Hur vi reagerade när vi fick veta att det var tvillingar

Hej på er,

Här kommer alltså fortsättningen på “när vi plussade med tvillingarna”. För den 8 september när jag tog ett positivt graviditetstest dagen efter min födelsedagsfest, så visste vi ju fortfarande inte att det var två stycken kottar som låg i min mage och knådades. Jag hade inte en enda tanke på det, min hjärna existerade inte ens i de banorna. Eftersom jag sedan tidigare var bekant med missfall så väntade jag i ungefär två veckor, dvs tills när jag var i 6 hela veckor, med att ringa Mamma Mia Mödrarvårdcentral för att boka in ett tidigt självbekostat ultraljud. Just för att låta de där första kritiska veckorna passera, och slippa behöva gå igenom processen att ringa och avboka om något går fel. Ett tidigt ultraljud utanpå magen kan tidigast göras i 8 hela veckor, och för mig var det datumet den 2 oktober.

Tiden fram tills dess kändes som tre långa januari månader. Men sedan helt plötsligt var dagen här. Jag kollade nog trosorna både en och två och tre gånger per dag under den perioden, men inte ett spår av blod syntes till. Jag andades långsamt ut. Dock kämpade jag med en så ENORM trötthet att jag minns att jag trodde jag höll på att bli sjuk varje dag. Jag somnade i soffan innan 20.00, det spelade ingen roll hur mycket jag stretade emot. Minns faktiskt att jag tänkte: shit, jag kommer inte ihåg att jag var såhär trött med Lykke? Men inte ens då, promenerade mina tankar iväg till möjligheten av en tvillinggravidtet. Alltså: det fanns inte på världskartan. Vi hade hursomhelst fått en kvällstid den 2 oktober, och min lillasyster Alexandra passade och nattade Lykke medans vi lugnt traskade bort till Karlavägen.

Bild tagen den 2 oktober 08.15 på morgonen innan avfärd mot jobbet

Bild tagen 08.18 i hissen

Bild tagen 17.43 när jag kommit hem från jobbet och inväntade att klockan skulle bli 19.00 så vi skulle få se “lillen”

Jag kommer ihåg att jag var otroligt lugn, typ lite för lugn för att vara jag. Min syster frågade innan vi gick om jag var nervös, och jag svarade helt uppriktigt “näe inte alls.” Hon önskade oss lycka till, och vi gick de cirka 800 meterna från vår port, mot Mamma Mia och pratade egentligen nog inte om något särskilt alls. Vi båda är ödmjuka inför det faktum att saker kan hända, och att inget är självklart förens det är självklart, så att säga. Dock kan jag medge att jag hade en bestående lugn känsla i magen, av att allt var som det ska, jag kände mig otroligt gravid och nästan lite nervös inför det faktum att jag inte var nervös alls. Jag visste att hjärtat slog, vet inte varför egentligen. Jag bara visste det.

Väl i väntrummet blev det vår tur snabbt, och en vänlig kvinna med mörkt långt hår sa “Stephanie?” Och både jag och Jonas ställde oss upp och jag svarade “japp det e jag!” så tog vi i hand och gick mot hennes rum. Vi pratade först lite ytligt om sista mensens första dag: “2 augusti” svarade jag snabbt, och tillade även att det var ett missfall, men väldigt tidigt. Hon nickade förstående och knappade på sin dator. Hon frågade om vi hade barn sen innan, och jag berättade om lilla Lykkis på 1 år och 9 månader och hon lyssnade och log. Sedan pekade hon på sin brits och sa varmt “låt oss nu kika på vad det är för liten krabat som bor där inne.”

Jag la mig kolugnt på britsen, Jonas satt 50 centimeter ifrån mig (nej, vi höll inte varandra i handen för det är höjden av cheeeesiness och jag klarar inte det. This aint no romcom.) och vi båda kollade nyfiket på monitorn. Hon la ultraljudet på min mage och började kika runt. Snabbt hittade hon hjärtat och log och sa typ “Titta här vilken liten gullis va, hjärtat slår fint och ni ska få en till bebis!” Woho, jag visste det. Jag såg den lilla cashewnöten på tvn, och tittade istället sedan på Jonas, och sa något i stil med “here we goooooo again” Han log och sa något typiskt korrekt och Jonasaktigt.

Jag vet inte vad jag och Jonas pratade om i de 3 sekunder som gick medans barnmorskan var tyst, eller om vi ens sa någonting alls. För jag tror ingen av oss ens märkte att hon fortfarande hade kvar ultraljudskameran på min mage, dock kände jag när hon drog den lite mer åt vänster men tänkte inte ens på det. Såg det inte heller. Sedan avbröt hon tystnaden och andades snabbt in och sa “men HURRNI!!!! Det är ju två stycken barn i din mage. Ni ska få tvillingar!”

Hjärnan stod still, jag fattade inte innebörden även om min hjärna direkt på en sekund tänkte följande: jag vågar inte föda två, jag vill inte snittas, jag vill inte ha 3 barn. Jag minns tyvärr inte så mycket mer än glädjerop från barnmorskan, Jonas till en början chockade ansiktsuttryck och att jag hysteriskt börjar gråta och säger “Men nej, är du helt säker? Är du säker på att ens båda lever?” Sen kommer jag ihåg att jag hörde mig själv säga “förlåt men jag vet inte om jag pallar det här.” och grät så att snoret rann. Vid denna tidpunkt såg Jonas lyrisk ut och sa “wow älskling!!! klart vi fixar det här” och jag kände bara: håll KFTN, det här kan inte stämma fattar du väl jag kommer INTE att föda två barn!!!! Barnmorskan sa upprymt” Jag måste nu kolla om det är så att det är 3 stycken!” Jag höll då på att kräkas ner britsen……………………………..

Enligt barnmorskan en tydlig enäggstvillingsgraviditet med två små cashewnötter. Ni ser att dom bor i “samma” säck. Vid tvåäggs, så är det en tjock skiljevägg emellan dom.

Jag minns inte ett enda ord jag och Jonas sa till varandra på vägen hem. Jag grät bara, och fokuserade på att gå rakt framåt. Väl hemma när jag öppnade dörren, ropade alex “Hallå?” men jag sa inget utan hon hörde bara mina fotsteg mot vardagsrummet. Jag tog inte av mig skorna. Hon såg mitt ansikte och sa chockat “men gud, vad sa dom?” jag tror inte hon hann ställa hela frågan förens jag skrek typ det är tvillingar!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag pallar inte varför händer det här mig!!!!!!!!!!!!!!!!

Hon tyckte det var årets sjukaste men mest fantastiska grej. Och hon tyckte även det var självklart att det hade hänt mig. För att jag är en sådan person som mycket märkliga saker händer kring. Det har alltid varit så, vad det nu kan bero på? Jag ringde mamma och sa att jag inte visste om jag skulle göra abort eller ej men mamma var också helt lyrisk och sa något i stil med, att man får det man klarar av och lite till och att detta är en gåva som kommit till dig och att allt kommer bli fantastiskt!!!! Jag var inte övertygad.

Till pappa skickade jag bilden ovan och sa “jag har mått lite illa de senaste veckorna, ser ni varför” och pappa svarade direkt innan han ringde upp “SÅDÄRJA, nu kommer det massor med Lykkisar!! Jippie!” Sen skrev han “Se er som utvalda av GUDS fader” heheheheh, pappa är rätt rolig (obs totalt oreligiös) Jonas mamma var även hon överlycklig och i chock när vi ringde 100 gånger, när vi visste att hon var på middag. Jonas yngsta syskon Malin & Marcus är tvåäggstvillingar! Så Jonas mamma har ju också vart gravid med tvillingar, dock är tvåäggstvillingar endast genetiskt via mamman till sin dotter, samt att enäggstvillingar endast består av slumpen. Men hon var såååå glad och i chock!

Mormor var mest bekymrad över hur jag skulle orka bära två barn i magen och föda inte bara en utan två ungar. Äntligen lite medhåll. Ingen annan verkade ens ta det faktum i beaktning utan alla var sådär HYSTERISKT positiva och glada. Jag kände mig nöjd att jag äntligen hittat någon som kunde hjälpa mig med att bidra till lite balans i detta skira fluffmoln. Även om hon självfallet också var väldigt glad. De flesta av våra vänner ba “DU SKÄMTAR MED MIG!!!!!!!!!!!!!!!!! DET ÄR ETT SKÄMT?” men alla höll unisont med om att är det någon som bakar enäggstvillingar så är det for sure no DOUBT Stefan Stefansson. And boy were they right!

Det tog lite tid innan jag landade i att vi verkligen skulle behålla barnen, även om jag nu idag inte ser hur jag någonsin hade kunnat göra på något annat sätt? <3 Så var det ändå skönt att få andrum att landa i allt, och få känna att beslutet helt var mitt och Jonas. Idag är det fortfarande ännu ofattbart att jag förmodligen om allt går som det ska, ska krysta ut två små likadana kottar. Äej det är lite för mycket att ta in? Oavsett så är jag tacksam, att ni valde att komma till oss. <3

Storasyster väntar på er <33

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

BLOGGARE PÅ FORNI

När jag var liten ansåg jag att det stjärntecken du föddes in i, symboliserade din person. Jag är jungfru, och trodde länge att det fanns ett undervattenspalats någonstans som väntade på mig. Förutom att jag länge önskade att jag var en sjöjungfru, är jag en utbildad inköpare som sysselsätter mig med att köra dockvagnsrally med min dotter Lykke, samt att baka enäggstvillingar. Jag gillar även rödvin, nylackerade naglar och min fästman, Jonas.

Queen of green

Hej,

Vill börja med att säga: stort tack för era kommentarer och responsen angående Crohns Sjukdom. Jag blir otroligt glad att ni säger att mina ord gör skillnad, för er som också är drabbade. Det är viktigt att inte glömma att det står en verklig människa bakom sjukdomen, precis som du eller jag. Det är lätt att glömma, och bara se en individ som inte är något annat än ett ansikte för en sjukdom. Ett sjukdomstillstånd definierar inte en människa. Det är lite som ett oönskat ärr, men som aldrig riktigt läker ihop men som också gör fruktansvärt ont, både i kropp och själ. Men tillslut lär man sig leva med det också, och anpassar sig på alla möjliga tänkbara sätt för att underlätta livet. Mitt mantra har alltid varit: det hade kunnat vara värre. Även om man inte ska jämföra sig med andra, är jag tacksam för alla dagar jag i princip kan leva som vilken helt friskt fungerande människa som helst. Jag väljer att titta igenom mitt glas, och se det som halvfullt! (Men tro mig, jag har mina dagar jag också.) Jag äter förresten fortfarande min medicin Imurel, under min graviditet nu. Jag gjorde även det med Lykke, då min läkares rekommendation var att inte avbryta. Han sa att ett eventuellt allvarligt skov kan komma att bli så mycket mer farligt för barnet/barnen/dig, är den dos medicin du äter. Jag har valt att lita på min läkares ord, oavsett vad andra källor på internet säger.

Jag äter nästan samma sak till lunch varje dag. Då jag hittat en röd tråd i kosten som gör att jag mår bra. Och basen är alltid en sallad med fokus på antiinflammatoriska livsmedel. Stort OBS, sallad kan vara otroligt svårt att bryta ner i tarmen, så dagar då jag känner att min inflammation blossar och växer, äter jag alltid äggbaserade rätter eller laktosfria släta soppor, för att underlätta matsmältningsprocessen i tarmen. Jag märker det direkt, om min inflammation är påväg att stiga. Jag får smärtor i magen, vattniga diarrér och är allmänt sänkt. Jag har knappt någon energi och kroppen värker. Äter jag en fralla känns det som jag hällt ner en flaska bensin i magen, ihop med en påse muttrar. Jag har vart sjuk så länge nu, att jag vet vad som funkar, min tarm vill inte ha något som är ens det minsta jobbigt att bryta ner under de perioderna. Med äggbaserade rätter menar jag tex omelett på två ägg och lite laktosfri matlagningsgrädde. Jag brukar fräsa lite lök, paprika och hacka ner banyspenat i små bitar och vända runt allt tills det är jättemjukt. Ibland hyvlar jag över parmesan, för det är så gott. Men ost är egentligen inte något att rekommendera när tarmen mår dåligt. Men de alternativen är dem som fungerar bäst för mig när inflammationen knackar på dörren.

Spenat, broccoli, quinoa, nötter och lax är alla exempel på kost som är antiinflammatorisk och som jag mår bra av att äta. Jag brukar mixa med grönsaker jag gillar, och smarriga röror. Jag älskar även majskyckling och tonfiskröror, som jag brukar varva med. Kolhydrater som inte är baserade på mjöl fungerar bäst för mig. Sedan mår jag såklart bättre av svart ris än vitt, och sötpotatis än vanlig. Men jag unnar mig ju också, och vanlig råstekt potatis för mig är 100 gånger bättre än tex pasta. Man får ta det onda med det goda.

En tjej frågade mig vad jag äter när jag är sugen på godis, kakor, chips och allt det där smarriga som innebär raffinerat socker. Då brukar jag försöka stilla begäret med att tex äta mango, blåbär och skalade apelsinskivor (utan skinnet!) med lite vaniljkesella. Så gott! Eller snickers gjorda på dadlar fyllda med jordnötssmör/mandelsmör med hackade salta mandlar över, som man sedan fryser in. Det stillar verkligen chockladbegäret. Mörk chocklad som man mixar med en fryst banan, kakao och lite honung och eventuellt mynta är också ett bra substitut, den blir som en nyttig chockladmousse. Men, jag äter även socker och allt det där ovan också, i perioder alldeles för mycket. Jag älskar chips och dipp, och kakor. Men i veckodagarna försöker jag inte äta några sötsaker alls för att låta tarmen vila. Socker är verkligen otroligt beroendeframkallande, det är läskigt hur det kan vara så svårt att stå emot något så litet som en brownie? Men tro mig, när man väl unnar sig det där djävulskapet inlindat i det sötaste sockerlager, njuter man OJ SÅ mycket mer än om det hade vart ett alternativ i min kostcirkel varje dag.

GREENS <3

En mellis-favorit, laktosfri buffelmozzarella med romantica tomater, olja och balsamico <3

Babyspenat, morötter, kapris, romantica tomater, avokado, råstekt potatis, basilika och en fetaostkräm.

Denna åt jag på NK, men det är lätt att slänga ihop själv. Sesambakad broccoli i soya, sallad, grönkål, rädisor, ärtor, groddar, lax och osaltade cashewnötter. Jag skulle gjort dressingen på; olja, soya, teriyakisås, ostronsås och lite wasabi.

Sesambakad lax med sallad gjort på allt grönt du kan tänka dig. Åt med något form av ris och dressing gjort på: olja, lime, soya, koriander, lite sriracha sås, fisksås och ostronsås. MUMS <3

    1. Den e så smarrig! Den är gjord på en cream fraiche, en hel fetaost, olja, cirka 1 pressad citron och hackad basilika plus salt och peppar. Man kan ha i lite honung å eventuellt lite finhackad vitlök också om man vill!! KRAM!

  1. Vet att du har koll men för att lära sig ännu mer om antiinflammatorisk mat är de värt att läsa hälsorevolutionen! Har inflammerade tarmar (håller på att utreda tarmarna nu) och alltid tyckt att jag haft bra koll men dietisten jag går till tipsade mig om den. Även uppföljaren Bliss är läsvärd! 🙂

  2. Håller med ovan, vet att du har dunderkoll men vill bara tipsa om det lilla jag vet. Har väldigt svår IBS, inte lika illa som Crohns men still dagliga besvär som gör sig ständigt påminda. Var med i en studie på mag-tarmlabb på Sahlgrenska för FODMAP. Fungerade inte på mig men kan vara värt att kolla om du inte testat. Många saker där som man tror är bra för tarmen men som egentligen är svårt att bryta ned. Avokado och många typer av bönor och kål ex.

    Tack för en grym blogg!!! Ny favorit ❣️ Och specifikt din berättelse om Crohns. Ger ljus och hopp till folk i samma situation. Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Crohns Sjukdom since 1999

Hej alla gulliga,

Som de allra flesta vet nu så lever jag med Crohns Sjukdom, och har gjort sedan jag var 12 år gammal. Det är en livslång inflammatorisk tarmsjukdom, som går i skov genom hela livet. Det betyder att jag i vissa perioder mår väldigt bra, följt av sämre perioder som ibland tråkigt nog kräver sjukhusvård. Jag äter medicin, och har gjort det dagligen sedan jag fick sjukdomen diagnosticerad. Sjukdomen uppmärksammades när jag vid 12 års ålder hade väldigt dåliga värden, tappade aptiten, och gick ner i vikt. Jag växte inte som jag skulle, och blev väldigt smal och hade självklart väldigt ont i magen följt av blod i mitt bajs. Jag tvingades sondmatas under två perioder i livet, senast var på gymnasiet. Det var inte en rolig period i livet, att ha en slang som gick genom näsan ner i magen som satt fasttejpad min kind när man precis hade blivit tonåring. Jag fick näring via sonden, genom en maskin som pumpade i mig en mjölkaktig vätska när jag sov, och även på dagen fast via sprutor. Jag fick äta vanlig mat också, jag minns att det var tal om total tarmvila för att tarmen var så pass inflammerad och sårig, men jag svarade bra på medicinen så jag fick även äta vanlig mat i samband med sondmatningen.

Som ni förstår präglar Crohns sjukdom mitt liv dagligen, även om jag inte kanske ser sjuk ut. Den kallas ju “the invisible disease” av en anledning. Vad jag kan göra för att förebygga ett skov medicinskt är egentligen ett överlag sunt leverne, försöka äta på fasta tider, inte stressa samt att inte röka. Rökning är nu bevisat att det förvärrar sjukdomstillståndet, jag röker inte och det skulle aldrig falla mig in att göra det heller. Jag löper ju tyvärr lite större risk för alla möjliga former av cancer i magen pga sjukdomen, jag skulle aldrig vilja ge cancer ytterligare en anledning att besöka min kropp. Men som alla andra, har jag också varit ung och dum och fallit för grupptryck, jag har testat att röka, men aldrig dagligen. Ni som röker, försök snälla att sluta. Det är inte coolt att ge cancer en dörröppning till det enda liv du har, som i sin tur kan leda till att alla dina dörrar stängs för alltid.

Jag går på koloskopier kontinuerligt, och det är ta mig fan bland det värsta jag vet. Samtidigt som jag intalar mig själv att jag gör det för min egen hälsas skull, är det en undersökning som är allt annat än trevlig. Fram tills dess att jag var 18 blev jag sövd, men i vuxen ålder görs den i vaket tillstånd. Under ett skov lever jag som i en dimma. Ligger i princip bara i sängen och kvider mig eller på toaletten och har flera tiotals blodiga och slemmiga diarrér följt av kräkningar. Det är jobbigt att ens dricka 1 DL vatten. Smärtan i magen är såpass intensiv att jag skulle vilja jämföra det med en förlossning. Eller som en blindtarmsinflammation som inte går över, för de som haft den. När jag blev sjuk i blindtarmen och opererade bort den, väntade jag ju i 5 dagar innan jag åkte in till sjukhuset, då jag var övertygad om att det bara var “crohns”.  Läkarna kunde inte fatta, hur jag hade klarat att gå med den smärtan så länge. Jag antar att jag är ganska härdad?

Så, vad gör jag då för att underlätta mitt liv som Crohnies? Jag försöker tänka mycket på min kost, för jag har lärt mig av mina nästan 20 år tillsammans med sjukdomen, att det faktiskt är där jag kan påverka min hälsa. Det finns egentligen inga exakta rekommendationer för hur du ska äta när du har Crohns, mer än en varierad och fettfattig kost. Men det är så otroligt individuellt. Om jag hade ätit pasta och pizza eller till och med Felix färdiga pyttipanna till middag nu i en vecka, även om mina luncher präglades av sallader, hade jag med största sannolikhet framkallat ett skov. Så extremt påtaglig är kosten för min tarm. Jag mår sämst av transfetter helt klart. Dvs mat som pizza, pommes, kakor och socker. Men även all gluten såsom pasta, bröd och chips, samt processad mat (dvs sådant som redan är färdigt och bara kan stoppas in i micron.) och mat med laktos, jag äter bara laktosfritt. Jag kan inte heller äta för mycket rött kött.

Jag mår bäst av helt ”ren” och antiinflammatorisk kost. Dvs sådant som inte är sammansatt av flera olika livsmedel, utan sådant som existerar och växer av sig själv i naturen, som jag sedan tillagar. Tex en gryta jag själv gör får jag inga känningar av i min tarm oftast, men köper jag en färdig och micrar får jag ofta ont. En middag för mig brukar bestå av protein + grönsaker + ungsbakad sötpotatis, bulgur eller någon form av ris/sötpotatispasta. Eller tex köttfärssås på vegofärs/nötfärs om jag känner för det, och en sallad till. Majskyckling i ugnen med lite råstekt potatis och en spenatsallad med massa balsamico. Eller en helt vegetarisk sallad på spenat, tomat, gurka, kapris, avokado, fetaoströra, stekt sötpotatis och fräst paprika och lök i vitlök. Jag försöker äta så nyttigt som möjligt, för att jag vet att ju duktigare jag är, desto längre bort är det där skovet för mig. Men samtidigt känner jag att jag måste få leva också. Jag unnar mig, herregud alldeles för mycket i vissa perioder. Men jag skulle inte vilja helt utesluta allt gott livet har att erbjuda för min tarmsjukdom, mycket kan jag offra, men jag måste få leva lite också.

Tyvärr är denna sjukdom ärftlig. Min pappa har ulcerös kolit, som är en liknande tarmsjukdom fastän den sitter i en annan del av magen. Min sjukdom sitter på höger sida av min tunntarm. Såklart har jag tänkt mycket på risken att föra över det här sattyget till min lilla tjej och det suger ju RÖV om så skulle vara fallet, vilket jag inte tror och hoppas. Men jag har aldrig inte övervägt att få barn pga rädsla att föra Crohns vidare. Jag lever ju mitt bästa liv, även om jag anpassar det litegrann. Jag blir nästan lite provocerad och ledsen när folk med Crohns säger till mig, att de inte vet om de vågar skaffa barn pga dom inte vet om det är värt risken att kanske föra sjukdomen vidare. Att dem inte kan leva med den ångesten att ha gett sitt barn en tarmsjukdom. Man bara OK, tack för din input. Så du tycker inte att mitt liv är värt att levas, för att jag har en sjukdom? Eller att de inte förstår hur jag tänker när jag skaffar barn, med den risken det innebär? Bara dem tankarna för mig är helt absurda, om man är så livrädd för något som endast potentiellt kan komma att ske, hur ska de då klara av en uppväxt som präglas av brutna ben, hjärnskakningar och i andra fall mycket värre saker än så. Eller det kanske inte är värt risken att skaffa barn då överhuvudtaget tänker jag, för dem kanske blir glutenintoleranta eller får psoriasis? Sorry men dont give me that shit.

Överlag och mesta dels av tiden mår jag ju bra, men vissa dagar är definitivt sämre än andra, men stress och dålig kost gödslar min inflammation. Jag åtmedicinerna Flagyl och Pentasa när jag var tonåring, men idag äter jag en medicin som heter Immurel som är en immunhämmande medicin. Jag är så glad, då den fungerar otroligt bra för mig. Det är så individuellt vad som funkar för olika människor, fastän de har samma sjukdom. Crohns Sjukdom är en följd av ett överaktivt immunförsvar som inte kan känna av att tarmen tillhör min egen kropp, och inte utgör någon fara, utan börjar attackera sig själv och skapa djupa sår och inflammationer i magen. Jag är liksom “allergisk” mot min kropps eget försvar, för att förenkla det. Många människor med Crohns är ju sjukskrivna på heltid, för de kan i princip inte arbeta då dem måste gå på toaletten säkert 20 gånger per dag, och tampas med otroligt mycket olika följdsjukdomar av både sjukdomen och medicinen. Var ödmjuk för livet hurrni, det är inte lika självklart för alla <3 Om ni har några frågor, ställ gärna i kommentarsfältet så svarar jag öppet och ärligt. Crohns sjukdom kommer aldrig att identifiera mig, jag är Stephanie med eller utan en bajsig mage och jag vill verkligen att alla unga människor där ute som går igenom detta, ska sluta behöva skämmas över att ha en tarmsjukdom! Det är ingen människa som väljer att bajsa på sig frivilligt, eller behöva sys i analen eller behöva få en stomi-påse på magen. Det är inte pinsamt, det är fruktansvärt och det är bara en otroligt stark människa som faktiskt kämpar sig igenom sådana komplikationer. De förtjänar en medalj varje dag.

Det pratas så lite om tarmsjukdomar, och ja, det kanske inte är en glammig sjukdomsbild att behöva identifiera sig med, men vad fan ska man göra? Jag valde inte det här, men uppenbarligen så valde det mig, men jag tänker INTE skämmas. Face of Crohns, inga problem. Här är jag.

    1. Tack så jättemycket <3 Fruktansvärt, blir så ledsen att höra. Jag vill aldrig behöva sluta jobba pga det. Det är så många människor som har crohns som inte ens kan arbeta eller som inte ens orkar gå upp ur sängen, och så få människor vet om det :(( Får ofta höra "Ah men med crohs får man ont i magen å sånt va?" hahahah asså idiotin hos vissa människor är för påtaglig. Säger man så till någon som har en hjärntumör också? "du får lite ont i huvudet va…." galet när man tänker efter. KRAM! <3

  1. Du är fan min idol!! Tack för allt du gör för att ta bort tabun och våga prata om dessa sjukdomar. Jag måste sluta skämmas och stå upp för mig själv, du peppar verkligen ❤️

  2. Asså först och främst måste jag bara säga tack för att du vågar prata om detta! Jag har själv samma sjukdom och framförallt när jag fick min diagnos så kände jag mig extremt ensam och rädd. Men känner mig glad och tacksam över att jag har fått en läkare som tar mig och mina känslor på allvar, jag blir fortfarande sövd inför varje koloskopi, trots att jag idag är 25..

    Hur har det fungerat med graviditet och medicin? För mig är det en självklarhet att skaffa barn, men är rädd för att bli sjuk under en framtida graviditet..
    & blir så trött på att folk ska ha åsikter hela tiden, ingen i min släkt har haft denna sjukdom och ändå sitter jag är med denna diagnos..

    1. <3 Vi klarar det!

      Det har fungerat jättebra tycker jag, immunförvsaret är ju rent generellt lite lägre när man är gravid så att kroppen inte ska stöta ut barnet så för mig har det nästan blivit bättre! Dock här nu i samband med min bihåleinflammation åt jag penicillin och då spårade magen ur totalt. Jag hade sådana smärtor. Skit i vad folk säger, för dem har inte koll. Har dom crohns själva de som säger så? Förmodligen inte! Prata med din läkare och lyssna inte på människor som inte vet ngt om vad de pratar om. Självklart ska du ha barn i framtiden, det kommer gå så bra!!!

  3. Du är så jäkla inspirerande! Jag älskar att du är så öppen, ärlig och så förbaskat skön!? Så sunda värderingar i allt du skriver om och coolaste mamman of them all!!

  4. Hej Stephanie!
    Började läsa din blogg idag efter länken på Fornis blogg och det här var första inlägget, kändes nästan som ett tecken. Jag har också Chrons sjukdom, är 31 nu och fick diagnosen när jag var 21, men var nog sjuk något år innan det utan att få rätt hjälp. Har provat de flesta olika mediciner och har tack och lov sluppit operation. 2016 slutade Remicade fungera för mig och de skulle sätta in en ny medicin, Entyvio. Hade den fram till sommaren 2017 då det visade sig att den inte funkat alls, utan att magen var jätteinflammerad igen. Jag var så trött på att vara sjuk, trött, ha ont i magen, få inflammerade utslag i ansiktet och sår i munnen, ont i lederna etc, så jag började googla litegrann på vad man kunde göra själv. Fann precis som du att antiinflammatorisk mat funkade bra, men trillade även över dokumentärer om vegansk mat och hur det kan hjälpa mot inflammatoriska sjukdomar. Valde att säga till läkaren att jag inte ville testa ännu en ny medicin, utan prova i några månader att äta på ett annat sätt och försöka hantera stress annorlunda. Provade på att vara strikt vegan i 3 månader innan ny provtagning, (åt även probiotika, omega 3 och glutamin) och när det var dags för proverna så var mina inflammationsvärden som på en frisk person! Helt galet. Den där låggradiga inflammationen var för första gången sedan jag blev patient nere på mindre än 5 (CRP). Har sedan dess tagit nya prover 2 ggr per år, och både CRP och kalprotektin har varit låga eller normala. Det har varit lite högre värden någon gång, men det var i samband med efter julen eller likande, när jag fuskat lite med kosten. Jag skriver inte allt detta för att diktera hur andra med Chrons ska leva, men jag är så himla glad att det har funkat så bra för mig, och vore bara ännu gladare om det funkade för fler. Hoppas att du får må bra framöver och att du inte får några skov nu under graviditeten 🙂 Kram från en chronsare till en annan

    1. Åh, så himla fantastiskt att höra detta!!! Så du äter igen medicin alls nu??? WOW!!! väldigt inspirerande, jag äter också antiinflammatorisk kost men jag är dock inte vegan dock!! men äter mindre och mindre kött. TUSEN tack för denna kommentar, ska gå tillbaks hit sedan när jag har ett skov (om en miljon tusen år, hoppas jag!) och läsa de här raderna. KRAM <3

      1. Hej igen!
        Så kul att du blev inspirerad! Nej, ingen medicin alls. Det är nog inte helt bra att sluta så tvärt som jag gjorde egentligen, men eftersom den sista intravenösa medicinen jag fick ändå inte fungerade tänkte jag att det inte skulle göra så stor skillnad några månader till utan medicin, men det slutade ju med att jag läkte inflammationen istället. Har även gjort en MR-röntgen nyligen för att se så att ingen ny ärrvävnad tillkommit, men allting såg bra ut. Nu är det lite mer än 2 år sedan jag lade om kosten och det verkar fungera för mig 🙂 Bara säg till om du undrar något mer. Jag har också i princip slutat med kaffe, gick över till NC från p-piller och försöker hålla mig till alkohol i mindre mängder mer sällan. Lite sådant som jag läst om också kan trigga inflammation i kroppen. Det är några som har tyckt att man är tråkig eller konstig som slutar med kött, mejeriprodukter och kaffe, men när man förklarar varför så brukar folk ändå förstå. Känns lite trist ibland (för det är ju ändå gott med kött), men det är så värt det när jag får må bra. Hoppas du får en skovfri tid framöver nu! <3 Kramar

  5. Upplever du att din mage funkar bättre om du äter sura livsmedel typ blsamico, pickles, citron och kapris? Det hjälper mig mycket. Speciellt om jag äter kött. Pizza är så gott men sällan värt det för mig.

    1. Hej Camilla! Nej gud, pizza för mig är rena mardrömmen. Jag äter det dock ibland när jag är riktigt sugen, men jag får ju ont rätt omgående jag med. Måste det vara så gott? Hmmmm, jag har faktiskt inte tänkt på det?! är ju besatt av citron och kapris, haha! Ska defninitivt testa! KRAM!!!

    2. Jäklar vad sjukt! Pizza är typ den maten som funkar bäst för mig! Det är min go to mat när jag ska festa till det lite på vardagarna! 😀
      //Crohns i en himla massa år

  6. Jag vet ingenting om denna sjukdom mer än det du skriver men det verkar vara en riktigt jävla skitsjukdom. Alla kroniska sjukdomar gör mig illa till mods, min syster har en autoimmun sjukdom, och jag blir imponerad av hur anpassningsbar människan ändå är och vad man måste ändra på i vardagen för att få det att funka för sig själv. Dock kanske inte utan svårigheter i olika former… så pepp till dig! Bra skrivet! ❤️❤️

    1. men oj vad gulligt sagt. Verkligen tack, klart vi blir bästisar <3 Men jag lovar att jag är jobbig också, haha. Det kan jag skriva under på, men jag är jättesmickrad över dina ord och att jag förmedlar en bra känsla. KRAM!!! <3

  7. Befriende å lese et så åpent innlegg om denne shit-sykdommen. Har selv hatt den i over 20 år, ble operert for et par mnd. siden, måtte fjerne masse tarm. Noen uker etterpå fikk jeg tarmslyng og måtte operere igjen.
    Men lever ganske så normalt jeg også. Har en datter på 21 måneder og livet smiler.
    Såååå viktig å ikke la sykdommen definere deg som person, men heller ta kontroll over den (så langt det lar seg gjøre).
    Digger å følge deg!
    God klem fra en Crohn-sista fra Norge??

  8. Hade inte en aning om vad Crohns faktiskt innebär.. tack för att du delar med dig! Och hatten av för din fantastiska inställning ??❤️
    Älskar att inspireras av starka kvinnor ?

  9. Kan inte du ge tips på vad du äter när du blir sötsugen istället för chips å godis etc.. lever själv med chroms å har så svårt att INTE raffa åt mig allt onyttigt å dåligt för min mage trots ja vet att smärtan är ej värd någonsin !!

  10. Mycket bra att du skrev om detta. Känner igen mig mkt även om jag lever med en annan kronisk sjukdom, reumatism, som i perioder gjort livet till ett helvete. Men mer liv i de bra perioderna ?? Känner igen mig i kommentarer ang detta med barn och ärftlighet.
    Kram!

  11. Hej! Mycket imponerad över din inställning och mod att prata om detta tabubelagda ämne. Är övertygad om att med den kämparinställningen kommer du klara av att vara tvillingmamma med bravur. Hälsningar från en annan tvillingmamma med enäggsflickor På 9 månader och en större flicka på tre år!

  12. Känner igen mig så mycket i det du skriver även om jag lever med en annan kronisk sjukdom som dock ger mig magproblem! Men tack<3

  13. Yes girl! No shame! Helt rätt att inte kompromissa ditt liv pga sjukdom. Du är värd att leva lika mycket som alla andra och inte behöva begränsa dig.

  14. Så himla bra skrivet. Lever med en annan kronisk sjukdom men är inte öppen med det på sättet du är. Modigt gjort att våga berätta om allt en sjukdom kan förstöra i ens liv som folk inte har en aning om…

    1. Jag vet hur det känns, och att det suger ibland. Men vi tar oss igenom det, jag kan garantera det. Ja så är det, jag tror för mig att det är lättare att hantera allt kring sjukdomen om jag är ärlig och pratar om det. Även om jag blir rädd när jag läser mina egna ord. Det handlar mycket om acceptans <3 KRAM

  15. Vad fint att du skriver öppet om det så vi med igenkänning slipper känna oss så ensamma. Jag undrar, hur hanterar du situationer/matsammanhang med grupp eller middagsbjudningar när det bjuds på mat som du inte klarar att äta? Jag tycker själv det är jobbigt att anses jobbig just för att mat är så känsligt hos människor, att folk alltid ska påpeka mitt val av kost eller tycka jag är komplicerad.. då de inte ser sjukdomen eller vet hur det känns om jag faktiskt skulle äta “onyttigare” mat. även om det bara är ibland tycker jag inte det är värt det. men ändå drar jag mig från sammanhang med mat för att slippa förklara mig.. något tips eller hur du gjort/hanterar sånt?

  16. Tack för ett fantastiskt inspirerande inlägg. Blev sjuk när jag var 19 och idag är jag 23. Haft ett skov och legat inne flertalet gånger under våren. Tycker det är hemskt, vill ju egentligen bara leva ”normalt”… Men det är vår inte superkraft. Tycker det är svårt med en sjukdom som inte syns eller som folk i samhället inte vet om/förstår….

  17. Har sökt information om crohn och hamnade på din blogg. Min dotter på 15 år har just fått sin diagnos och jag försöker förstå hur jag kan hjälpa henne på bästa sätt. Det var väldigt intressant och inspirerande att läsa om dig och jag tänker att du blir en fin förebild för min dotter att följa framöver. Tack för att du delar med dig!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *