För länge, länge sedan i något som känns som i en värld som inte längre existerar:
Många dagar var det både torsdag, fredag och lördag, men inga dagar kändes någonsin som något annat än söndagar i November. Regniga söndagar i motvind. Men det hade inte alltid varit så, vem visste att kampen om tystnaden skulle få sådan makt över hjärtat. Det är märkligt det där med kärlek. På en sekund kan det försvinna, som om någon bara blåste ut ett ljus. Kvar sitter man förvirrat i röken av det som en gång varit, och undrar om det ens någonsin hände. Det finns liksom inget att hänvisa det på längre, bara sotigt stoft till en början som sakta blir till genomskinlig luft, och svårare att bevisa för varje sekund som går.
För det mesta var det söndag, om än någongång kanske måndag. Men oavsett, så låtsades man som att det alltid var fredag och att tystnaden inte skavde. Många påstår att verbal smärta är den värsta, men jag undrar om de vet om att dom har fel, för det finns ingen tortyr såsom tystnaden. Det finns ingen sorg så djup som vetskapen om att aldrig få veta. Det är väl därför döden är så fruktansvärd, alla ord som förblir osagda. Ju äldre man blir, desto mer inser man vikten av att inte svälja ett krig. Minst kommer man må dåligt, och med största sannolikhet kommer man kräkas ut exakt allting igen tills det att man gjort upp och någon vunnit. Varför måste alltid någon förlora, i kärlek? Det är ett lotteri och det finns inga beständiga turnummer.
För det mesta var det söndag, men det hade inte alltid varit så. Det är märkligt det där med minnen. Det är alltid sol på fredagarna, men ständigt regn när det är November i motvind.