Jag har upplevt många söndagar i mitt 31 åriga liv, där allt bara känts som ett stort skavsår. Precis som alla andra. Jag har vaknat många gånger i livet och konstaterat att luften är tung att andas, och någonstans febrilt letat mig blind på en anledning. Jag har befunnit mig i situationer som lite har känts som att vara instängd i ett kolsvart rum, utan att veta om det ens finns en dörr ut. Alla gånger har jag smärtfritt både hittat plåster och fönster och manövrerat situationerna, och på sätt tagit mig ut. Ett problem och en lösning. Som det ska vara. Det finns en anledning till att rymden ger mig existentiell ångest: det finns inga google sökningar som på ett rationellt sätt kan motivera det faktum att rymden aldrig tar slut.

Och nu, är vi här igen. Men det är inte bara jag, det är inte bara mina söndagar och blodiga hälar som skaver. Det är inte bara jag och mitt adrenalin på natten, när jag vaknar och försöker rymma från min egen kropp. (dum idé oavsett, går inte direkt fort att transportera mig själv innehållande två bebisar at this particular now…) Vi är alla tillsammans i denna vedervärdiga situation, på samma premisser. Men jag tror dock att min analyserande person är alldeles för nitisk och kontrollerande för att klara av att bara existera, utan att veta exakt vad som händer. Förstår ni lite hur jag menar. De senaste veckorna, med allt som skett, har helt enkelt kommit att bli för mycket för min hjärna som ständigt är på helspänn. Många dagar har jag helt gett mig hän till känslan av att i am really about to loose my shit here, och det finns inget jag eller någon annan kan göra. Tack gud för Jonas.

Ni kanske undrar exakt vad det är jag är så rädd över, och jag har insett att det inte är så lätt att förklara. Men i en frågeställning jag hade för flera månader sedan, innan corona spridit sig som en löpeld genom världen svarade jag att min största rädsla var: att dö och behöva lämna allt och alla, med en känsla av att man inte hann klart. Så det får bli mitt svar. Det är en otroligt jobbig situation för alla, och att gå igenom detta höggravid med två barn i magen är SÅ påfrestande att jag inte ens vet i vilken ände jag ska börja. På det har jag varit mycket in och ut på sjukhus pga allt möjligt djävulskap som tex kristallsjukan, MEN, precis som med allt annat så kommer det ju tillslut en turning point. Allt kan inte alltid vara skit, för då skulle inte skiten vara just skit, eller hur!? :))) På torsdag har jag mitt första KBT möte, börjar sakta landa i att jag förmodligen lider av ganska svår hälsoångest så det är väl likabra att bara ta tag i det då.

Idag vaknade jag i alla fall, och bestämde mig för att jag måste försöka återgå till mitt normaltillstånd, dvs till den glada positiva person jag faktiskt är, men det är svårare sagt än gjort. MEN, jag ska försöka! Thats all we really can do, visst? <3 Tillsammans är man i alla fall lite mindre ensam, så TACK alla underbara ni för era kommentarer och stöd. Det har verkligen gett mig så mycket i detta. Jag vet liksom inte hur, när och var, men det kommer att bli bra. I just know. Puss.

God förmiddag,

Solen skiner ute och bara av att döma på himlen skulle det kunna vara en fredag med de allra bästa förutsättningar för en bra start på helgen. Jag borde gå ut och ta lite luft, men jag hatar kyla och överlag säsongen vinter. När jag och Jonas är gamla och alla barn utflugna, så kommer vi inte att bo i Sverige under den kallaste perioden av året. Jag ser liksom ingen anledning att plåga mig igenom mörka dagar som aldrig tar slut? Förens de gör det, då, tar slut vill säga. I början av maj eller så, då skulle jag kunna tänka mig att komma hem igen. Förhoppningsvis har vi ett landställe där man kan gå barfota i gräset och dricka kaffe under en slingrande ranka som klättrar på husväggen eller något. I söndags flyttade vi och det har varit allt annat än harmoniskt. Jag tror jag har ringt 1177 mer gånger än en normal människa gör under ett år. Men vad fan ska man göra när man har grov hälsoångest. Det är verkligen ett tillstånd som gnager ner en djupt i märgen. Helt plötsligt är jag inne på wikipedia och läser om njursvikt och undrar hur fan jag hamnade här, och varför det känns som att jag har exakt alla symptom. När jag tänker tillbaks på mitt liv så inser jag att jag alltid har varit såhär. När jag har fött måste jag ta tag i min hypokondri.

Igår var jag på ett event som Johanna hade tillsammans med DASHL, Bamford, IA BON och INUIKKI, och jag träffade så många härliga tjejer där som gav så mycket energi, även om vi alla kom överens om att inte kramas så kändes hela förmiddagen just som en varm kram när man behöver det som mest :))

Jag, Micki och Marie satt i köket ett bra tag och pratade om allt mellan himmel och jord. Men mest om mammalivet, sömnen som aldrig är tillräckligt lång, och tankar kring allt som händer i världen just nu.

Jag högg in på en smarrig chiapudding med jordnötssmör, sedan bestämde jag mig för att testa på att få mina ögonbryn trådade av DASHL, som var på plats och erbjöd både hår, bryn och nagel pampering. WOW vilket resultat, blev såå nöjd med mina nya BROWZIWOWZI.

Hey mami! Smarrade loss på en smoothie också pga why not?

Satt bredvid underbara Sanne som fick sina tånaglar fixade. Hon har liksom den där auran runt sig som bara utstrålar värme.

Hostess w da Mostess! Johanna med massa tjusiga INUIKKI produkter, ville ha allt, fick verkligen lägga band på mig själv hehe. Johanna väntar två tvillingtjejer, såå mysigt! Hon har ett planerat snitt i mitten av april ungefär, så vi kommer att föda ganska samtidigt.

Blev såååå nöjd med mina bryn <3 Här med Lojsan och Sanne.

Fick med mig en och annan IA BON toffs, lykkis älskar dom! Gulliga Edita och Johanna.

Här kan vi snacka om GLOWWOMAN.

Vackra tjejer <3 Micki, Sanne och Nicole.

Gulligaste Dashis var också där!

5 barn i magen på denna bild, haha. Marie, Sanne, Johanna och jag. 

Heeey fellow preggo mama.

Bra fotograf man är ändå haha. Två älsklingar.

Nagelfix är liksom alltid 100 poäng i min bok.

TUSEN tack för en torsdag i världsklass!