Tisdagstugg

Hej Gullisar,

Jag inser verkligen att bloggen fått sig en liten oförtjänt turn här de senaste dagarna. Det har vart… mycket att stå i. Jag rekommenderar ingen höggravid människa att testa på fenomenet flytta i samband med graviditet :)) That shits toxic. Stackars Jonas, är allt jag kan säga. Jag börjar bli ordentligt nervös inför förlossningen, och jag som varit så chill innan? Verkligheten lite kom ikapp mig och mitt stundtals lugna yttre började sakta men säkert krackelera i takt med att flytten närmade sig, och att det där hemska viruset som florerar, började blossa. Som jag tidigare nämnt är jag hypokondriker, och det är en stundtals tung last att bära. Jag upplever även att den ångesten blivit mer påtaglig sen Lykke kom, och särskilt nu när jag även bär mina två killar i magen. Det är så mycket ansvar som ligger i ens knä, alla ägg i en och samma korg liksom, men jag vet att det är så för alla. Jag är inte ensam, däremot inser jag verkligen hur en människa (jag, dårå) som ändå anser sig vara så pass stark och så pass resistent mot mycket här i livet, kan vara så bräcklig och irrationell i annat. Hur känner ni inför allt som händer nu? Min resterande vecka kanske inte direkt är ashändelserik, men det är vad jag mäktar med just nu. Sorry för inte så aspeppande inlägg, men jag har liksom noll incitament att ljuga känner jag.

Onsdag: Specialistmödrarvården och ultraljud på KS.

Torsdag: Frukostevent hos min fellow preggo-mamma Johanna med bland annat Bamford och Ia Bon, med ett gäng härliga preggos/mamas.

Fredag: Vila här hemma bara, jag känner mig så tung och typ svag. Hör pulsen slå i örat när jag ska sova och blir andfådd av inget, vaknar av att det är tungt och andas och luften sträv. Blä. Tänkte kanske låta Lykkis också få en ledig dag från föris så vi kan göra något mysigt ihop. Typ baka eller något.

En till synes chillad individ som är exakt allt annat förutom det.

 

  1. Vill bara säga att jag förstår din oro. Har själv varit gravid med enäggstvillingar och de är så oerhört mycket oro med tanke på alla risker som de innebär. Och den trötthet man känner går inte att jämföra med en graviditet med ett barn, jag låg i soffan de sista månaderna när min stora tjej var på föris var så vansinnigt trött. Men för att peppa så sitter jag nu här med Två Underbara friska enäggstvillingar som snart fyller ett år. Önskar dig och din familj all lycka till. Kämpa! ❤️

  2. Du e stark! Att vara rädd och orolig är inte vara svag utan mänsklig. Vi använder order stark fel ibland /”:)

  3. Är som du gravid och ska föda om cirka 5 veckor och nojar ihjäl mig över det där satans viruset. Dels pga att man vet så lite hur det påverkar gravida och foster men också mardrömmen av att kanske behövs föda när en själv är sjuk 😩 eller att inte få plats eller att bebisen smittas så fort hon är ute… vill fly till skogs och gärna ha en bm med mig. Meeeeen låt oss hoppas att det går vägen för oss alla 🙏

  4. Du är inte ensam. Antar att det ingår i mammarollen att vara orolig för allt. Mitt andra barn är beräknad om 8 dagar och jag har haft min två årige son hemma i två veckor nu. En av hans pedagoger har varit i Filippinerna och jag har googlat och sett att man mellanlandar i Kina när man åker dit, så då fick han vara hemma istället för att ta risken. Å jag är helt slut, med foglossningar och trött som bara det å egentligen är det inte så bra för varken mig eller sonen att han är hemma men säg det till min hjärna liksom. Å att min sambo är så himla chill om allt gör saken bara värre. Jag hade varit så himla lycklig och trygg om han började oroa sig för saker och ting, för då kan jag ju släppa det. Men nopp, det är aldrig någon fara med något enligt honom. Men sanningen är att varje gång jag oroat mig för sonen å gått till läkare har det visat sig vara någon öroninflamation eller halsfluss eller något som man behöver behandla. Å sånt förstärker ännu mer oron. Mission impossible liksom.

  5. Du är ju så stark! 🙂 Tänk på ALLT du gör och är och inte allt man borde/skulle/önskade. Dessutom styr du upp en superbra och intressant/givande blogg för oss läsare. Hoppas ni kommer trivas i huset! Lycka för Lykke med en stor yta utanför dörren att skutta runt på:) Tömmer ni hela lgh på rubb och stubb, ordet flytta ger stresspåslag på hög nivå bara det och i din situation – jiisus! Kämpa! 🙂

  6. Jag förstår verkligen hur det är att leva ett liv med sån oro. Tycker också jag är en stark person, men har så bräckliga sidor också. Är lite halvhypokondrisk men inte på den nivån, däremot en stark rädsla för döden och att saker ska hända mina nära och kära. Suck, det är tungt att leva med en oro och ångest som alltid lurar liksom! Även om man mår bra och är glad i grunden. Det förstör så mkt för en. Har inte fött mitt barn än så det lär ju bara bli värre när han kommer, än så länge är det min man jag oroar mig för konstant. Det finns ju ingen värre känsla än att nåt skulle kunna hända ens familj, hur tacklar man det? Ja du, vi kanske skulle ta och gå i lite terapi 🙂

  7. Hej! 🌟 Jag var igår på återbesök hos min husläkare pga jag lider av GROV hälsoångest (hypokondri). Ena dagen har jag hjärntumör, andra HIV och tredje en annan form av cancer.. Fruktansvärt trots att läkarna konstaterat att jag är så frisk som man kan vara. Det har påverkat min livskvalité och sättet jag lever i många år.. Nu ska jag dock börja gå i KBT. Det kanske kan vara något för dig också? Känner igen mig extremt mycket i vad du skriver. Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.