År: 2020

Som med det mesta i mitt liv som jag tycker är jobbigt – vill jag helst bara lägga locket på. Dra ner rullgardinen och säga upp dagen, och vänta på en ny, en bättre: något annat. Så jag tänkte, om ni är okej med det, att jag för en stund säger upp hela april månad? För den månaden är lika schizofren för mig, som vädret. Ljusglimtar starkare än vårsolen, och ångest mörkare än insidan på en baklucka, if you know what i mean. Vi kommer tillbaks till april, till förlossningen, till allt annat däremellan (kanske imorgon och kanske om en vecka) men för nu kan vi väl bara låtsas som att det är Maj i ett annat år, och de största problemen vi har är huruvida man ska palla aw både på Torsdag och på Fredag and still look like a fucking rockstar på festen på lördag? Ja, snälla, vi gör det.

Mina dagar flyter lätt ihop, men jag har svårt att tro att jag är direkt ensam i dessa tider. Det känns som igår Lykke var min lilla bebis, men sedan när jag bär upp henne från badkaret varje kväll och hon lugnt tittar på mig och säger ”Mamma, jag vill ha kräm på benet nu och lite läppglans tack” inser jag att det var ganska länge sedan. Istället ligger det två likadana killar på skötbordet som heter Mauritz och Malcolm, som tittar på mig med stora ögon som ser fundersamma ut. Precis som att de tänker: ”mamma, är detta din värld?” och jag vill ropa: ”JA! Den är bäst, du ska få se!” Men det tar emot på något plan, för det känns som det ligger en våt filt över hela skiten.

Killarna har redan så mycket personlighet, och är otroligt synkade. Snälla, otroligt gulliga och är så nöjda – bara de får ligga nära varandras andetag. Ofta näsa mot näsa. Deras mamma är beyond nöjd kan jag meddela. De sover i princip 22 av dygnets 24 timmar, och vi matar dom varannan till var tredje timme. Väckarklockan går dock som ett brandlarm här på natten, och man är ju inte direkt stark kl 02.00 vid babybrezza-maskinen när man inser att man är påväg upp för trappan med ersättningen i en blommig tekopp istället för i en nappflaska. Ohhh, so you dont take your milk the brittish way yet? Ahhh, typiskt.

Jag har saknat min lilla plattform på FORNI, med alla härliga människor som faktiskt hänger här inne <3 Jag känner mig redo att återuppta vår relation, även om jag är lite som en skadeskjuten duva som precis gått igenom ett heartbreak. Duvbreaket. One step at the time (om ni trodde jag skulle tagga ner på engelskan bara för jag blivit 3-barnsmorsa hahahahah boy think again.) så ska nog detta kunna bli en blomstrade kärleksaffär igen. Man skulle kunna tycka att jag borde posta en bild på mina tvillingar, men jag har faktiskt en bild från förra veckan där jag hade sminkat mig, vilket jag inte har gjort på 61 dagar, och det är ju faktiskt också något värt att publicera?

Kram,

Stefan

Hej älskade bloggisar,

Hoppas att ni alla mår bra, är hemma och trygga och att dagarna bara rusar förbi (även om jag också inser att det kanske är lite av ett önsketänkande.) I fredags när jag var på Mamma Mia MVC för min sedvanliga rutinkontroll av blodtryck, så var det såpass högt (172/109) att min bm var tvungen att ringa in det till KS, och de ville att jag skulle komma in direkt för kontroll, där de sedan fastställde att jag har havandeskapsförgiftning, och inte bara begynnande. Jag fick stanna kvar där hela dagen och kvällen, och fick sedan åka hem vid 23 för att komma tillbaks på söndagen igen. Jag har fått en medicin som heter Trandate för att bromsa blodtrycket, och det verkar funka, för nu i alla fall. Det låg på 140/90 i söndags, så det är fortfarande högt men inte alls som tidigare. Imorgon ska jag tillbaks igen för Ultraljud och Specialistmödrarvård på KS, så vi får se vad de säger då men jag har en känsla av att det inte är långt kvar förens de kommer. Har hemska förvärkar i ryggen som får mig att vika mig dubbelt varje gång de går till attack. Hoppar till exakt som om jag satt mig på en kokhet brasa typ. Lykke ser lika förvånad ut varje gång.

Shit vad jag är redo att move on and forward from this pregnancy, alltså. En del av mig vill bara att vattnet ska gå nu så jag slipper plågas mer. För det är verkligen det jag gör nu, torteras dagligen på alla möjliga tänkbara sätt. Fy katten. Varje timma känns som ett år, och varje morgon och varje kväll går jag och lägger mig med en gnagande, sjukdomskänsla och ett allmäntillstånd som är något helt annat. Bläää. Min mamma flyttade in till oss idag också, så om något skulle hända nu så är hon här och kan stötta upp med Lykke. Sådana märkliga tider, att gå igenom en graviditet under en pandemi var förmodligen det sista jag någonsin trodde jag skulle göra. Welllll well. Imorgon tänkte jag blogga om något mer glatt, kanske om lite olika våroutfits jag planerar på att bära inom en MKT snar framtid? Eller vill ni höra om hur jag planerar på att spendera min sommar?! Det första jag ska göra när jag fött? Eller kanske ett inlägg om hur jag tror mitt liv kommer att se ut om en månad? Kommentera gärna, er önskan är min lag :))) Nu ska jag äta en glass i soffan med mamma, och dricka en kopp té. All kärlek till er, underbara läsare.