Hur vi reagerade när vi fick veta att det var tvillingar

Hej på er,

Här kommer alltså fortsättningen på ”när vi plussade med tvillingarna”. För den 8 september när jag tog ett positivt graviditetstest dagen efter min födelsedagsfest, så visste vi ju fortfarande inte att det var två stycken kottar som låg i min mage och knådades. Jag hade inte en enda tanke på det, min hjärna existerade inte ens i de banorna. Eftersom jag sedan tidigare var bekant med missfall så väntade jag i ungefär två veckor, dvs tills när jag var i 6 hela veckor, med att ringa Mamma Mia Mödrarvårdcentral för att boka in ett tidigt självbekostat ultraljud. Just för att låta de där första kritiska veckorna passera, och slippa behöva gå igenom processen att ringa och avboka om något går fel. Ett tidigt ultraljud utanpå magen kan tidigast göras i 8 hela veckor, och för mig var det datumet den 2 oktober.

Tiden fram tills dess kändes som tre långa januari månader. Men sedan helt plötsligt var dagen här. Jag kollade nog trosorna både en och två och tre gånger per dag under den perioden, men inte ett spår av blod syntes till. Jag andades långsamt ut. Dock kämpade jag med en så ENORM trötthet att jag minns att jag trodde jag höll på att bli sjuk varje dag. Jag somnade i soffan innan 20.00, det spelade ingen roll hur mycket jag stretade emot. Minns faktiskt att jag tänkte: shit, jag kommer inte ihåg att jag var såhär trött med Lykke? Men inte ens då, promenerade mina tankar iväg till möjligheten av en tvillinggravidtet. Alltså: det fanns inte på världskartan. Vi hade hursomhelst fått en kvällstid den 2 oktober, och min lillasyster Alexandra passade och nattade Lykke medans vi lugnt traskade bort till Karlavägen.

Bild tagen den 2 oktober 08.15 på morgonen innan avfärd mot jobbet

Bild tagen 08.18 i hissen

Bild tagen 17.43 när jag kommit hem från jobbet och inväntade att klockan skulle bli 19.00 så vi skulle få se ”lillen”

Jag kommer ihåg att jag var otroligt lugn, typ lite för lugn för att vara jag. Min syster frågade innan vi gick om jag var nervös, och jag svarade helt uppriktigt ”näe inte alls.” Hon önskade oss lycka till, och vi gick de cirka 800 meterna från vår port, mot Mamma Mia och pratade egentligen nog inte om något särskilt alls. Vi båda är ödmjuka inför det faktum att saker kan hända, och att inget är självklart förens det är självklart, så att säga. Dock kan jag medge att jag hade en bestående lugn känsla i magen, av att allt var som det ska, jag kände mig otroligt gravid och nästan lite nervös inför det faktum att jag inte var nervös alls. Jag visste att hjärtat slog, vet inte varför egentligen. Jag bara visste det.

Väl i väntrummet blev det vår tur snabbt, och en vänlig kvinna med mörkt långt hår sa ”Stephanie?” Och både jag och Jonas ställde oss upp och jag svarade ”japp det e jag!” så tog vi i hand och gick mot hennes rum. Vi pratade först lite ytligt om sista mensens första dag: ”2 augusti” svarade jag snabbt, och tillade även att det var ett missfall, men väldigt tidigt. Hon nickade förstående och knappade på sin dator. Hon frågade om vi hade barn sen innan, och jag berättade om lilla Lykkis på 1 år och 9 månader och hon lyssnade och log. Sedan pekade hon på sin brits och sa varmt ”låt oss nu kika på vad det är för liten krabat som bor där inne.”

Jag la mig kolugnt på britsen, Jonas satt 50 centimeter ifrån mig (nej, vi höll inte varandra i handen för det är höjden av cheeeesiness och jag klarar inte det. This aint no romcom.) och vi båda kollade nyfiket på monitorn. Hon la ultraljudet på min mage och började kika runt. Snabbt hittade hon hjärtat och log och sa typ ”Titta här vilken liten gullis va, hjärtat slår fint och ni ska få en till bebis!” Woho, jag visste det. Jag såg den lilla cashewnöten på tvn, och tittade istället sedan på Jonas, och sa något i stil med ”here we goooooo again” Han log och sa något typiskt korrekt och Jonasaktigt.

Jag vet inte vad jag och Jonas pratade om i de 3 sekunder som gick medans barnmorskan var tyst, eller om vi ens sa någonting alls. För jag tror ingen av oss ens märkte att hon fortfarande hade kvar ultraljudskameran på min mage, dock kände jag när hon drog den lite mer åt vänster men tänkte inte ens på det. Såg det inte heller. Sedan avbröt hon tystnaden och andades snabbt in och sa ”men HURRNI!!!! Det är ju två stycken barn i din mage. Ni ska få tvillingar!”

Hjärnan stod still, jag fattade inte innebörden även om min hjärna direkt på en sekund tänkte följande: jag vågar inte föda två, jag vill inte snittas, jag vill inte ha 3 barn. Jag minns tyvärr inte så mycket mer än glädjerop från barnmorskan, Jonas till en början chockade ansiktsuttryck och att jag hysteriskt börjar gråta och säger ”Men nej, är du helt säker? Är du säker på att ens båda lever?” Sen kommer jag ihåg att jag hörde mig själv säga ”förlåt men jag vet inte om jag pallar det här.” och grät så att snoret rann. Vid denna tidpunkt såg Jonas lyrisk ut och sa ”wow älskling!!! klart vi fixar det här” och jag kände bara: håll KFTN, det här kan inte stämma fattar du väl jag kommer INTE att föda två barn!!!! Barnmorskan sa upprymt” Jag måste nu kolla om det är så att det är 3 stycken!” Jag höll då på att kräkas ner britsen……………………………..

Enligt barnmorskan en tydlig enäggstvillingsgraviditet med två små cashewnötter. Ni ser att dom bor i ”samma” säck. Vid tvåäggs, så är det en tjock skiljevägg emellan dom.

Jag minns inte ett enda ord jag och Jonas sa till varandra på vägen hem. Jag grät bara, och fokuserade på att gå rakt framåt. Väl hemma när jag öppnade dörren, ropade alex ”Hallå?” men jag sa inget utan hon hörde bara mina fotsteg mot vardagsrummet. Jag tog inte av mig skorna. Hon såg mitt ansikte och sa chockat ”men gud, vad sa dom?” jag tror inte hon hann ställa hela frågan förens jag skrek typ det är tvillingar!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag pallar inte varför händer det här mig!!!!!!!!!!!!!!!!

Hon tyckte det var årets sjukaste men mest fantastiska grej. Och hon tyckte även det var självklart att det hade hänt mig. För att jag är en sådan person som mycket märkliga saker händer kring. Det har alltid varit så, vad det nu kan bero på? Jag ringde mamma och sa att jag inte visste om jag skulle göra abort eller ej men mamma var också helt lyrisk och sa något i stil med, att man får det man klarar av och lite till och att detta är en gåva som kommit till dig och att allt kommer bli fantastiskt!!!! Jag var inte övertygad.

Till pappa skickade jag bilden ovan och sa ”jag har mått lite illa de senaste veckorna, ser ni varför” och pappa svarade direkt innan han ringde upp ”SÅDÄRJA, nu kommer det massor med Lykkisar!! Jippie!” Sen skrev han ”Se er som utvalda av GUDS fader” heheheheh, pappa är rätt rolig (obs totalt oreligiös) Jonas mamma var även hon överlycklig och i chock när vi ringde 100 gånger, när vi visste att hon var på middag. Jonas yngsta syskon Malin & Marcus är tvåäggstvillingar! Så Jonas mamma har ju också vart gravid med tvillingar, dock är tvåäggstvillingar endast genetiskt via mamman till sin dotter, samt att enäggstvillingar endast består av slumpen. Men hon var såååå glad och i chock!

Mormor var mest bekymrad över hur jag skulle orka bära två barn i magen och föda inte bara en utan två ungar. Äntligen lite medhåll. Ingen annan verkade ens ta det faktum i beaktning utan alla var sådär HYSTERISKT positiva och glada. Jag kände mig nöjd att jag äntligen hittat någon som kunde hjälpa mig med att bidra till lite balans i detta skira fluffmoln. Även om hon självfallet också var väldigt glad. De flesta av våra vänner ba ”DU SKÄMTAR MED MIG!!!!!!!!!!!!!!!!! DET ÄR ETT SKÄMT?” men alla höll unisont med om att är det någon som bakar enäggstvillingar så är det for sure no DOUBT Stefan Stefansson. And boy were they right!

Det tog lite tid innan jag landade i att vi verkligen skulle behålla barnen, även om jag nu idag inte ser hur jag någonsin hade kunnat göra på något annat sätt? <3 Så var det ändå skönt att få andrum att landa i allt, och få känna att beslutet helt var mitt och Jonas. Idag är det fortfarande ännu ofattbart att jag förmodligen om allt går som det ska, ska krysta ut två små likadana kottar. Äej det är lite för mycket att ta in? Oavsett så är jag tacksam, att ni valde att komma till oss. <3

Storasyster väntar på er <33

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.