Hej godingar,

Hoppas att ni har en härlig start på veckan, och känner er fyllda med energi och generell pepp över livet såhär i början av året. Hur sjukt btw att vi lever på 20-talet? Det känns faktiskt så konstigt. Nästa gång det är 20 tal lever förmodligen Lykkes barn, och jag är en figur någonstans långt borta, som en gång var mamma till deras mamma. Väldigt läskigt att tänka så, så låt oss stanna i nuet istället.

Kolla på den här då, här nedan? Åh herregud, så mycket känslor som väller över mig. Igår när jag och Jonas skulle somna så fick jag liksom ett ordentligt wake up call att shit, dom kommer verkligen snart. Jag är i vecka 23 och i vecka 37 föder jag senast. Jag har alltså inte köpt en enda sak? Jag har även en känsla av att dom kommer att titta ut tidigare än så, men er mamma vill vänligen att ni stannar där inne så länge som möjligt, även om jag tycker det suger att vara gravid så är det viktigare att ni gosar till er och blir starka i min mage. Vi har nu landat i att det får bli: Bugaboo Donkey 2 twin till killarna. Någon som har koll på om den är bra, eller rentav sagt bäst när man har tvillingar? Hoppas! Jag har insett att jag inte gillade spädbarnstiden så mycket med Lykke. Hon var så liten, 2600 gram vägde hon när vi tog henne i vårt maxi-cosi skydd från KS och åkte hem på nyårsafton 2017. Hon var som en liten fågelunge, och jag var så rädd i början att hon skulle gå sönder eller att mina händer skulle bära upp henne för hårt så något ben krossades. Det gjorde det såklart inte, men det är en skräck jag tror många har? Eller att man ska tappa dom. Paniken.

Jag hade precis fått hypertonin diagnosticerad, och jag och läkaren förstod verkligen inte varandra, vi blev nästintill osams i läkarrummet när jag ifrågasatte sjukdomen på ett sätt som upprörde henne. Jonas tyckte det var så skavigt. Allt blev så rörigt och jag minns att det blev något fel med mina mediciner jag skulle få med mig hem, så när vi kom hem fick Jonas vända tillbaks till KS och hämta nya. Jag hade i princip en klump i magen när jag lämnade sjukhuset för att fira nyår med min lilla familj plus min mamma. Jag kände mig liksom inte helt glad, jag hade mest en rastlös ångest som vaggade i kroppen. Den ångestklumpen satt i väldigt länge och präglade ganska mycket av den första tiden. Jag blev ju sjuk ovanpå det ganska omgående sedan, så det var egentligen kanske först vid 3-4 månader jag verkligen började uppskatta min tid med Lykke. På kvällarna var jag rädd att somna, för jag trodde jag skulle dö, bara en sån sak.

Början av spädbarns-tiden gick mest åt att amma, kändes det som. Och att kolla att hon andades, att byta blöja och att försöka fungera utan sömn, och sedan repeat. Till en början fungerade det inte alls bra med amningen, men efter typ en vecka kom den igång och det rullade på otroligt bra för både Lykke och mig. Jag ammade henne i 7 månader totalt, men från 4 månader började jag med smakprover enligt ordination men ammade ändå mestadels av målen. Från 6 månader började vi med matburkar och hon började intressera sig mer för dem än mig, jag ammande henne mest på natten när hon ville ”snutta” och bestämde då att fasa ut amningen helt vid 7 månader. Så då gjorde jag det. Jag tog tjuren vid hornen och bestämde mig typ över en natt, det var krig i några dagar (främst nätter och kvällar) men sedan fick vi även pejl på att ge henne välling i flaska som substitut, hon vägrade flaskan innan, och då var allt oh so happy days. I brist på bröd tar man limpa va?

I mars började jag komma tillbaks efter blindtarmsoperationen och liksom uppskatta dagarna med min lilla skatt. Men fan hurrni, vad sömnbrist och sjukdom nöter ner en människa? Min migrän stod bokstavligen i lågor i 3 månader, läkarna trodde ett blodkärl hade brustit i mitt huvud så jag fick göra en akut MR röntgen av hjärnan, men det var inget allvarligt mer än min migrän med aura som levde rövare, men det var några otroligt påfrestande månader för familjen, kan jag meddela. Jag tror lite den ångesten ligger till grund för min spontana känsla gällande spädbarnstiden även med tvillingarna. Även om allt förhoppningsvis blir annorlunda denna gång, känns det ändå lite jobbigt med de där första vackliga, sårbara månaderna? Jag längtar mer tills tiden då nacken är stabil, om ni förstår hur jag menar.

Vi har fortfarande inte bestämt hur vi ska göra med boende-frågan inför tvillingarnas ankomst. Som Jonas sa igår, vi får nog bara åsidosätta alla våra personliga preferenser och prioritera ett liv som är anpassat för 3 ungar. Det kommer nog generera i mest livs-kvalitet för alla, även om det känns lite sad? Som det ser ut nu kommer vi inte ens in i hissen med en dubbelvagn, och det känns ärligt talat lite jobbigt att bära mina två killar i insatser in och ut från hissen. Och så Lykke på det, kan även tillägga att hissen är minimal. Även om vi stannar i stan så är jag nog inte ens välkommen till någon restaurang med 2 småbarn och en 2 åring i släptåg haha? Nu har vi landat i att det kanske är bäst att hyra ut vår lägenhet i ett år, och sedan hyra ett hus – bara för att se hur det känns innan vi köper något? Det kanske inte alls passar oss, men då har vi i alla fall testat och därav vet att vi ska satsa på en ny lägenhet istället. Vi ska faktiskt kolla på ett hus i Saltsjö – Dufnäs nästa helg. Även om det kanske inte är helt vad jag personligen vill, måste jag försöka se till helheten. Och att bo i ett hus med en gräsmatta, från typ april kommer i alla fall under sommaren vara en dröm. Ni som har tvillingar och kanske fler barn än så, och läser det här, hur tänker/tänkte ni gällande boende frågan?

Lykke 3 dagar gammal iklädd björndräkt, påväg till KS för vägning och mätning.

Lykke 4 dagar gammal i en donut på Styrmansgatan lookin QT.

TITTUT. Med så stora ögon borde du se lika bra som en korp? Iof har din mamma stora ögon också men jag har -4 så den teorin kanske inte riktigt är helt korrekt.

<3

Efter 3 dagar bröt hon ut i detta skratt, vi lyckades fånga det och jag dog lite av kärlek inombords.

Detta var på nyårsafton, precis hemkomna från KS. Hej gosnos.

2017-12-29, Lykke på KS nyfödd.

Mammas lilla Lykkis 9 månader gammal, var tvungen att ta med denna bild PGA sötheten?

Bästa jag vet, så gosig tid med Lykke.