiden går fort är när man helt plötsligt ställt sina barn i förskolekö? Jag vet liksom inte exakt hur det hände, men nu är dem närmare ett år gamla än den tiden då dem var en förväntansbild i min mage. Herregud. Hur ska man ens sammanfatta den här tiden. Jag vet liksom inte ens vart jag ska börja någonstans. Hela scenariot från det när dom kom, känns lite som det ögonblicket när en unge trillar och slår sig och väntar på att möta en vuxens blick, för att där bestämma sig för om han ska skratta eller bryta ihop i tårar. 50/50. Min förlossning var så fruktansvärt mentalt påfrestande för mig, därför har jag svårt att ens få fram ord. Jag känner skräck, och det är förmodligen det ordet jag hatar mest. Men en sak är säker och det är att man klarar så mycket mer än man tror, av den simpla anledningen att det inte finns något annat alternativ. När jag fått frågan: hur orkar du/hur fixar du det så är egentligen svaret bara att man inte har något val. Man bara fortsätter framåt, för med näsan mot golvet kan man inte ligga. Det är ingen rimlig människa som gör så. Även om man ibland hade önskat just det. Att bara få vara helt ensam, i ett tyst rum med näsan tryckt mot golvet.

Glöm inte bort bara för att människor har kläder på sig, dricker kaffe bland andra, och ler på bilder så betyder det inte automatiskt att man inte har ångest eller känner saker.

Älskar din blogg! Bäst på interwebs utan tveckan. Hur är livet med tre barn jämfört med ett? Hur är Lykke som storasyster och gjorde ni något särksilt för att hon skulle digga tvillingarna? Skulle ni klara er utan avlastning från barnvakt?

Hey, tack snälla! Livet med tre barn är underbart, fett jobbigt, roligt, kämpigt, sämst och bäst. Det är en mix av allt, men solskenet är ju ändå det man minns på något märkligt vänster? Tänk vad smarta vi är! Nej men mer koncist så är ju självklart det mycket mer att parera med 3 kids jämfört med 1. 3 barn som ska äta, sova, vara nöjda, känna sig älskade, ha rena blöjor, vara stimulerade, sitta i famnen samtidigt som man själv är en sammansättning atomer med känslor hehe. Ibland känns det bara som att jag och Jonas gör det dom vill för at dom ska vara nöjda, men det är väl förmodligen också sanningen. I alla fall nu. Men det är okej. Vi som par är ändå (måste jag säga) rätt fenomenala på att hitta dom små glimtarna mitt i all destruction. Hahahah. Typ en jävligt bra påse poppad porcorn, en ny serie, känslan när vi masserar varandras fötter, ett gulligt sms eller en flaska jävligt bra rödvin, typ.

Lykke diggade inte tvillingarna alls och ännu är hon inte helt övertygad, men det blir bättre för varje dag. Absolut, man klarar ju allt på något märkligt vänster! Men sen är jag jävligt optimistisk och inte så knusslig av mig. Är lykkes favoritsnacks slut, vi tagit fel mössa, eller glömt hennes gosedjur tar inte livet slut. Jag väljer att försöka uppfostra henne att vara adaptable. Samma med twinsen. Jag har ingen aning om det funkar eller är det rätta, men det lär ju visa sig???

Heej! Var shoppar du mest?

Hej sötis! Jag shoppar olika för olika produktkategorier. Mina kläder handlar jag ofta på budgetkedjor som HM, Lindex, Zara. Jag älskar även ByMalina, men det är lite mer pricy. Stories och Adoore handlar jag även också på emellanåt som är något in between rent prismässigt. Älskar Ahlvar gallerys sidenblusar. Väskor och skor handlar jag helst där det är sviiiiiindyrt heheh. Jackor handlar jag seriöst överallt: Rodebjer, Acne, HM, Zara, Lindex, Twist and Tango, By Malina, Nelly osv.

Vit klänning, Gul klänning, Grön Blus, Ljusblåa Jeans – HM

Älskar din blogg!!
Är så himla kär(!!!) i din förlovningsring! Hur stora är stenarna, både i och runt om? <3

Tack snälla <3 Den in inköpt på Kapplans och Jonas har gjort den själv (med hjälp och feedback från mig såklart, han fick en del bilder innan hehe!) Det känns så onödigt att dela den infon. Några kommer alltid ha både större och mindre stenar än dig och mig, materiella ting och ägodelar. På samma sätt som att vissa får för sig att andra verkar lyckligare, kärare eller mer älskade. Glöm inte att det är ett state of mind. Nu säger jag inte att det är så i ditt fall, men jag kan erkänna själv att jag ibland tänker: om jag bara hade X som hon/han så hade mitt liv vart så himla bra. Bäst helt enkelt. Men glöm inte bort att för några år sedan kanske du drömde om det du faktiskt har idag. Tex: en slutförd utbildning, en bättre relation med din vän/mamma, en förlovningsring, din drömväska eller bättre kondition.

Tips på ställen i skärgården typ glasställen, stränder, restauranger! Berätta om ditt jobb som inköpare, är det roligt? Du skrev att du inte umgås med dom du gick i skolan med, så hur har du lärt känna dina vänner? Tycker det är svårt att bli nära vänner i vuxen ålder:/

Mysiga restaurangställen är: Idöborg, Holmen i saltis, Smådalarö gård, Old smokehouse. Stränder ogillar jag starkt, så det vet jag inte riktigt haha. Gillar ej att ligga som en packad sill på rad bredvid 478 andra packade sillar. Helst hittar jag en klippa gömt någonstans i skärgården och lägger mig så långt bort från mänskligt liv som möjligt hehehe. Båt krävs dock då.

Idöborg.

Typ ingen bättre frihetskänsla än att åka båt.

Vad skulle du sagt till ditt 20 åriga jag?

Typ whats meant to be will always find a way. Oroa dig inte så mycket för saker du inte kan påverka. Fokusera på vad du vill inte vad andra tycker. Lita på din magkänsla. Var inte så sur mot dina föräldrar. Chrohns sjukdom definierar inte dig. Plugga, bananskal existerar bara i filmer. Ingen bryr sig om din finne på hakan. Det finns mer i livet än bara fest. Tvätta händerna oftare och lär dig vidden av distansering!!!! En dag kommer det komma en pandemi. Bra om du övat.

Never forget photobooth. Jag och mamma 2007. Jag 2009 i San Diego, klippt luggen med en kökssax, precis singel. Hatade allt.