Heeej lilla magen på jobbet :)) Kan knappt fatta att det är max 13 veckor kvar tills vi möts.

Okej, 2020 är här och som jag lovat både mig själv och Jonas ska jag börja planera mer för tvillingarnas ankomst nu. Fram tills typ idag har jag skjutit fram beslut gällande vagn, hur de ska sova, vart vi ska bo etc. Bara för att jag velat ge Lykke en rolig jul med fullt fokus på henne, och för att stänga ner år 2019 liksom. Det är alltid jobbigt att dra igång stora projekt, en kvart innan man ska sluta, så att säga. Många har frågat mig angående min syn på förlossningen, nu när jag är gravid med tvillingar, så jag tänkte förklara lite hur mina tankar går.

Jag födde Lykke vaginalt den 29 december klockan 07.00 på KS i Solna. Det tog väldigt lång tid, då jag blev igångsatt pga högt blodtryck, som sedan utvecklades till en hypertoni, som jag medicinerades för några månader efter förlossningen. Med Lykke tog det ungefär 35 h från det att jag kom in och de bestämde sig för att sätta igång mig, tills det att hon kom. Jag åkte in till sjukhuset pga värkar som jag tyckte var OUTHÄRDLIGA, men little did I know, så att säga. Jag var bara öppen cirka 1 centimeter, så egentligen hade dem tänkt att skicka hem mig för att vänta in mer kraftfulla värkar, men eftersom mitt blodtryck var så högt så bestämde dom sig för att igångsättning var det bästa alternativet. Jag hade åkt in 3 dagar tidigare för att slemproppen hade kommit ut, och för att jag hade misstänkt att vattnet hade gått på natten, men jag visste inte säkert. Jag vaknade på morgonen av att jag var blöt, men det hade torkat under så många timmar så jag visste inte om det verkligen var vattnet. Men det läckte liksom lite vätska hela tiden när jag gick så vi åkte in ändå. Både en och två läkare bedömde det sedan som att vattnet inte hade gått, jag fick hosta medans dom hade en sked i mitt underliv, det var en mindre trevlig aktivitet. Sen fick jag åka hem igen. Men det visade sig några dagar efter det, att när dem skulle ta hål på vattnet i samband med igångsättning, att vattnet faktiskt hade gått tidigare. Så det blev bråttom in med antibiotika dropp då. Jag minns att jag tyckte det var lite ledsamt, då jag faktiskt hade vart där på undersökning några dagar tidigare men fick det bekräftat att det inte var vattnet som hade gått.

Jag fick börja med ballongkateter, som ser ut som en liten gummi satsumas med ett snöre på, som sätts in i underlivet för att tvinga livmodern att öppna sig. Det gjorde så SJUKT satans ont, och de erbjöd endast alvedon under den perioden. Av hela förlossningen så var denna smärta den vidrigaste, trodde nästan jag skulle tuppa av. Varje timme kom dem och drog i snöret för att forcera livmodern att öppna sig mer, samtidigt som Lykke borrade sitt huvud mot ballongen och pressade mig öppen. Efter typ 4 h när dem drog lite i snöret sa det bara POFF, och ballongen ramlade ut. Livmodern var bara någon centimeter öppen när dom satte in den, men nu hade den vidgat sig så pass mycket att ballongkatetern inte längre kunde sitta fast. Jag var 5-7 cm öppen när den kom ut, och jag mer eller mindre skrek ”GE MIG EPIDURAL NUUUU ANNARS DÖR JAG.” Då kom jag in på förlossningen och dem satte in epiduralen. 7 omgångar av den fick jag, i kombination med värkstimulerande dropp, antibiotika dropp då vattnet hade gått mer än 48 h innan, och lite alvedondropp pga feber. Minns att jag frös så mycket. Spydde som ett litet djur också, var extremt utmattad, men vilken kvinna är inte det när dem föder. Jag födde på alla fyra, och minns att Jonas höll en spypåse framför mig som jag kräktes i, samtidigt som jag krystade ut Lykke. Memories <3

Jag klarade inte av lustgasen med Lykke, då jag helt tappade fokus och kände mig totalt borta i huvudet. Fick nästintill panikångest och spydde ner mig själv. Så jag kommer att hoppa det helt och hållet, kommer inte ens be om att få prova den oavsett. Jag vill till 100 % ha epidural, och kommer att be läkaren sätta in nålen direkt när jag kommer in, även om jag inte är öppen nog för att få medicinen. Bara för att försäkra mig om att det inte ska bli för sent. Jag kommer inte vänta länge innan jag åker in, efter det att jag fått de första värkarna (om det nu startar så.) då jag hört så många historier om att en omföderska öppnar sig så mycket snabbare, och att många väntar för länge med att åka in.

Då jag väntar enäggstvillingar så kommer jag att bli igångsatt senast i 37 hela veckor. Dvs runt den 15 april. Jag är förstås livrädd för att jag ska få ballongkateter igen, men helst av allt vill jag egentligen bara föda båda två grabbarna vaginalt. Jag är jätterädd för kejsarsnitt, och hoppas innerligt att jag slipper det. Men det beror då helt på hur tvilling 1 ligger. Ligger han med huvudet neråt, spelar det ingen roll hur tvilling 2 ligger, för han kommer liksom ”på köpet” Mardrömsscenariot är ju att föda en tvilling vaginalt och en med snitt. Men samtidigt, detta är inget jag kan påverka så egentligen borde jag helt lägga dessa tankar åt sidan? Anledningen till att jag inte vill föda med snitt är för att jag helt enkelt är rädd för att bli uppsnittad i buken, och sydd i magen. Jag är rädd för att bli skuren i. Jag tror att människan är skapad att föda på ett visst sätt, av en anledning. Sedan har jag full förståelse för att det är utom mångas kontroll och att alla inte delar min mening. Men på samma sätt som att många har skräck att föda vaginalt, har jag skräck att föda med snitt.

Eftersom jag har ärrvävnad i tarmen efter mina skov genom livet, så säger min Crohns läkare att man helst ska undvika att skära i min mage, eftersom jag redan löper lite större risk för sammanväxningar och komplikationer pga det. Samtidigt som det är viktigt för mig att inte spricka mot analen, då det är svårare för mig att läka ihop på ett bra sätt eftersom jag har en tarmsjukdom. Så det känns som att det är lite pest eller kolera, om ni förstår hur jag menar. Men eftersom jag födde Lykke vaginalt, så vill jag verkligen försöka att föda grabbarna så. Med Lykke fick jag en grad 2 bristning och fick sys i underlivet efter förlossningen, men vad jag förstår så är de det mesta vanliga utfallet efter en vaginal förlossning. Den smärtan var för övrigt nada när man ser till allt i sin helhet. Vad jag inte hade förväntat mig var smärtan som uppstod när livmodern började dra ihop sig, i samband med amning? Minns att jag grät så mycket de första dagarna. Det kändes exakt som värkar. Var helt oförberedd på att det skulle göra så ont, ingen sa någonsin något om det?

Med tvillingar i magen så löper jag ju större risk för en det ena, och en det andra i samband med denna graviditet. Jag åt blodförtunnande medicin i förebyggande syfte mot blodproppar som jag började med i november, men den medicinen triggade ett skov i min tarm, så sjukhuset valde att ta bort den medicinen helt. Det är ett stressmoment just nu, för jag är orolig för att jag ska få en blodpropp, pga jag ej äter den längre. Istället går jag på kontinuerliga koller av mitt blodtryck varje vecka och är uppmärksam på min kropp hela tiden. Men det stressar mig ändå. På samma sätt som att TTS stressar mig. 10-15% av alla enäggstvillingsgraviditeter utvecklar TTS, och det är bara fruktansvärt. Jag går på ultraljud varannan vecka pga det, men det är även det utom min kontroll. Jag orkar inte skriva om det, så ni får googla <3

Jag födde Lykke på KS och kommer att välja det sjukhuset igen, då det är där jag går för Crohns Sjukdom och har varit patient hos i många år. Generellt är jag ganska nojig över denna förlossning, just för att det är så mycket jag inte kan påverka, det stressar mig en del. Jag är övertygad om att allt kommer gå strålande, men jag hade ljugit om jag sa att jag inte ens var lite nervös? Jag var ju brutalt nervös att föda med Lykke, och då hade jag bara en liten mini i magen liksom. Jag försöker lugna mig själv med att det bara är en gång till. En gång kvar, av detta i mitt liv. Sedan kommer jag aldrig att föda ett barn igen. Och jag vet ju vad jag ger mig in på, jag vet att det gör fruktansvärt ont. Men någonstans landar jag i att alla kvinnor klarar det, och vi lever i ett i-land med fantastisk sjukvård. Hade jag fått välja hade jag nog inte valt något annat land att föda mina tvillingar på, än här.

Jag blev dock väldigt sjuk efter min förlossning, och låg inne på sjukhus i flera omgångar efter jag födde Lykke. Men jag tänkte att vi kan ta det i ett annat inlägg. Men jag minns att Lykke bara var 1 månad gammal när jag var inlagd i 4 dagar, utan att träffa min 4 veckors bebis 🙁 Vet inte hur jag klarade det? Jag pumpade min bröstmjölk med en elektrisk pump för att hålla igång amningen. Och innan jag började medicineras med preparat som inte fick gå vidare i bröstmjölken, åkte min pappa fram och tillbaks med små flaskor av min mjölk till Lykke och Jonas som var hemma. Hela min och Jonas familj var alla delaktiga och alla hjälptes åt med lilla Lykkis, som inte hade sin mamma hemma hos sig den där första tiden. Jag lyckades upprätthålla amningen och när jag kom hem så var det som att få den finaste presenten i världen. Dock blev jag sjuk snabbt igen och lades in igen. Blä, det var inte roligt. Men jag försöker se det som att det bara kan bli bättre nu?

Den 24 december 2017, 5 dagar innan Lykkis kom <3

Påväg till mamma för att fira julafton.

Lykke 1 månad gammal.

Vad drömmer du om mammas lilla björn.

Mini.