Jag har fått frågan ”Hur får man bättre självförtroende?” i flera olika kontexter.

Och jag önskar att jag hade ett simpelt svar på den frågan, en formula som resulterade i en osynlig pansarsköld och fetthölje, där alla elaka ord fastnade, och filtrerades bort innan de nuddade huden och började gnaga på vår självkänsla. Men jag har tyvärr inte det. Jag har inget magiskt recept som skyddar hjärtat från de där små splitterflisorna av bokstavligen S K I T som vi alla får stänk av, då och då. Vad jag dock vet är att med åldern och tiden, promenerar vi sakta bort ifrån sådant som potentiellt kan bidra till en viss typ av oönskad energi i vår tillvaro. Av den simpla anledningen, att det inte finns ett enda skäl på denna jord till att behålla sådant skräp i sin omgivning?

Självförtroende är ju vår personliga tilltro till vår förmåga att prestera, i diverse olika sammanhang. Och när vi är unga söker vi bekräftelse från vår omgivning att vi är bra nog. Och jag tror att många söker den brett och djupt. För det är där någonstans kvittot ligger, på att vi duger, hos den stora massan: i hur många fester vi blir bjudna till. Men för mig idag, är mitt bevis min familj, min dotter, och mina nära vänner. Jag är helt övertygad om att det finns människor i min omgivning som inte tycker jag som person är bra nog, men idag kan jag säga: I really dont give a fucking fuck ärligt talat :))) för det är inte de personernas åsikt eller uppfattning som är viktiga för mig, men så hade jag inte resonerat för 10 år sedan.

Jag skulle personligen säga att jag har bra självförtroende idag, men självklart finns det situationer som för mig är otroligt skaviga eller vissa människor som på något sätt tar sig in under mitt skinn, som en liten vidrig jäkla svulst och etsar sig fast där. Men någonstans landar jag då i att det är känsla jag tillåter mig att befinna mig i. På samma sätt som jag låtit den bestiga mina sinnen, kan jag likaväl stänga ute den? Jag tror att ett självförtroende behöver man bygga, vissa gör det fort, andra långsammare. Det är inget man bara får över en natt, utan man måste någonstans landa i sitt eget värde, och bestämma sig för hur man tänker hantera energi som sargar självkänslan.

Jag tror på att någonstans landa i att det finns ingen som du. Du är unik på alla sätt och vis, och att ditt kvitto på att du är bra inte är baserad på någon annan ytlig människas uppfattning om dig. Jag kan garantera dig, att om 1 år förstår du inte ens varför du brydde dig. Du är en människa precis som din förebild, som är värdig respekt och kärlek. Sträck på dig, och var stolt över att du är du. Var inte rädd för att misslyckas, utmana dig själv, gör något som du vanligtvis hade sagt nej till bara för att känna hur det känns? Behandla andra som du själv vill bli behandlad, men var inte rädd för att backa om du befinner dig i en situation som du är obekväm i. Du kanske tror att världen går under, om du väljer att lämna ett tjejgäng som är ohälsosamt för dig? Men jag kan garantera dig, då var det inte dina vänner. The best is yet 2 come, lovarrr <3

Jag vill bara säga en sak till er, som jag tycker att ni ska försöka bära mer er som en liten skrynklig lapp i fickan, när jorden skakar under fötterna. Jag önskar att jag hade vågat anamma det här tankesättet tidigare i mitt liv, när jag var mer skör och mottaglig för yttre påtryckningar. Det kommer aldrig att gå att göra alla nöjda. Och det är inte heller meningen med livet. Att vara omtyckt är otroligt viktigt för många människor, för mig också, vi är ju flockdjur, och innerst inne tror jag att alla bara vill känna samhörighet till något. Känna att vi har en självklar plats i ett sammanhang, som gör skillnad. Oavsett vad det kan vara. Men det kommer aldrig att vara rätt väg att gå, om du samtidigt sviker ditt hjärta.

Min mamma lärde mig en sak tidigt, när hon sa ”Du kan försöka göra alla människor nöjda, och kämpa för att bli omtyckt av den stora massan, men varje gång du går emot dig själv och gör något emot din vilja för att göra andra människor till lags, tar du ett långsamt steg närmare till att bli själsbruten” och det kan tyckas låta väldigt dramatiskt. Men det jag menar med detta är att svik inte dig själv, och din intuition och den du är för att passa in i någon slags ram där du förväntas vara på ett visst sätt. De som är bra för dig och som är dina riktiga vänner kommer att stötta dig, oavsett hur du gör. Offra inte din tid, och dina mål, för att hålla någon i handen, som bara håller den, för att du säger det den vill höra.

På gymnasiet var jag på en fest i Bromma, jag minns det så tydligt. En tjej kom in i badrummet när vi stod några kompisar från min klass, och hon började titta på mig lite skeptiskt och sa ”Asså jag tycker verkligen inte om dig, Stephanie… VERKLIGEN inte.” Jag började gråta direkt, det var typ som att någon blåste bort all lycka ur min kropp. Jag kände ju knappt den här personen? Hur kunde hon ha den makten över mina känslor. Jag ville så gärna att alla skulle tycka om mig. Vi hade kanske utbytt ett svagt ”Hej” någon gång i en korridor i skolan, men inte mer än så. Ändå raserades min värld, för att en person jag inte ens visste efternamnet på, inte tyckte om mig. Hon fortsatte ”Men gud, varför gråter du för? Shit, du är sån dramaqueen!” Och såhär i efterhand, så vet jag ju, att det var förmodligen inte mig hon inte tyckte om, det var till största sannolikhet en ilska som tog uttryck på grund av något som var trasigt djupt inom henne själv.

Så kära underbara, unga som gamla, människor, som rullar med ögonen över dessa rader. 1) Ta inte åt er av vad folk säger för elakheter, för människor säger så djävulskt mycket dumheter pga helt andra anledningar än dem som kommer ur deras mun. 2) Prioritera dig själv och din lycka, men var snäll och ödmjuk mot andra <3 Var en bra vän. Men offra inte dig själv och ditt hjärta, för att bli omtyckt av någon som inte ens tycker om sig själv. 3) Ha överseende. Många människor krigar i det tysta, och du kommer vara den personen som går med rak rygg, starkare än innan, när du låter dem orden rinna av dig. Lovar. <3