God eftermiddag fina ni,

först TACK, för alla era otroligt fina och stöttande kommentarer på inlägget innan. Verkligen, tack för er tid och pepp. Det betyder massor <3 Hur mår ni, hur är er söndag? Det var länge sedan vi körde en frågor med Steffi, ledsen för att strukturen lite hamnat ur balans här, men det hänger nog ganska så väl ihop med mig själv skulle jag gissa. Så jag tänkte att vi kör det nu? Bara att ställa era frågor i kommentarerna så svarar jag, möjligen en del ikväll och en imorgon 🙂 Mina dagar nu går mest åt att tillsammans med Jonas underhålla Lykke, hitta på saker att göra och i den utsträckning det går, försöka röra sig så lite som möjligt ute bland folk men ändå stay above surface, så att säga. Det underlättar i alla fall nu att vi bor i ett hus, med gräsmatta, gunga och studsmatta när The Lykke Show drar igång brandalarmet.

Det är en märklig tid vi lever i, någonstans räknar jag bara dagarna tills jag ska föda för att slippa den enorma påfrestningen på kroppen jag går igenom nu, den ansträngda andningen är jobbigast för den triggar min panikångest. Och min hosta, som aldrig försvinner. Men ändå är jag livrädd för att behöva snittas i dagsläget  (det ser ut som att det blir snitt nu, pga tvilling 1 ligger i säte.) när man läser om nysande kirurger och kaosartade situationer på alla Sveriges Sjukhus. Vill inte oroa mig, men jag kan liksom inte sluta. Hur gör ni för att inte oroa er? Hur tänker ni? Lykke somnade sent idag, så nu ska jag koka lite té tänkte jag och försöka bara chilla. Att det skulle komma att bli årets utmaning? Att bara existera.

Jag vet inte om min kommentar kom med förut. Jag undrade om ni funderat på att ta med Lykke till en modellagentur och hur ni resonerar kring barn som modeller. Älskar din blogg!

Hej! Tack för din kommentar. Som mamma till sitt eget barn så tycker man alltid att man skapat det vackraste som finns, jag tror det är djupt rotat och att det egentligen inte har något med utseendet att göra :)) Jag har dock faktiskt fått höra av flera att jag borde ta göra det, och det är ju otroligt smickrande när ens vänner och bekanta tycker ens barn är söt! Det har nog bara handlat om lathet egentligen, för jag har inget emot barnmodeller. Så länge barnet inte kan uttrycka sig så tycker jag det är föräldern som får ta det beslutet. Men testar man och ens barn liksom starkt uttrycker ett missnöje så kanske man borde lyssna på det och avbryta.

Var gick du i skolan samt vilken linje på gymnasiet?

Jag gick i Bromma Gymnasium på linjen Samhälle/Samhälle mellan 2005 – 2007.

Karriärfråga! har det alltid varit naturligt nästa steg i din karriär? du nämnde att du inte var skoltypen (samma här) men ändå gjorde du en YH? hur gick det, hur känns jobbet du har nu och hur ser du på jobb allmänt? dvs, ser du det som ett jobb eller är det viktigt att du tror på det d gör, tycker det är ett personligt intresse , etc har du några dåliga jobberfarenheter du kan dela? kram 

Ett arbete enligt mig, är en så otroligt stor del av livet, och kan man påverka så man kan arbeta med något man faktiskt genuint brinner för eller känner starkt för, är det verkligen något jag tycker man ska driva! Det kommer göra livet så himla mycket roligare och mer sporrande än att rytmiskt varje dag bara räkna ner klockan från 09-17. Förstår du hur jag menar? Ett personligt intresse för ditt arbete kommer underlätta, men jag förstår ju själv att det i säkert 80% av fallen inte ser ut så. Jag uppmanar verkligen alla att studera vidare, om man har den möjligheten. Det är en otrolig trygghet att falla tillbaks på, ett kvitto på att ” I did this” och det kan ingen ta ifrån dig någonsin. Och idag tror jag det där kvittot är väldigt viktigt, då konkurrensen är så pass hög. När jag pluggade på affärshögskolan till inköpare så gjorde jag ju det av fri vilja, jag gjorde det med ett mål i sikte, och därför gick det väldigt bra :)) Dåliga jobberfarenheter, hm, jag tycker det är väldigt jobbigt att göra fel. Att begå misstag och sedan bevittna dom som stora vidriga finnar. Men för varje dag accepterar jag det faktum att alla människor gör fel, jag med, hela tiden, det gäller bara att lära sig av sina misstag och inte gör om dom.

Vad hade du gjort om Jonas erkänt att han var intresserad av andra tjejer de första 6 månaderna av ert förhållande? Min kille gjorde nämligen det och tilliten är inte 100% tack vare det. Han säger att han var det för han var osäker på vad jag kände för honom och om jag var seriös. Nu har vi varit tillsammans i flera år och han är inte det längre. Är detta vanligt?

Hej fina. Spontant känner jag bara herregud vilken sjuk sak att säga när man precis blivit ihop med någon. Jag vill inte såra dig på något sätt, verkligen inte, men jag tycker inte det är normalt att säga en sådan sak. Då säger man isåfall det pga man valt att gå vidare och lämna förhållandet, annars säger man inget alls? Förstår du hur jag menar? Har du tagit upp det här med honom? Skaver det fortfarande i dig? Jag tycker verkligen du ska ta upp det här nu så fort som möjligt. Du kan väl bara be honom förklara hur han resonerade så att detta ämne får ”gå i graven” i ditt huvud. Ingen ska behöva gå runt och torteras med sådana tankar så länge. Han kanske som du säger var osäker på er i början, men att säga att man är intresserad av andra (sättet han uttrycker det på) är otroligt känslokallt när man är i ett förhållande med någon annan. Jag tycker du ska ta upp det här, ikväll. Det blir säkert bra om det är det du vill, men kanske behöver du en mer utförlig förklaring?

Tips till person som precis flyttat utomlands för att plugga och ibland känner sig lite ensam och förvirrad i en ny stad med nya rutiner!

Där har jag också varit! Minns det så väl. Jag flyttade helt ensam till San Diego 2008-2009. Känner du någon som känner någon som bor där du är? Som kan hooka up dig med vänners vänner? Annars, var framåt och ta för dig i skolan och på lektionerna. Börja konversera med andra elever, var osvensk helt enkelt, och kolla om ni kanske kan plugga tillsammans eller ta en kaffe efter lektionen? Häng på starbucks på Campus! Där sitter det alltid folk och dricker kaffe och pluggar (tror du, men egentligen är dom i samma situation som dig, så du behöver bara ta modet och sträcka ut handen.) Kram

När ska man gå vidare…. Mötte min kärlek som 20åring. Nu är det snart 8 år sedan och det känns som vi vuxit ifrån varandra på många plan. Vi har utvecklats via olika val av utbildningar, utlandsstudier, flertalet lägenheter och jobb… rätt naturligt när jag ser på min vänkrets att både vänner och förhållanden byts ut mellan 20 och 30. Dessutom har det blivit tydligt att vi är olika i grunden gällande synen på livet. Förra året var han otrogen en blöt kväll och har sedan dess ångrat sig extremt mycket och slutat dricka alkohol. Samtidigt som han signalerar att han vill bryta upp med mig… Jag har tyyyp förlåtit honom. Men sedan dess har förhållandet vart på botten. Andra faktorer som påverkar är mycket press på jobbet. Vi är så trötta nu att vi sällan pratar på kvällen. Dagligen tvekar jag på om vi är rätt för varandra. Problemet är att vi har två barn ihop (3 och 1.5 år). Jag kan inte bara ta mina grejer och dra… När vet man att det är dags att sluta kämpa? Som skilsmässobarn: hur ställer du dig till faktumet att föräldrar håller ihop för barnens skull? Tänker en del på att jag är så ung och inte vill vakna upp om 10 år med funderingar på varför i hela fridens namn jag slösade bort så roliga år i detta förhållandet… i övrigt lever jag ett glatt och gott liv med många vänner. Kan dock inte prata med någon om det här…

Åh, jag lider verkligen med dig i det här, och jag förstår att man inte bara kan packa och dra när det är barn inblandat. Men såhär, om du tänker bort allt runtomkring (barn, logik etc) och bara ser till ert förhållande, och även det faktum att han har varit otrogen. Är du lycklig? Har du förlåtit honom? Eller har du gått vidare eller har du slutat bry dig? Är du kär? Vill du vakna med den här mannen tätt omslingrad runt dig varje dag för resten av ditt liv? Fantiserar du om ett annat scenario i ditt liv, med någon annan? Om svaret inte är att du typ dör för den här personen, så tycker jag att du ska göra slut. Livet är för kort och för skört att bara finna sig i situationer som inte gör en gott. Jag förstår att det säkert skulle innebära så mycket jobbigheter, men det kommer att bli bättre och det kommer att lösa sig! Du är värd att älska och älskas och du är värd att vara lycklig, inte bara existera. Okej?

Va kul! Vill också veta mer om bebissömn tack! Och allmänt om rutiner kanske. Min dotter är snart 3 månader och har från början och fortsatt endast kunnat sova ovanpå mig, dvs helt emot rekommendationerna. Sover också upp till 45 min i sele och i rullande barnvagn. Det funkar fortfarande för mig men är orolig att jag nu lärt in detta beteende så att hon typ aldrig kommer tolerera egen säng/rum (hejdå sexliv, min sambo sover i gästrummet..) Ska tilläggas att hon helst ammar till sömns (hör att andra lägger sina bebisar?!!, alltså typ ligger bredvid och läser en bok och de somnar? Hon blir fullständigt galen då!). Hjälp, känner du igen ngt av detta? Eller hur gjorde ni med läggningsrutiner, naps, amningsavvänjning etc?

Lykke sov i vår säng såååå länge. Typ fram tills att hon var 6 månader ungefär, och än idag sover hon i vår säng när hon vaknar på natten och är orolig. Ett tips är att börja att öva med de små sömnstunderna på dagen. Sitt med henne och försök söv henne i egen säng, och går inte det så gör som vi gjorde, söv henne i er säng när du ligger bredvid och kanske ammar eller ger flaska eller napp, och bär sedan över henne. Små steg. Så hon vänjer sig vid sin egen säng och är trygg i det. Man kan lära barn nästan allt, så jag tror inte du behöver oroa dig för att hon inte kommer kunna sova i ett eget rum sen. Hon är ännu så liten! Jag ammade lykke till sömns i 6,5 månader. Varje kväll. Varje natt! Det var det enda sättet hon kunde somna på, då hon inte tog flaska. Så jag vet exakt vad du menar, men när du väl introducerar smakportioner och mat vid 4 månaders ålder så tror jag det kommer bli lättare att fasa ut amningen för då kommer hon vara mätt på ett annat sätt. Testa ge ett stort mål gröt innan läggdags. Gör en kvällsritual, typ middag, badning, gröt och sedan sova. Så man lätt försöker börja med små rutiner. Och om hon ändå vill amma så låt henne amma och somna hos dig och bär sedan över henne till sin säng! När vi väl fasade ut amningen var hon liksom inte ens intresserad av mjölken utan hon bara snuttade för att hon tyckte det var mysigt. Så jag bestämde mig bara, nu är det dags, på en natt: nu cuttar jag. För inget annat sätt funkade. Det var krig i 3 dagar och hon vägrade flaskan jag erbjöd henne istället, tills typ fjärde dagen. Då bara tog hon den, och sedan dess älskar hon välling i flaska. I brist på bröd, tar man limpa!

Hej Stephanie! Så kul att du börjat blogga och jag älskar ditt sätt att skriva. Du känns verkligen som en frisk härlig fläkt i influencer världen  Hade varit kul om du skrev ett inlägg om vänner. Hur ser du på vänskapsrelationer, hur lärde du känna dina närmsta vänner och hur är du som vän? KRAM <3

Hej fina, tusen tack för din fråga! Ska göra ett stort ”Vänner” inlägg och då kommer jag samla alla dessa frågor angående vänskap och hur jag är som vän etc. Stay tuned <3

Tröja: klick med APPRL! Byxa: klick med APPRL!