To keep in mind for a rainy day
Lämna ett svar
En gång för länge sedan
För länge, länge sedan i något som känns som i en värld som inte längre existerar:
Många dagar var det både torsdag, fredag och lördag, men inga dagar kändes någonsin som något annat än söndagar i November. Regniga söndagar i motvind. Men det hade inte alltid varit så, vem visste att kampen om tystnaden skulle få sådan makt över hjärtat. Det är märkligt det där med kärlek. På en sekund kan det försvinna, som om någon bara blåste ut ett ljus. Kvar sitter man förvirrat i röken av det som en gång varit, och undrar om det ens någonsin hände. Det finns liksom inget att hänvisa det på längre, bara sotigt stoft till en början som sakta blir till genomskinlig luft, och svårare att bevisa för varje sekund som går.
För det mesta var det söndag, om än någongång kanske måndag. Men oavsett, så låtsades man som att det alltid var fredag och att tystnaden inte skavde. Många påstår att verbal smärta är den värsta, men jag undrar om de vet om att dom har fel, för det finns ingen tortyr såsom tystnaden. Det finns ingen sorg så djup som vetskapen om att aldrig få veta. Det är väl därför döden är så fruktansvärd, alla ord som förblir osagda. Ju äldre man blir, desto mer inser man vikten av att inte svälja ett krig. Minst kommer man må dåligt, och med största sannolikhet kommer man kräkas ut exakt allting igen tills det att man gjort upp och någon vunnit. Varför måste alltid någon förlora, i kärlek? Det är ett lotteri och det finns inga beständiga turnummer.
För det mesta var det söndag, men det hade inte alltid varit så. Det är märkligt det där med minnen. Det är alltid sol på fredagarna, men ständigt regn när det är November i motvind.
Lämna ett svar
Bland det sorgligaste som finns
Han på tunnelbanan med massor av acne, som stirrat ett hål i golvet för att han inte orkar möta främlingarnas blickar.
När det tar årtionden att bygga upp en ihållande känsla av vem man vill vara, men tre sekunder för just en specifik person att rasera den igen.
När man går på bio och en ung kille nervöst presenterar filmen, men ingen applåderar när han är klar.
Hon som bara får följa med, när någon annan är sjuk.
Den äldre mannen som köper ett sådant färdigt vakuumförpackat julbord för en, som håller minst en månad oöppnat.
Sonen som tyst gråter i bilen/skidbacken/på fotbollsplanen, när hans pappa inte slutar prata i telefonen.
Kompisgäng på caféer runt ett bord, och så hon som sitter på en stol några decimeter bakom och inte riktigt får plats.
Mammor och Pappor som skriker på varandra offentligt framför sitt barn som bara stirrar ut i intet med en tom blick.
Samma kille som aldrig kan följa med på klassresan/skidresan eller Gröna Lund.
Vassa blickar i gymnasiekorridorer efter fotsteg som gör allt för att inte höras.
Folk som ursäktar sig snabbt fastän de varken sagt eller gjort något fel.
Barn med trasiga, smutsiga kläder.
När jag frågar min Mormor vad hon ska göra i veckan, och hon svarar att hon ska handla på ICA och sedan kolla på Glamour.
När min Mormor tackar för att jag ringde och min stundtals sorgliga ytliga lilla värld blir till konfetti framför mina brännande blöta ögon.
Lämna ett svar
Självförtroende
Jag har fått frågan ”Hur får man bättre självförtroende?” i flera olika kontexter.
Och jag önskar att jag hade ett simpelt svar på den frågan, en formula som resulterade i en osynlig pansarsköld och fetthölje, där alla elaka ord fastnade, och filtrerades bort innan de nuddade huden och började gnaga på vår självkänsla. Men jag har tyvärr inte det. Jag har inget magiskt recept som skyddar hjärtat från de där små splitterflisorna av bokstavligen S K I T som vi alla får stänk av, då och då. Vad jag dock vet är att med åldern och tiden, promenerar vi sakta bort ifrån sådant som potentiellt kan bidra till en viss typ av oönskad energi i vår tillvaro. Av den simpla anledningen, att det inte finns ett enda skäl på denna jord till att behålla sådant skräp i sin omgivning?
Självförtroende är ju vår personliga tilltro till vår förmåga att prestera, i diverse olika sammanhang. Och när vi är unga söker vi bekräftelse från vår omgivning att vi är bra nog. Och jag tror att många söker den brett och djupt. För det är där någonstans kvittot ligger, på att vi duger, hos den stora massan: i hur många fester vi blir bjudna till. Men för mig idag, är mitt bevis min familj, min dotter, och mina nära vänner. Jag är helt övertygad om att det finns människor i min omgivning som inte tycker jag som person är bra nog, men idag kan jag säga: I really dont give a fucking fuck ärligt talat :))) för det är inte de personernas åsikt eller uppfattning som är viktiga för mig, men så hade jag inte resonerat för 10 år sedan.
Jag skulle personligen säga att jag har bra självförtroende idag, men självklart finns det situationer som för mig är otroligt skaviga eller vissa människor som på något sätt tar sig in under mitt skinn, som en liten vidrig jäkla svulst och etsar sig fast där. Men någonstans landar jag då i att det är känsla jag tillåter mig att befinna mig i. På samma sätt som jag låtit den bestiga mina sinnen, kan jag likaväl stänga ute den? Jag tror att ett självförtroende behöver man bygga, vissa gör det fort, andra långsammare. Det är inget man bara får över en natt, utan man måste någonstans landa i sitt eget värde, och bestämma sig för hur man tänker hantera energi som sargar självkänslan.
Jag tror på att någonstans landa i att det finns ingen som du. Du är unik på alla sätt och vis, och att ditt kvitto på att du är bra inte är baserad på någon annan ytlig människas uppfattning om dig. Jag kan garantera dig, att om 1 år förstår du inte ens varför du brydde dig. Du är en människa precis som din förebild, som är värdig respekt och kärlek. Sträck på dig, och var stolt över att du är du. Var inte rädd för att misslyckas, utmana dig själv, gör något som du vanligtvis hade sagt nej till bara för att känna hur det känns? Behandla andra som du själv vill bli behandlad, men var inte rädd för att backa om du befinner dig i en situation som du är obekväm i. Du kanske tror att världen går under, om du väljer att lämna ett tjejgäng som är ohälsosamt för dig? Men jag kan garantera dig, då var det inte dina vänner. The best is yet 2 come, lovarrr <3
-
Så bra inlägg! Tack för det. Och ja, andras åsikter påverkar en mycket. Behöver bli bättre på att inse att jag inte ska lyssna alls på vad andra tycker. Alltid någon som kommer tycka att man är dålig osv.
-
Så är det verkligen! Så länge man känner med sig att man är sitt bästa möjliga jag, och man behandlar andra som man själv vill bli behandlad så är man ju inte skyldig någon något? Du är skyldig dig, att leva ditt liv på ditt bästa sätt! Kram!!
-
Lämna ett svar
To keep in mind for a rainy day
Jag vill bara säga en sak till er, som jag tycker att ni ska försöka bära mer er som en liten skrynklig lapp i fickan, när jorden skakar under fötterna. Jag önskar att jag hade vågat anamma det här tankesättet tidigare i mitt liv, när jag var mer skör och mottaglig för yttre påtryckningar. Det kommer aldrig att gå att göra alla nöjda. Och det är inte heller meningen med livet. Att vara omtyckt är otroligt viktigt för många människor, för mig också, vi är ju flockdjur, och innerst inne tror jag att alla bara vill känna samhörighet till något. Känna att vi har en självklar plats i ett sammanhang, som gör skillnad. Oavsett vad det kan vara. Men det kommer aldrig att vara rätt väg att gå, om du samtidigt sviker ditt hjärta.
Min mamma lärde mig en sak tidigt, när hon sa ”Du kan försöka göra alla människor nöjda, och kämpa för att bli omtyckt av den stora massan, men varje gång du går emot dig själv och gör något emot din vilja för att göra andra människor till lags, tar du ett långsamt steg närmare till att bli själsbruten” och det kan tyckas låta väldigt dramatiskt. Men det jag menar med detta är att svik inte dig själv, och din intuition och den du är för att passa in i någon slags ram där du förväntas vara på ett visst sätt. De som är bra för dig och som är dina riktiga vänner kommer att stötta dig, oavsett hur du gör. Offra inte din tid, och dina mål, för att hålla någon i handen, som bara håller den, för att du säger det den vill höra.
På gymnasiet var jag på en fest i Bromma, jag minns det så tydligt. En tjej kom in i badrummet när vi stod några kompisar från min klass, och hon började titta på mig lite skeptiskt och sa ”Asså jag tycker verkligen inte om dig, Stephanie… VERKLIGEN inte.” Jag började gråta direkt, det var typ som att någon blåste bort all lycka ur min kropp. Jag kände ju knappt den här personen? Hur kunde hon ha den makten över mina känslor. Jag ville så gärna att alla skulle tycka om mig. Vi hade kanske utbytt ett svagt ”Hej” någon gång i en korridor i skolan, men inte mer än så. Ändå raserades min värld, för att en person jag inte ens visste efternamnet på, inte tyckte om mig. Hon fortsatte ”Men gud, varför gråter du för? Shit, du är sån dramaqueen!” Och såhär i efterhand, så vet jag ju, att det var förmodligen inte mig hon inte tyckte om, det var till största sannolikhet en ilska som tog uttryck på grund av något som var trasigt djupt inom henne själv.
Så kära underbara, unga som gamla, människor, som rullar med ögonen över dessa rader. 1) Ta inte åt er av vad folk säger för elakheter, för människor säger så djävulskt mycket dumheter pga helt andra anledningar än dem som kommer ur deras mun. 2) Prioritera dig själv och din lycka, men var snäll och ödmjuk mot andra <3 Var en bra vän. Men offra inte dig själv och ditt hjärta, för att bli omtyckt av någon som inte ens tycker om sig själv. 3) Ha överseende. Många människor krigar i det tysta, och du kommer vara den personen som går med rak rygg, starkare än innan, när du låter dem orden rinna av dig. Lovar. <3
-
Tack för en fin text, älskar ditt sätt att skriva! mvh nybliven mamma från götet.
-
<3 tack så jättemycket för din kommentar, blir så glad! Och GRATTIS <3
-
-
Tack för denna text! Exakt de ord jag behövde höra just nu, träffade rakt in i hjärtat!
-
<3 <3 <3
-
-
Åh vad jag gillar dig och dina inlägg. Fortsätt skriv och dela med dig av dina tankar. Du gör det så jäkla bra!
-
Men åh, tusen tusen tack! Jag blir så glad när ni tar er tid och lämnar kommentarer <3
-
Vilken fin text ♥️ den berörde verkligen. Just det där sårbara vi flesta kan relatera till. Vackraste iakttagelsen på länge.
tack för så fin komplimang, gjorde min dag. <3
Stephanie, du borde verkligen göra något mer med din skrivartalang!! Det högg till fler än en gång när jag läste detta inlägg, man tror att man läkt, att det blivit bättre, att man gått vidare, men tänk så lite det krävs för att man ska bli 12 igen.
<3 tack så jättemycket, glad jag blir, funderar på om jag ska börja skriva lite mer krönikor och liknande om det är något ni skulle uppskatta? alltid älskat att skriva. <3
Vad fint skrivet ❤️ Du har verkligen en talang för att uttrycka dig i text!
tusen tack snälla du! <3
Så viktig text, den högg lite i hjärtat. Ibland krävs det så j-a lite av en för att förgylla ngns dag o ändå är jag inte tillräckligt generös för att göra det oftare.. Känner dock att jag blir bättre o bättre ju äldre jag blir, andra värden i livet har fått större värde..
<3 <3 helt rätt! TACK!
Gud ditt skrivande känns alltså!
tack för fina ord <3
Wow????
tusen tusen tack <3
Åh så fint <3<3
tusen tack <3
När jag bodde i Göteborg för några år sedan var jag alltid den där tjejen nån decimeter bakom de andra runt cafébordet. Det var sån tydlig hierarki i det tjejgänget. Två alfahonor som styrde allt, tog plats, lyssnade bara på det de tyckte var intressant, som alltid satte sig i mitten överallt. Vi var sju stycken i gänget och jag var längst ner i den hierarkin. Försökte jag ta plats, verbalt eller bokstavligt, blev jag överkörd och bortkörd (!). Det var det tjejgänget som gjorde att jag till slut började längta hem till Norrland. Så jag flyttade hem och bröt kontakten med alla. Saknar de inte alls. Istället har jag vänner som till fullo accepterar mig för den jag är, som inte försöker förändra mig.